BabyGros.

Har mest umgåtts med den här damen i dag - hon pratar, säger areuh, skrattar, ler, har upptäckt sina händer, och är allmänt fascinerad av livet - , och tagit det väldigt lugnt, men nu ska vi hänga på oss babybjörnen och gå och hämta stora sessan vid skolan. Sedan handla lite, baka kakor, bada samtliga familjemedlemmar (i alla fall de små, de har prio1), steka en kyckling i ugnen och sedan trilla ihop i soffan. 

Vardagsmys.

Vinter i paradiset.

Vintrar i södra Frankrike är ganska oglamourösa. Fuktiga.
Men poetiska, kanske?
Iskalla stengolv, i gammal 1700-talsbyggnad som är gjord för att hålla hettan ute. Inte ens raggsockar hjälper.
Vattenläckan fortfarande ofixad. 
Tjejerna har varma pyjamasar med fötter och dubbla täcken. Jag sover i frottémorgonrock. Och raggsockar. Lapar sol mitt på dagen, drar upp fötterna under mig i soffan på kvällen.

Oh. Bryssel.

Brysselkål. Det är så gott, i alla fall om den bräseras med vin och olja och serveras med torkade vitlöksflingor. Mot slutet kan man hälla i en skvätt grädde. Sedan är man aldrig mer skeptisk till brysselkål.

Och störst av allt är kärleken.

Liten bebis fick första vaccinerna idag. 
Dessutom hade hon gått upp drygt ett kilo och vuxit 6 centimeter på längden sedan förra månaden. 
Tillväxten, liksom! 
Det är drygt 2 månader sedan hon föddes, men det känns som om hon alltid varit här. 
Alltid. Därför att livet utan henne är otänkbart. Har vi kunnat leva utan henne? Omöjligt.
Så var det med Sockergrynet också. Hon hade fattats mig i hela mitt liv - tomrummet-, och när hon var där föll en bit på plats.
Jag blev lite helare, mycket lyckligare.Oändligt mycket växte hela livet.
Barnen. En dag fanns de bara där, och mitt liv kommer aldrig mer att sakna mening. 
Och nu blev jag sentimental, visst? 
Jag ville bara säga att smulan mår prima, att hon tyckte att doktorn var supertrevlig tills hon fick sprutor, det uppskattade hon inte, men hon blev ändå klassad som ett riktigt praktexemplar. Ungefär så, tror jag att läkaren sa.

Retoxing galore.

Nix, jag detoxar icke. Snarare serious re-toxing. Men det är okej, jag behöver all energi jag kan få, och dessutom är det så roligt med mat. Les profiteroles var dagens efterrätt och det är en fransk klassiker: Petits choux fyllda med vaniljglass, serverade med varm chokladsås och grädde. Och nej, jag har inte vispat ihop dem själv, jag hittar dem i frysdisken.Jag har heller inte broderat duken själv. Det har min farmor Rut gjort. Tror jag. 
Så det är väl min icke-status: Varken detoxar, broderar eller tillverkar profiteroles. 
Over and out.