To all queen mothers and everyone else.

Era meddelanden? Så rörd, berörd, glad och häpen. Det blir ett nytt kapitel. Eller kanske en helt ny historia. Med en helt annan utgångspunkt.
Jag har massor att berätta. Stora saker, små saker. Insignifikanta - ny hårfärg, och fullkomligt världsomvälvande - ... - men nästa kapitel blir någon annanstans. Watch this space.

Hasta la vista baby.

Ni har följt mig så länge. Kanske sedan Taiwan, kanske sedan Montpellier, eller Skönhetens Ö, där i det turkosglittrande Mare Nostrum? Kanske sedan strax söder om Paris? Kanske sedan första bebisen, kanske sedan andra? Kanske genom jobbyten, flyttar? Jag har utvecklat mitt sätt att skriva, jag har lärt mig att fotografera.
Separation och skilsmässa, recept och resor, funderingar och reflektioner, stunder av lycka, stunder av frustration, La vie, quoi.
Det har ju runnit en del vatten under broarna.
Och kanske är det dags att faktiskt sätta punkt här, börja på ett nytt kapitel, någon annanstans.
Inte för att glömma allt det andra, men kanske för att ett nytt, oskrivet blad kanske är det mest fantastiska man kan ge sig själv.
Det har varit Rocky Road hit, det har det ju. Men jag har känslan av att det inte kommer att bli tråkigare, bara annorlunda.

Men jag vill veta, vad är det bästa? Vad är det intressantaste? Varför är ni här?

Mvh fröken nyfiken

The Frenchies.

EN annan svenska som jag känner, som är gift och har barn med en fransman, frågade mig nyfiket:
- Men när du lämnade din exmake, tänkte du verkligen att du skulle vara tillsammans med en fransman igen?

Berättigad fråga. Hon hade nämligen i alla stunder när hon tänkte lämna sin man (för det tänker vi nog alla från och till, om vi ska vara ärliga) tänkt att aldrig mer.

Far be it from me att generalisera, men det finns gemensamma drag hos fransmän som kan driva vem som helst up the walls. Lättstöttheten? Fatalismen? Le "faut étudier la question avant"- mentaliteten? Svårigheten att erkänna att de eventuellt kan ha fel. Förmågan att kunna skratta åt sig själva, ni vet som britterna? Sarkasmen när de känner sig trängda?


Och svaret är nej. Jag hade verkligen tänkt att kanske skulle det vara mer komplikationsfritt att vara ihop med en... skandinav?

Kulturskillnaderna är väldigt reella, och stora. Och jag minns så väl vad en klok finländska sagt till mig för några år sedan: Det funkade jättebra tills vi fick barn ihop. Men ju äldre barnen blev, desto större blev våra uppfattningar om barnuppfostran.

Oh well. Jag som aldrig skulle vara ihop med en fransman igen, jag som skulle leva ensam i alla fall i några år, jag som skulle vara singel och fri som en fågel... Livet ville annat. Och jag också, om jag ska vara ärlig.

Stay open. Stay open.

Can't take my eyes off of you.

Men sanningen att säga var jag inte så ointresserad under gympatävlingen. Jag kunde nämligen inte ta ögonen från min förstfödda, som var så koncentrerad, så disciplinerad och noga i allt hon gjorde.
Jag visste faktiskt inte hur mycket hon har lärt sig under de här två terminerna med gympa, och jag var så stolt att jag nästan sprack. Laget kom dessutom tvåa av sju Paris-lag.
Är så himla övertygad om att det är fantastiskt att vara en del i ett lag, i synnerhet ett gäng av starka, viga, modiga tjejer som dessa. Plus att jag är övertygad om att redskapsgymnastik är en ypperlig sport för min dotter. Styrka, disciplin, kontroll, snabbhet, elegans...
Alla måste ju hitta sin grej, men Véra älskar det.