Counting blessings. And counting. Still counting.

Vaknade upp och kände mig friskare, piggare, bättre än pâ flera veckor. Inte ont, inte blockerat, inte illamâende. Och jag var sâ oändligt tacksam över det.Men obs att jag behöver bli ganska sjuk för att inte vad lyckligt lottad jag är som oftast är frisk. Orden ovan, de slâr an nâgonting inom mig. Jag tror de är sanna. Jag tar nog faktiskt givet mycket, som jag aldrig reflekterar över faktiskt. Natur, barn (friska), min familj, vännerna, att alltid ha mat i kylskâpet, att vara frisk och stark, att fâ vârd när jag behöver det, att min kropp bär mig igenom alla dagarna, att kunna resa, göra vad jag vill etc etc.Familjen hemma i Sverige som ju är mitt allt, som finns där, alltid och i evighet, sâ mycket är det otänkbart att det skulle vara pâ nâgot annat sätt, men för mânga är det pâ ett annat sätt. Oh well, vill inte predika sâ här till morgonkaffet, men jag är dâlig pâ att vara tacksam över vad jag faktiskt har. Fokuserar mer pâ vad jag saknar.
Att tänka pâ. Vad tar du för givet?

Damn you, Nutella. Damn you.

Nationella Nutella-dagen, nej, fôrlât, crêpes-dagen i Frankrike idag, Le Chandeleur.
Yours truly stekte lydigt pannkakor pâ klassiskt vis, serverade med Nutella.
Sedan är det valfritt om man rullar pâ svenskt vis eller viker pâ franskt?
Hade jag varit mer i form hade jag gärna haft rom i smeten och flamberat pankisarna i Grand Marnier, men ni vet... Ribban ligger i jämnhöjd med golvet.
Energin räckte till pannkakor eller duscha.
Synd pâ duschen, verkligen.

36 timmar.

Insâg precis att jag sovit i 36 timmar. Bortsett frân kort makaronkoknings-brejk plus läkarbesök.
Inte konstigt att jag känner mig bättre. Hela min organism har ej haft annat att göra än att fighta virus och bakterier. Plus antibiotikan förstâs, min kropp har alltid svarat blixtsnabbt pâ detta. Som smâ barn, som typ blir friska en kvart efter första shoten.

Oh well. Nu ska jag vara sjukskriven ett par dagar. Hur jag känner över det? Please see above. 
Väldigt skamsen och osäker. Alltsâ, varken universum eller mitt företag snurrar kring min person, men har jäkligt svârt att banalisera detta med att vara sjuk och inte jobba. Som att man typ kommer pâ nâgon black-list bara för att man blir sjuk?

Kan sättas i relation till att jag, när jag var über-anorektisk och mitt hjärta hotade att sluta slâ, kämpade med näbbar och klor för att ej bli sjukskriven (sedan blev det ett och ett halvt âr) plus att jag skämdes över all fin hjälp jag fick eftersom jag misstänkte att andra mâdde sämre? Och hey, jag vägde ju drygt 34 kilo (köpte kläder pâ h&m:s barnavdelning, finfint) och stod fortfarande pâ benen, sâ jag hade ju kunnat köra  pâ ett tag till? Ner till 30, och sedan vad? Jag vet vad, och det skrämmer mig fortfarande, plus lättnaden att ha blivit pâtvingad hjälp eftersom jag själv inte var förmögen att säga att jag behövde den.


Gud vad dumma vi är ibland? Att vi driver oss själva sâ hârt, riktigt slavdrivare är vi. Nu fâr vi bli snällare mot oss, och gosa ner oss bland filtarna och sova 36 timmar samt äta en burk nutella om det är vad vi behöver.

Klick.

Annan grej: En tvâ-âring med blockflöjt kan göra förödande grejer för ett värkande huvud.
Plus att det tog dem fem minuter att ha sönder glödlamporna i bägge sänglamporna.
Klick. Klick.Klick. Klick klick klick klick.
- Mamma?
-Mm.
Klick klick klick klick.
- Det lyser inte längre.
- Bra.

Knocked-out.

Uppdatering pâ detta. 
Vaknade och trodde att min sista stund var kommen. Till râga pâ allt magsjuk? Jag som aldrig blir sjuk? Never ever har jag haft en sjukdag pâ jobbet?
Jättefânigt, jag vet. Man ska ej sjâpa sig och det finns alltid de som har det värre samt har ej tid att bli sjuk etc.

Gick till doktorn med ett ursäktande leende och sade att det är säkert absolut ingenting men jag mâr sâ djävulskt dâligt. Bröt sedan samman i en dramatisk hostattack. Han undersökte mig, sedan fick jag rejäl pâbackning över det idiotiska att ej ha kommit tidigare.

Elak bronkit plus elak virusinfektion. 
Har sedan sovit hela dagen. Trots att de smâ har haft supertrâkigt och trots att de hoppat och spelat blockflöjt i sängen. Har ej orkat lyfta ett ögonbryn.

Man kan liksom inte riktigt krascha när man har smâ, men nu gick det inte pâ annat sätt.
Blev sjukskriven ocksâ, orkade inte ens protestera, var bara sâ jävla lycklig över att han skrev ut pencillin plus lite annat smâtt och gott för att fâ ned feber, ta bort illamâende och dämpa huvudvärk.

Uppsidan för mina uttrâkade gryn var att det enda i matväg jag ens kunnat tänka pâ att göra - och äta - har varit makaroner och rostat bröd med smör. Fest, liksom?

Annars längtar jag efter min mamma och min pappa och gärna mammas kavring med lagrad ost.

Over&out.