Divorced girl analyzing.

Just need you input on this.

Scenario:

En fredag kväll inför långhelg. Hon har sett fram emot tre kvällar och tre dagar på tu man hand. "Glad och förväntansfull"

Sms: Cherie, S (the ex wife) kan inte ta A (dotter) ikväll. Jag är ledsen. So sorry. 

Krashlandar lite i ren besvikelse. Och så säger han, att "men du kan väl komma ändå, det är väl inte hela världen".

Jo. Det är hela världen. Som nyskild är man både ömtålig och stingslig, lättstött och vacklande. Och man behöver fasta saker att hålla sig i. Ingen får göra en besviken, på grund av att vi kanske ha år bakom oss av besvikelser i en relation. Och eftersom jag har snart ett år som separerad bakom mig, med en ex-make som kantade sin väg - och min - med hoppsan, och so sorry but, och några fucking hoppsan till och jag stod där och liksom försökte kompensera för alla dessa sorry och hoppsan.
Man får inte göra mig besviken. Jag vill inte ha några so sorry, jag vill kunna lita på att en fredagkväll som jag trott var min faktiskt kommer att vara min, och inte ryckas undan klockan 19.20.

Samtidigt som visst, jag sätter själv mina barn framför allt. Och vad gör man liksom? Om the co-parent inte är där? Man säger, jag är ledsen men...

Och en fredagkväll med barn är inte samma sak som en fredagkväll med barnen i tryggt förvar elsewhere.

Och L och hans ex har liksom en co-parenting organisation "att vi försöker underlätta för varandra, och vi har A när det passar bäst på helgerna". Men the ex verkar ha jävligt svårt att underlätta för sin co-parent, det är ganska många hoppsan, och missade tåg, och hoppsan kan du hämta A från skolan, och lite sjukdom (jaha, är hon depressiv nu?) och någon kurs och och och...

Och inställda fredagkvällar börjar gå mig lite på nerverna. Just saying.

Men han säger att det är så fint att kunna vara lite mer flexibel. Jag säger yeah right och surar eftersom det är omöjligt att planera någonting.

Min och C:s organisation är stenhård och har noll flexibilitet. Vi har klockslag att hålla oss till. Vi vet att julen 2017 är min jul eftersom det är ett udda år. Vi vet att juli månad är tjejerna med C vid Medelhavet för att det är hans månad. För att vi kan inte vara flexibla. Vi är förmodligen för arga på varandra för att försöka underlätta. Och att jag skulle ringa mina barns pappa och säga och I did not make it denna fredagkväll, det underminerar lite den bild av mig som mamma som jag vill ge honom. Plus att med denna organsiation har vi ingenting att diskutera, barnen vet, vi vet. Jag har barnen hela tiden förutom första, tredje och eventuellt femte helgen varje månad, halva skolloven och en röda dagar.

Well.

Singing in the rain.

It kills you inside because you let it

Det svåraste jag lärt mig i livet är att släppa taget. Om det som varit, om det som aldrig blev, om det som aldrig var tänkt. Släppa taget om en person, en dröm, ett äktenskap, om allt som blev som det blev... seize the day then let it go.
Men man måste.
Om man vill välja lycka måste man släppa annat, göra rum för det.
Tänker att mina känslor av ilska, frustration, allt det där, är  okej känslor att känna. Orättvisan, liksom. Validerar de känslorna, registrerar. Ibland bränner det, ibland gör det ont.
Men att vara arg och frustrerad på grund av något som jag har noll chans att påverka? Let go, let go, let go.

The feel good reading.

Jaha, kära vänner. 
Nu går ni väl på ledigt eller så, och bli okontaktbara intill mitten på nästa vecka?

För info: Vi har måndag ledigt. C'est tout. 
Skärtorsdag och långfredag är vanliga kontorsdagar. 
Har ej eller påskris, kulörta fjädrar eller påskägg i papp.

Saknar resurser och tid, tydligen.

Min blogg kan bli en sån där feel good-blogg. Tittar ni in här kommer ni alltid att känna er mycket bättre och on top of things. Så kan ni andas ut och tänka att, hell, jag har i alla fall påskris och ledigt ett par dagar.