Jag är glad och stolt, förstås, glad för hans skull, drömmen om Japan som lever i oss bägge två efter veckorna vi spenderade där 2008. Och stolt över att han blir inbjuden till stora internationella kongresser där han får prata om sin forskning - hydrogen & fuel cells - eftersom jag vet att han är rejält utanför sin comfort zone när han gör det.
Och på tal om comfort zone. Jag stannar ju i Frankrike, och får nöja mig med Eiffeltornet istället för rödskimrande Tokyo Tower. Men bekvämlighetszonen lämnade jag i samma ögonblick jag tackade ja till jobbet.
Oh well, Tokyo väntar på mig.
Chris sade förresten igår såhär: Vi kanske behöver det här. Vi kanske söker tillfällen att bryta upp, komma loss, byta land, byta jobb, växla spår, svänga av, tänka nytt. Vi är nog sådana.
Att sitta fast i en kliché med radhus och ny bil, samma vägar, samma dagar hela tiden, det passar inte mig. Kanske för att jag vant mig vid annat. Kanske för att jag utvecklas och vet att jag växer för varje gång jag kliver ur den där bekvämlighetszonen. Det är ju där magin händer. Kanske för att jag slutat vara livrädd inför det nya. Nu springer jag efter det.
Men fasiken alltså, Tokyo. Skicka ett vykort, älskling. Please do. Om jag har en adress att skicka det till, förstås.
9 kommentarer:
Jag har funderat mycket på det här. Och jag tror att det som är way utanför min comfort zone är att stå still. Jag antar att det skulle vara utvecklande för mig. Scary as hell, givetvis.
Jag har alltid varit rastlös, på väg, sökt utmaning så lika som Lemonadfabrikrn är (VAR!) min trygghet att ständigt vara på jakt eller på väg till något annat.
Men så,tvingades jag stanna upp pga mindre trevlig anledning och det var skitläskigt! Men idag är det tvärtom; är extremt hemmakär! Dock får jag ibland lite flashbacks och tar en helg någon annanstans och det är grymt skönt men guuuud så jag längtar hem sen :p
Med vänlig hälsning, angelica skulle det oxå stått här ovan ;)
Mi: Oh nej, stanna upp? Sâ jäkla läskigt.
Angelica: Det låter inte heller så dumt, faktiskt...
Ja, det gäller ju att hitta sin egen balans. Det krävs mycket självkännedom för att lyckas med det, tror jag. Vi behöver alla såväl trygghet som förändring, men i olika doser. Är själv inne i en sådan där läskig period där jag testar nytt. Två nya grejor, närmare bestämt. Vill inte bli passiv, gnällig och bitter.
För mig innebär det inte nytt jobb och ny bostad på en gång, men förhoppningsvis en vidareutbildning som i framtiden kan ge mig arbetsuppgifter jag älskar på den plats jag vill bo på (=där jag bor nu).
Den andra utmaningen? Nio mil på skidor den 3 mars. Herrejösses, vad har jag gett mig in på!? ;)
Förresten Sara, nämnde dig i en krönika i min lokaltidning i torsdags. Som ett exempel på en modig människa. :)
Haha, vasaloppet? ÄR du galen? ;)
Oh, finns krönikan on line?
xxx
Sara
Allt gar om man verkligen vill! For nagra ar sen bytte jag jobb, gifte mig, flyttade till ett annat land och fick barn i samma ar. Det var ju lite kaotiskt men allt fixar sig bara man haller huvudet kallt :)
Alla är så kloka och djupa medan jag mest tänker på Tokyo ;-) efter detta inlägg.
//Lapinette
Ja att lära känna sig själv är jobbigt, spännande, krävande, omtumlande och roligt!
För mig var det att börja lita på magkänslan. Intutionen är superstark hos mig och nu vet jag att jag kan lita på den. Ibland tvingas man ju dock koppla på hjärnan oxå och ibland tappar man bort magkänslan och låter hjärnan styra och då blir det mest tok för mig ;)
Otroligt spännande att följa er framöver! (som alltid!) Jag gillar kontraster och detta är nervpirrande och verkligen inget jag skulle ha tanken på - så genom att följa er kan man ändå uppleva något annat fast på betryggande avstånd!
och jag slås så ofta av olikheterna mellan oss människor; att en del stannar på samma plats där de föddes tills de dör medan andra flyttar runt, reser, äventyrar.... Magi!
och du...
Allt ordnar sig! Dä ä bar å åk!
Kram/Angelica
Skicka en kommentar