Jag tror att vi väldigt närsynta har ett särskilt sätt att närma oss livet.
Vi måste komma nära, nära.
Vi säger hej till bekanta kanske en gång av fyra.
Vi kan nog ses som ganska oartiga.
Vi gissar hej vilt under synkontroller. Ett... A... E? G? C? Ja? Ja!
Vi vet aldrig riktigt hur vi själva ser ut.
Vi går runt med konstant plisserade pannor och näsor.
Vi fixerar människor med blicken, stirrar länge, eftersom det behövs för att de ska ta tydlig skepnad.
Kan skapa viss self consciousness hos den utstirrade.
Tar vi av oss linser och glasögon tror vi nästan att vi är osynliga.
Vi får tidigt i livet vänja oss vid att personer vill prova våra glasögon för att de typ får världens tripp av det.
Och så träffar jag en person som nog är min överman i synfel.
Som sade hej kanske en gång av fyra.
Tills vi kom nära. Nu fyra gånger av fyra.
En person som sa: Vi är mer än ansikten. Nu känner jag igen ditt sätt att röra dig, din silhuett.
Vi känner in personer mer än vi egentligen ser dem.
Och sedan missar vi dem aldrig igen.
5 kommentarer:
Under mina läsglasögon: Du skriver så bra! / M
Precis!
Under min högstadietid vägrade jag använda glasögon.
Inte så coolt, och dessutom ja, de gick sönder och försvann och var inte så coola.
Dessutom, visade det sig - att jag efter ett tag kände igen folk på längre avstånd än mina klasskamrater.
Man blev grym på att undermedvetet ha koll på folks hållning, sätt att gå, jackor och kläder.
Fortfarande, 25 år efter operation, har jag kvar denna förmåga.
Haha, jag känner igen mig!
Så otroligt vackert sagt av honom eller henne. /Maria i Norrbotten
Din blogg är helt enkelt fantastisk, i stort som smått.
Skicka en kommentar