Liten bebis fick första vaccinerna idag.
Dessutom hade hon gått upp drygt ett kilo och vuxit 6 centimeter på längden sedan förra månaden.
Tillväxten, liksom!
Det är drygt 2 månader sedan hon föddes, men det känns som om hon alltid varit här.
Alltid. Därför att livet utan henne är otänkbart. Har vi kunnat leva utan henne? Omöjligt.
Så var det med Sockergrynet också. Hon hade fattats mig i hela mitt liv - tomrummet-, och när hon var där föll en bit på plats.
Jag blev lite helare, mycket lyckligare.Oändligt mycket växte hela livet.
Barnen. En dag fanns de bara där, och mitt liv kommer aldrig mer att sakna mening.
Och nu blev jag sentimental, visst?
Jag ville bara säga att smulan mår prima, att hon tyckte att doktorn var supertrevlig tills hon fick sprutor, det uppskattade hon inte, men hon blev ändå klassad som ett riktigt praktexemplar. Ungefär så, tror jag att läkaren sa.
3 kommentarer:
"Hon hade fattats mig i hela mitt liv - tomrummet-, och när hon var där föll en bit på plats."
Precis, exakt så var det. Huvudet hade alltid velat ha barn, kroppen började skrika efter en bebis vid 19. När jag sedan fick fyra kilo ren kärlek vid 26 var det som att äntligen, äntligen få äta sig mätt.
Tänk, vilka fantastiska ungar vi har, allihop.
Sara Du skriver så vackert.!
Du är en riktig talent !
Så fint uttryckt och så sant. Älskar bilden i Paris-inlägget, den är så snygg.
Skicka en kommentar