EN annan svenska som jag känner, som är gift och har barn med en fransman, frågade mig nyfiket:
- Men när du lämnade din exmake, tänkte du verkligen att du skulle vara tillsammans med en fransman igen?
Berättigad fråga. Hon hade nämligen i alla stunder när hon tänkte lämna sin man (för det tänker vi nog alla från och till, om vi ska vara ärliga) tänkt att aldrig mer.
Far be it from me att generalisera, men det finns gemensamma drag hos fransmän som kan driva vem som helst up the walls. Lättstöttheten? Fatalismen? Le "faut étudier la question avant"- mentaliteten? Svårigheten att erkänna att de eventuellt kan ha fel. Förmågan att kunna skratta åt sig själva, ni vet som britterna? Sarkasmen när de känner sig trängda?
Och svaret är nej. Jag hade verkligen tänkt att kanske skulle det vara mer komplikationsfritt att vara ihop med en... skandinav?
Kulturskillnaderna är väldigt reella, och stora. Och jag minns så väl vad en klok finländska sagt till mig för några år sedan: Det funkade jättebra tills vi fick barn ihop. Men ju äldre barnen blev, desto större blev våra uppfattningar om barnuppfostran.
Oh well. Jag som aldrig skulle vara ihop med en fransman igen, jag som skulle leva ensam i alla fall i några år, jag som skulle vara singel och fri som en fågel... Livet ville annat. Och jag också, om jag ska vara ärlig.
13 kommentarer:
Känner inga fransmän, men det du beskriver låter i mina öron mera som en allmän generalisering av nationaliteten "män" ;) Men jag har blivit lite cynisk med åren...
Vad gäller kulturskillnader som avspeglar sig på barnuppfostran så kan jag garantera att det inte behövs olika nationaliteter för clash på den fronten.
Är själv finlandssvenska med finlandssvensk ex-make. Jag tror faktiskt vi aldrig någonsin diskuterade barnuppfostran innan vi skaffade dem - det är klart vi borde ha gjort det, man var väl ung och blåögd. Skillanderna klarnade efterhand. (De försvinner ju ingenstans i och med skilsmässan, för barnen finns ju kvar och skall fortfarande uppfostras, men åtminstoner finns det nu olika hem för olika regler, lättare för alla parter).
Försök bara njuta och inte tänka så mycket :) - detta råd är lika mycket åt mig själv....)
Protest: jag har aldrig velat lämna min sambo. Inte en enda sekund. Men vi har bara varit tillsammans i 8 år så jag kanske hinner hata honom. Vi har bara ett barn också. Däremot har jag önskat svärmor dit pepparn växer och hon har fått mig att gråta hur många gånger som helst. Tycker verkligen illa om min väldigt parisiska svärmor.
Och vi har inte ens varit oense om barnuppfostran. Inte en enda gång där heller.
Men, det som irriterar mig med fransmän i allmänhet? Oh massor av saker. Men att de klagar hela tiden på allt. Saknar "leklust"? Ja det där med att de tar sig själva på stort allvar det tycker jag verkligen stämmer. Håller med om det. Mina skämt brukar missuppfattas totalt... Vad gäller barnuppfostran tycker jag de är dåliga på att föregå med gott exempel? Inte visar hänsyn mot andra i samhället? Och skäller för mycket på sina barn?
Det var betydligt lättare att bo i England och i Holland. Jag har mer "issues" med kulturskillnaderna i Frankrike. Större helt enkelt?
Hej!
Intressanta diskussioner, kan inte låta bli att delta... Jag antar att vi alla har våra egna uppfattningar, våra egna upplevelser och vår egna bakgrund. Visst finns det "franska-drag" som t.ex. den allmänna respekten i samhället kan jag hålla med om, också att de är fenomenala klagare. Och att de klagar på att de klagar ;) Vad det kommer till leklusten har jag en annan uppfattning, också till att driva med sig själva. Jag tycker om deras raka och ärliga sätt att säga saker, stoltheten till mycket som är franskt och deras syn på mycket. Nu har jag inte bott i England eller någon annanstans så jag kan inte "jämföra". Jag saknar kanske perspektiv men jag undrar också ibland hur de fransmän som bor t.ex. I Finland ser på oss finnar? :)
M-E
Hehe. Vi bodde ju i Sverige och träffade många franska expats. Lite inblick tror jag att jag fick? Men jag har nog förträngt en del och vet inte om min sambo vågade berätta allt heller?
