Ljuvligheter.

Gårdagens middag var ljuvlig på alla sätt. Vi bjöds på fyrarätters med vin, och höjdpunkten var pasta med doftande kalvsås. Dan och Christophe jobbar ihop, och jag och Coralie har också träffats genom jobbet eftersom hon är civilingenjör på företaget där jag konsultar. 

Så fantastiskt trevliga och roliga personer.  

Idag är samtliga medlemmar i familjen Thibault trötta och sega, men i alla fall ingen skola onsdagar. Det franska samhället är som gjort för att slå klackarna i taket tisdagkvällar. Eh, nästan. 

Idag: Tusen kartonger att packa, tusen mail att skriva, tusen grejer att fixa. Plus att jag har bjudit hem Véras bästis på pannkaksparty i eftermiddag efter danslektionen. 

Pannkaksgräddning som prio ett i denna röra? Smart drag. 

Men det finns ju ingenting mer terapeutiskt och lugnande än att laga mat till sina kära, så det kanske inte är så dumt?

Tisdag kväll.

Vi har famnen full med choklad och urvuxna bebiskläder, och åker nu iväg på mysig tisdagsmiddag hos Dan och Coralie. Det är precis vad jag behöver just nu. Alltså. Ett glas vin, ett möblerat hem (i motsats till detta). Konversation och god mat. 
Har lärt mig av tidigare misstag och packar med blöja, Tingelingfilm och favvoleksaker med målet att kunna njuta av god mat och konversation. 

CHase down your passions as if they were the last bus of the Night.

Min signifikanta andra har bokat biljetter till tio dar i Tokyo. 
Jag är glad och stolt, förstås, glad för hans skull, drömmen om Japan som lever i oss bägge två efter veckorna vi spenderade där 2008. Och stolt över att han blir inbjuden till stora internationella kongresser där han får prata om sin forskning - hydrogen & fuel cells - eftersom jag vet att han är rejält utanför sin comfort zone när han gör det. 
Och på tal om comfort zone. Jag stannar ju i Frankrike, och får nöja mig med Eiffeltornet istället för rödskimrande Tokyo Tower. Men bekvämlighetszonen lämnade jag i samma ögonblick jag tackade ja till jobbet. 
Oh well, Tokyo väntar på mig. 

Chris sade förresten igår såhär: Vi kanske behöver det här. Vi kanske söker tillfällen att bryta upp, komma loss, byta land, byta jobb, växla spår, svänga av, tänka nytt. Vi är nog sådana. 

Att sitta fast i en kliché med radhus och ny bil, samma vägar, samma dagar hela tiden, det passar inte mig. Kanske för att jag vant mig vid annat. Kanske för att jag utvecklas och vet att jag växer för varje gång jag kliver ur den där bekvämlighetszonen. Det är ju där magin händer. Kanske för att jag slutat vara livrädd inför det nya. Nu springer jag efter det.

Men fasiken alltså, Tokyo. Skicka ett vykort, älskling. Please do. Om jag har en adress att skicka det till, förstås.  

Dinner diary. The weekend.

Mm. Carpaccio med olja och parmesan plus crème brulée. Svårt att få det smarrigare än så.

Just det.

I går förresten, när jag serverade Véra hennes kärleksfullt komponerade, näringsriktiga middag i form av taboulé på quinoa: 
- Mamma, jag vill äta framför teven! 
- Nej, du får inte äta middag framför teven.
- MEN MAMMA, ibland, när jag sover, då äter du och pappa middag framför teven!

Eh. Jo, vi gör ju det.

Så i jämlikhetens namn ska jag skämma bort min älskade unge ikväll med - exceptionell - middag framför teven. Pga inget köksbord.