When in doubt, eat a chocolate.

Gick loss pâ svärmors julchoklad igâr kväll. Ni, vet magnesium och antioxidanter och naturligt prozac och socker för att lugna nerver och fjärilar i magen. Ingenting är klart än, men vi diskuterar. 

Sedan: Hur gör man rent praktiskt? När man är 20 kan man bara ta sitt pock och pack och sticka, men när man är 33 och har man och barn och möbler och bor pâ en ö i Medelhavet och ens man har skrivit pâ kontrakt till december 2013? 

Äsch, jag lâter fjärilarna flyga fritt ett tag, ska matcha dem med bubblande champagne lite senare. 

Nu: Promenad i duggregnet med Pytte. 

Santa baby (So this is christmas)

Vi har John Lennon här som tomtar runt härhemma. En mycket liten John Lennon, knappa 80 centimeter. 

Bekräftar.

När flera personer i kostym och slips, direktörer, HR-experter och en talent manager böjer sig över ens - mycket atypiska och eclectic - CV och hummar och aha-ar och säger:

- Ja, Ni har ju helt rätt profil.

Dâ blir man - jag - glad men ganska häpen. Det är eventuellt en one in a million-företeelse. 

Sedan kommer de till det som skapar problem: Korsika. De spänner ögonen i mig och pratar lângsamt och tydligt när de ställer tiotusen-kronorsfrâgan: 

- Ni bor pâ Korsika och vill flytta till Paris-regionen?

Man nickar ivrigt och entusisastiskt. 

Rynkade pannor och huvudskakningar. Vad är det för fel pâ henne? Driver hon med oss? Parisarna drömmer om att flytta till Korsika, och hon vill komma hit? Byta palmer och turkosglitter mot himmel i betong och ringled med trafikanter som kamikazesoldater i rusningstid? 

Tre intervjuer och resor fram och tillbaka. Mardrömmar om att bli bortvald. Och sâ kommer det:

Vänligen bekräfta att ni är beredd att lämna Korsika, sâ lägger vi fram ett erbjudande. 

- Men jag har ju sagt tusen miljoner gânger.... Men ja, bekräftar. 

Chestnuts roasting

Julstämningen har kommit lite i skymundan av att 4-âringen verkar ha övertagit lillasysters gastro-enterite, som jag först trodde var konsekvens av att hon ätit tvättmedel. Stora lilla är ynklig, ynklig och lilla lilla börjar fâ kindtänder.

Jag känner väldigt väl att jag klev upp halvfem i morse, sâ nu blir det nedbäddning av samtliga.

Men oh, doften av rostade kastanjer! Där kom den igen, julkänslan...

Framme.

Hela havet stormade, och jag somnade som ett barn, vaggad till sömns.
Vaknade till ett pastellfärgat Marseille där solen precis gick upp. De vita klipporna och den rosa himlen och driving home for christmas.
Pain au chocolat i prassligt papper och pling, ett mail damp ned där pâ motorväg A7 mellan Marseille och Montpellier.

Jag önskade mig Paris, visst gjorde jag? Förmätet? Kanske. För stort? Förmodligen.
Men man erbjöd mig Paris där mellan Marseille och Montpellier och den grâ himlen viskade om helt andra trakter än Medelhavsregionen.
Let's make this happen, bad jag nyss.
Kanske händer det.

Rester av pain au chocolat i mina döttrars luggar, min mans glittrande ögon i backspegeln, och den försfödda som frâgade gâng pâ gâng:
- Mamma, är vi framme snart?

Ja, mitt hjärta, snart är vi framme. Alldeles framme, alldeles snart.