De tycker ju tvärtom med barnuppfostran att svenska barn tar för mycket plats, är bortskämda, att vi är ute när det är kallt och fult väder. Mörkret och maten är hemskt. Speciellt vintervädret klarar de nästan inte av.
Att förskolan vågar ringa till föräldrar som arbetar för att hämta sjuka barn... "Outhärdligt?" Och såklart förskolans fel som är ute så barnen blir förkylda. I Frankrike ringer man aldrig till föräldrar när barnen är sjuka. Om de inte hamnar på sjukhus typ...
Tillgängligheten i sjukvården, att man måste planera för att träffa en läkare, och att svenska läkare inte skriver ut antibiotika. Att vi föder barn utan epidural.
Att Stockholm är folktomt, ödsligt, skrämmande tyst när man är ute på stan en vardagskväll.
Vad ska det vara bra för att hålla avstånd i trafiken när det inte finns några andra bilar ute på vägen...
Att svenskor är omöjliga att leva med i ett förhållande för att vi är så "oberoende"?
Att svenskar är löjligt optimistiska. "Vad spännande" säger vi på ett jobbmöte och så tror fransmännen att vi vill köpa deras produkt men vi var bara "lagom" artiga... Hoppsan?
Att vi inte avbryter. Fransmännen tror vi är intresserade och pratar på. Svensken väntar på en âus eller en fråga. Så fort svensken börjar prata avbryter fransmannen igen. Svensken vill inte avbryta. Så det slutar med att fransmannen har pratat hela mötet och tror att svensken tycker att mötet var lyckat och svensken tycker att fransmannen hade långrandiga utläggningar och avbröt hela tiden?
Att lära sig svenska språket är omöjligt och meningslöst. Ingen idé att försöka för det är ju inte ett "världsspråk".
Att man ska ta kölappar? Vinet är dåligt och jättedyrt.
Ha ha, det där med att svenskar är löjligt optimistiska i kommentaren ovan - en säker gräl-issue i vårt fransman-svenska-äktenskap. Alltid denna tråkiga, likgilitga attityd liksom? Tänk en man som ibland sa "åh, så spännande", eller bara visade att han var lite spontanglad så där när man gör något kul eller solen skiner? Fast så kanske inte svenska män är heller?
Haha, är gift med en fransman sen 10 âr. Nu är jag lycklig med honom och känner inget större drag efter andra fransoser men absolut inte efter skandinaver heller! Som par växer man väl (i bästa fall) ihop och plockar det bästa frân bâdas tidigare erfarenheter. Och kommer partnern frân en annan kultur sâ blir väl världen dessutom ofta lite större.
Som expat har man en tendens att idealisera de forna hemlandet. Men varje gâng jag âker tillbaka sâ tycker jag att svenskarna känns alltmer trângsynta och inrutade. Hmm, om jag var absolut tvungen att byta man till en skandinav, skulle jag försöka satsa pâ en expat eller nâgon som rest mycket;)
Haha, ja kanske är det så att det är "män"? :D
Och det där med att vi svenskor är oberoende ich inte gjorda för parförhållanden... det har man ju hört nån gång, host host.
Det finns ju en myt om att fransyskor helt slutar med sina hobbies, träffa vänner etc när de skaffar pojkvän/man/sambo, men det ena behöver ju inte utesluta det andra tänker jag?
Mitt franska ex var den mest intresserade, lyssnande, vänliga, godhjärtade, entusiastiska, öppna människa jag träffat - och ja, han lärde sig svenska, helt på eget initiativ och totalt utan gnäll om att det är ett 'litet' eller svårt språk ('det är ju bara en tredjedel av orden man behöver lära sig resten kan härledas till franska, engelska, eller tyska').
