Jag hann inte mer än att slå
mig ner på en terrassen med min tidning innan servitören - le garçon - tjänstvilligt böjde sig över min axel och ville veta vad jag önskade. Med ett bonjour mademoiselle till och med.
Alla som någonsin satt son fot i södra Frankrike vet att man vanligtvis möts av ett slött oui - ett oouaaaii- och en servitör som har blicken fäst i fjärran. (Fransmännens... arrogans är ju annars en del av medelhavskustens charm, n'est pas?)
Häpet bad jag om en crème - att be om en café au lait är att avslöja att man definitivt är utsocknes, alltså ber man om en crème, och får en café au lait - och en halv minut senare var den serverad.
Bör man misstänka att café Riche har skickat sina servitörer på charmkurs? Men det som verkligen fick mig att undra vad som har hänt var le garçon som servererade sektionen bredvid. Une garçonne. En tjej. I vit skjorta och slips. Det är snudd på revolutionerande i ett land vars beteckning för servitör är garçon, pojke!
Jag pratade med en mycket trevlig finländska på telefon idag, och efter att ha hittat lite gemensamma nämnare ("Nämen vad lustigt, jag har också arbetat i Taiwan") frågar hon om vi inte kan säga du till varandra. Nu när vi ska ha en dejt och allt. Självklart kan vi göra det. Det här hade varit otänkbart för henne att fråga om hon inte visste att även jag var en skandinav som aldrig riktigt vant sig vid duandet och niandet i Frankrike. Nu slapp jag fundera på det, och det är enklast när det är klart från början vad som gäller. Det är dessutom svårt att gå från att vara vous med någon till att bli tu.
Reglerna kring detta är ganska svävande, men att inte behärska koderna gör att man kan känna sig fullkomligt inadekvat. Jag och min svärfar säger ni till varandra, men min frisör och jag använder du. För vissa är niandet ett avståndstagande, för andra ett teckan på respekt och artighet.
Min japanske vän säger däremot att franskan är en barnlek; japanskan har tolv olika sätt att säga "jag" på. Beroende på vem man talar med. Ett faux-pas ses inte med blida ögon. Och även i Frankrike bör man nog, när man inte är säker, gardera sig med ett "Bonjour, Madame/Monsieur! Comment allez-vous? "
Skandinavien är hett i Frankrike; men mellan blänkande reklambilder för hundslädåkning och midnattssolskryssningar i nordnorge är det vår vackra huvudstad som lockar mest.
I franska Elle - varje måndag för varje fransyska med självaktning - har man vikt en sida tendance till les spots stars de Stockholm .
Ah oui, även fransmän och fransyskor har kapitulerat inför anglifieringarna. Ca fait chic. Lika chict som adresserna de föreslår. Marie Laveau och Sturehof för en bit mat, Modernity för stolar signerade Arne Jacobsen, och Gamla lampor på Almlöfsgatan för att inhandla Jacobsenlampan som matchar... Glamour!
Oh, om man känner sig överväldigad av all denna designhype så kan man alltid slinka in på Riche, för en toast... Scargen.
Thérèse tipsade om den här artikeln. Om nödvändigheten för mäktiga män att dölja sin längd.
Det verkar vara en känslig fråga för ledare som Sarkozy, Putin och Berlusconi, så till den milda grad att de manipulerar fotografer, köper platåskor och gör sin morfologi till en väl förborgad statshemlighet.
Tom Cruise lär ha stått på en låda när han gifte sig, Sarkozy när han fotograferades med George Bush.
Och det är väl just det som gör det till en stor grej? Dags att avdramatisera och acceptera på ett (mer manligt?) vis.
Ärligt talat, jag tror att jag skulle ha svårt att ta en man i platåskor eller på en låda på allvar.
Jag hann inte mer än att slå mig ner på en terrassen med min tidning innan servitören - le garçon - tjänstvilligt böjde sig över min axel och ville veta vad jag önskade. Med ett bonjour mademoiselle till och med.
