Min förstfödda. Hon med det explosivt dåliga humöret (antingen en åldersfas eller bara en konsekvens av att ha en pappa med lika kort stubin) och de aldrig sinande energiförråden.
Hon som kan hjula och skriva alfabetet, hon som vill ha nagellack och som älskar glass.
Hon som aldrig aldrig aldrig vill somna på kvällarna och är beredd att ställa sig på huvudet med ena foten i munnen och sjunga julsånger om det är det enda som kan hindra henne från att falla i sömn.
Obs, detta har hänt.
Hon som kan prata franska och svenska och som har sovit borta ensam flera gånger.
Min förstfödda. Min första ljuvliga bebis. Så blir hon fem till hösten och jag hann bara blinka?
2 kommentarer:
haha, ja de e konstigt dedär då ens egna defekter, som man åtmn. i nyktert tillstånd försöker dölja, går igen i barnen:) Hoppas på en ålderskris;)
Sa fint Sara du har underbara barn!
Skicka en kommentar