Inte konstigt att jag känner mig bättre. Hela min organism har ej haft annat att göra än att fighta virus och bakterier. Plus antibiotikan förstâs, min kropp har alltid svarat blixtsnabbt pâ detta. Som smâ barn, som typ blir friska en kvart efter första shoten.
Oh well. Nu ska jag vara sjukskriven ett par dagar. Hur jag känner över det? Please see above.
Väldigt skamsen och osäker. Alltsâ, varken universum eller mitt företag snurrar kring min person, men har jäkligt svârt att banalisera detta med att vara sjuk och inte jobba. Som att man typ kommer pâ nâgon black-list bara för att man blir sjuk?
Kan sättas i relation till att jag, när jag var über-anorektisk och mitt hjärta hotade att sluta slâ, kämpade med näbbar och klor för att ej bli sjukskriven (sedan blev det ett och ett halvt âr) plus att jag skämdes över all fin hjälp jag fick eftersom jag misstänkte att andra mâdde sämre? Och hey, jag vägde ju drygt 34 kilo (köpte kläder pâ h&m:s barnavdelning, finfint) och stod fortfarande pâ benen, sâ jag hade ju kunnat köra pâ ett tag till? Ner till 30, och sedan vad? Jag vet vad, och det skrämmer mig fortfarande, plus lättnaden att ha blivit pâtvingad hjälp eftersom jag själv inte var förmögen att säga att jag behövde den.
Gud vad dumma vi är ibland? Att vi driver oss själva sâ hârt, riktigt slavdrivare är vi. Nu fâr vi bli snällare mot oss, och gosa ner oss bland filtarna och sova 36 timmar samt äta en burk nutella om det är vad vi behöver.
2 kommentarer:
Hear hear! Är även jag hemma imorgon med taggtråd i halsen. Det låter ruskigt läskigt med anorexin, bra att du fick hjälp!
Vad skönt att höra att du mår lite bättre. Och att du tänker lite sunt om det här med att acceptera att du är sjuk och måste vila upp dig nu!
Krya på dig!
Skicka en kommentar