Mitt största problem med franska män var 'de andra': de som stöter på en på ganska obehagliga och sliskiga sätt (övertygade om sin egen förträfflighet, och som inte kan ta ett nej utan tillägget 'jag är gift', som om det att jag 'är upptagen' är mer giltigt än att jag själv är totalt ointresserad..?) - eller de man gärna skulle vara vän med men som inte klarar av konceptet vänskap med en av motsatt kön över huvud taget. Jag kunde i grupp-/parsammanhang ha superfina diskussioner med dessa 'vänner', om livet, musik, intressen filosofi, men absolut omöjligt att ens tänka tanken att ta en fika, utbyta böcker, musik eller så på egen hand. Då fick de flackande blick och liksom en varningslampa som blinkade på huvudet, samt klämde in namnet på min ex i var och varannan mening - som om meningen 'du kan komma över och låna den cd:n när du vill!' var en klar invit till otroskap eller nånting annat livsfarligt, oklart vad? (OBS! alltså inte ett problem pga svartsjuka från mitt ex, utan bara deras omöjligttänk.)
Så ja, hade problem med 'franska män' men på många sätt desamma som med denna typ av män överallt. Mina 'egna' män väljer jag ju dock efter vad jag tycker är attraktivt så då går ju lättstötta, sarkastiska, humorlösa bort oavsett nationalitet..
/M
De expatfransyskor jag hade glädjen att lära känna i Kina förra året var då verkligen inga blyga violer som slutat med sina hobbies och så vidare. Tvärtom, jag har då aldrig skådat en samling mer kompetenta och drivna personer.
Och jag har träffat flera fransmän i Sverige, låt vara i medelåldern, som är helt begeistrade i det svenska vinterklimatet och landsbygden och som genuint verkar gilla samhället med dess fel och brister:-)
Det där med att avbryta är på pricken! Jag har gått en hel massa kurser i franska och en av lärarna (som jag retade mig på för att hon även i konversationer PÅ EN KURS mest höll låda själv) sa att man måste ta plats i diskussionen, annars får man inte ordet. Jag testade på henne, bara höll i ordet och pratade på - och se! Det funkade alldeles utmärkt. Det var en riktigt bra nyckel till ett för mig jämlikare samtalsklimat i kontakt med fransmän:-)
När man diskuterar på franska räcker det inte heller med att ha en åsikt. Man ska kunna förklara varför man tycker det man tycker? Fransmän kan "provocera" bara för att se om man kan "argumentera". I Sverige behöver man oftast inte försvara sina åsikter. Det kan därför kännas som om fransmän är väldigt rakt på sak och ibland ställer obekväma frågor. Som svensk har vi fasta åsikter men är inte riktigt beredda att försvara dem på en middag till exempel. Fransmän är mer konfliktsökande?
Sedan finns det en del ämnen man aldrig ska diskutera eller skämta om med en svensk? Feminism, invandring, homofobi är känsliga ämnen i Sverige.
Dejtandet ser ju helt olika ut. En fransyska är mer pryd? Sex är mindre fritt? Om man kysser någon är man ett par. Om man bjuder hem en man är det för att ha sex. Inte på första dejten... Man kan vara vän med män men då träffas man alltid ute och aldrig ensamma hemma? I alla fall till vänskapen är etablerad. Fransyskor förväntas vara svårfångade.
Efter tredje barnet är det accepterat att sluta arbeta som kvinna. Det betyder kanske inte att man inte har egna fritidsintressen utanför familjen.
Oh hjälp, jag kan fortsätta i en evighet...
Läste det här häromdagen :)
http://christineiparis.blogg.se/2015/may/oh-those-french-men.html
Kanske inte så negativt eller? Det där om att de hör inte ringer från dagis har jag hört förut men håller inte alls med. Senast idag ringde de från barnens förskola och meddelade att det äldre barnet fått ventolin för sin astma men att allt är bra! Min sambo lär sig svenska sakta men säkert, likaså mina vänner och "la Belle famille", även personalen på förskolan har lärt sig "det viktigaste" för att förstå barnen :)
Skicka en kommentar