Made for outperformers (Mitt jobb)

Finansmarknaden alltså  Som är som en enda stor sydfransk marknad fast istället för solmogna persikor och meloner så är det kapital som görs tillgängligt och byter händer.
På den här stökiga marknadsplatsen finns det brokers och personer från sell-side, företag som behöver kapital, och professionella investerare, institutioner och high-net-worth-individuals från the buy-side.
Personer som har insett att sparformen är sedan länge omodern, och att pengarna måste jobba och finnas med i detta never ending flow av kapital som strömmar genom världen på ett totalt imaginärt, ogreppbart sätt.

Snapshot: Fyrahundra svettiga personer i uppkavlade skjortärmar som sitter och skriker buy eller sell i en telefonlur.

Våra pensionspengar, till exempel. Era sparpengar. De finns med i den där strömmen, på den där marknaden. De ligger inte stilla på ett bankkonto, de befinner sig i en portföljförvaltares portfölj. En portföljförvaltare som går runt på marknaden och snabbt måste ta beslut om vad han ska handla för de där pengarna. I vilka företag han ska köpa delar ur. Eller sälja. Aktier och obligationer som legobitar.
Alla de där pengarna med många nollor som kan investeras i klassiskt börsnoterade bolag, eller i hedgefonder och riskbolag. Legobitar i olika färger, och pengar som ett abstrakt koncept. Kapitalet.

Det här är en så stor del av vårt samhälle, av vår samtid, av vår kapitalism.

Det är här den verkliga makten ligger.

Dessa människor som befinner sig pâ den här stökiga högljudda marknaden, där allting kan ändras på en bråkdels sekund, de behöver ackurat, korrekt information - gärna i realtid - om vad som händer, för att kunna ta snabba beslut. Vi jobbar med detta. Med ägarskap, i synnerhet. Vem äger vad, just nu. Vadd finns i alla dessa imaginära portföljer som män - jo, oftast män - i svarta kostymer bär runt på?

Vi ger röntgenbilder av det där pengaflödet, letar reda på portföljförvaltarna - som ibland kan vara en hemlig postbox på brittiska jungfruöarna.

Det är jättespännande. Och visst, kanske är det märkligt att en person som jag, som aldrig begripit detta med pengar, som inte fondsparar och som måste kontrollräkna nollor befinner sig mitt i detta. Men nu är hon där, mitt i detta. Och trivs ganska bra.

Så. Det var lite om mitt jobb.

Att söka jobb. Och att få.

Jag började att söka jobb i höstas. Började fundera i oktober, vad vill jag bli?
Och grejen är att jag hittade dit. Med dator, telefon och postit-lappar.
Jag fokuserade kanske på ett annat sätt. Visualiserade, istället för att söka jobb som jag egentligen ändå inte ville ha.
Sedan detta fina ögonblick.
Och nu har jag en ny titel. Helt ny. Som research analyst på ett stort amerikanskt företag i finansbranschen. Och allt det där jag skrev om mina kompetenser - halvt på skämt - i oktober. Allt det stämmer in på tjänsten. 

Jag tänkte ju lite i Sverigebanor, och sökte några jobb i Sverige. Men blev nåt så gudförbannat less.
Jag fick inte ett svar. Inte ens ett automatmail hej vi har tagit emot din ansökan bla bla bla. Ingenting. 
Inte ens i de fall jag hade en persons namn att nämna. Jo, ett svar. Från ett brittiskt företag med en engelsk chef. Superartigt och välkommet. Okej, jag sökte inte hundra jobb, inte ens tio, men ändå. Aldrig ett svar.

Då lessnar man. I Frankrike verkar folk i alla fall ha vettet och artigheten att svara på mail. I synnerhet om de gått ut med annons. Hör ni det, svenska rekryterare? Tre rader i ett mail är väl det minsta man kan begära när man ansträngt sig för att skicka in en ansökan? Eller va?

Bekräftar.

När flera personer i kostym och slips, direktörer, HR-experter och en talent manager böjer sig över ens - mycket atypiska och eclectic - CV och hummar och aha-ar och säger:

- Ja, Ni har ju helt rätt profil.

Dâ blir man - jag - glad men ganska häpen. Det är eventuellt en one in a million-företeelse. 

Sedan kommer de till det som skapar problem: Korsika. De spänner ögonen i mig och pratar lângsamt och tydligt när de ställer tiotusen-kronorsfrâgan: 

- Ni bor pâ Korsika och vill flytta till Paris-regionen?

Man nickar ivrigt och entusisastiskt. 

Rynkade pannor och huvudskakningar. Vad är det för fel pâ henne? Driver hon med oss? Parisarna drömmer om att flytta till Korsika, och hon vill komma hit? Byta palmer och turkosglitter mot himmel i betong och ringled med trafikanter som kamikazesoldater i rusningstid? 

Tre intervjuer och resor fram och tillbaka. Mardrömmar om att bli bortvald. Och sâ kommer det:

Vänligen bekräfta att ni är beredd att lämna Korsika, sâ lägger vi fram ett erbjudande. 

- Men jag har ju sagt tusen miljoner gânger.... Men ja, bekräftar. 

Anställningsintervju. Gravid.

Säg som så här, att jag känner en tjej som precis fått veta att hon är gravid i femte månaden och som händelsevis har en anställningsintervju nu i eftermiddag.
Jag hon tycker att det känns skitsvårt.
Vad ska jag hon göra?

Antingen:

a) Bluffa, försöka kamouflera magen (inte lätt) och knipa käft.
b) Spela med öppna kort, säga som det är och att hon ändå är intresserad och att 12 veckors (jo, veckor, vi är i Frankrike) mammaledighet ju inte är någonting att hänga i julgranen.

Känns jättesvårt. Tycker jag hon.

Message sent

Jag avskyr att skicka iväg ett jobb - en artikel, en text - och att sedan vänta på svar. När jag postar är jag alltid övertygad om att det är det uslaste de någonsin kommer att ha haft på sina skrivbord. Och säkert fyllt med faktafel (trots trippelkollar) och stavfel (temporär dyslexi).

Trots att jag vet att det inte är så. Men det var likadant när jag var reporter på SVT. Varje gång innan nyheterna sändes satt jag framför teven och tänkte att vad farao har jag gjort, och att det är uselt och att jag kommer att få ilskna samtal (vilket men ju i och för sig får som journalist, men de samtalen bör komma utifrån redaktionen, och inte från en ilsken chefredaktör).
Det var aldrig uselt, men min prestationsångest har en tendens att golva mig. Så dumt, och så mycket energi man kan lägga på annat.

The human touch

Jag skriver en artikel i vilken redaktören ville se "människan, vad som har format henne till den hon är". Femtusen tecken nedplitade, och jag läser igenom. Den skulle passa i Allers. Kan funka.