Natti.

Smyger in och stoppar om de små individerna.
Drar täcken rätt, och känner att de andas och så där. Som man gör, reflexmässigt. Stryker över kinden, och låter som av en händelse handen vila på bröstkorgen, tills man försäkrat sig om att de andas som de ska. 


Nyss: Ungar som gnällde och gnuggade sig i ögonen men som absolut inte ville sova. Véra tuggade i sig sin semmelbulle smula för smula, bara för att vinna tid. Tappade den på golvet flera gånger, för att få vara uppe några sekunder till. Smart. 


Romy som vällingvägrade trots att jag insisterade på att en flaska mjölk varje kväll är bra för allas nattsömn. Nu ska jag somna i ett kardemummabulledoftande hem, bläddra i ett magasin. Koka en kopp te som kommer att kallna när jag glömmer bort det.

Och så gick en dag ur våra liv och kommer aldrig åter. Men den här var fylld med solsken, vågskvalp, en siesta på stranden, kyckling i balsamicogrädde och glittriga klistermärken över hela köksbordet. Och så semlorna. Så ovackra, så felformade och knöliga. Men goda. 


 

Den perfekta semlan.

Jäs då, jäkla semlor! 
Hmpf, har aldrig begripit mig på fransk jäst, och det verkar gå åt skogen med de semlor som jag drömt gyllene, fluffiga, luftiga, florsockerpudrade och med sirlig grädde under ett perfekt litet lock... Som de här. Ni vet hur man fantiserar.
Nåväl, det är ju inte för själva bullens skull man äter semla, det godaste är ju geggan i mitten.

Semlor.

Efter en lat dag i solen ska jag nu ställa mig och baka kardemummadoftande semmelbullar. Mardi gras var väl inte för sååå många veckor sedan? Ni vet, jag är ju sådan, snabbare än min egen skugga.

Chemin des crêtes (På Ajaccios höjder).

The moment a child is born, the mother is also born. She never existed before.

 

Konstig känsla. Nathalie ringde i morse och undrade om hon fick låna Véra som sällskapsdam när de skulle till Porto Pollo över dagen, och vi blev ensamma med bebis. Gick en långpromenad, drack kaffe i lugn och ro, kollade i affärer. Och höll på att längta ihjäl oss efter Véra, gud vad underbart när hon kommer tillbaka hem igen ikväll, säkert supertrött, chokladglasskladdig och sockerchockad. 
Frågan i morse: Véra, vill du leka med Lily idag eller vill du vara med mamma och pappa? Det givna svaret: Lily! Mammans hjärta: Kras. 
Well, well. Det fanns en gång då jag var viktigast i världen för henne, då bara hon och jag existerade i vår bubbla, då hon följde mig med blicken var jag än gick, hennes lilla mjuka huvud vred sig så att hon hela tiden kunde se mig, de få gånger vi var på ett par meters avstånd. Hon somnade mot mitt hjärta, lyste upp när hon hörde min röst... Jag kommer ihåg det så väl. Därför att nu är jag där med Romy.
Så är det. Faserna som kommer och går, och sedan är borta för alltid. Det är därför det är ett jäkla privilegium att vara förälder. En andra gång dessutom; eftersom man inser vidden i det, och man vet att varje ögonblick är guldstoft som slängs mot oss, vi sträcker upp händerna för att fånga, för att röra, och då är det borta. Tiden får en annan mening, en annan rytm. Med barn är det enbart framåtrörelse, endast rörelse. Inget står stilla. Aldrig mer.