The moment a child is born, the mother is also born. She never existed before.

 

Konstig känsla. Nathalie ringde i morse och undrade om hon fick låna Véra som sällskapsdam när de skulle till Porto Pollo över dagen, och vi blev ensamma med bebis. Gick en långpromenad, drack kaffe i lugn och ro, kollade i affärer. Och höll på att längta ihjäl oss efter Véra, gud vad underbart när hon kommer tillbaka hem igen ikväll, säkert supertrött, chokladglasskladdig och sockerchockad. 
Frågan i morse: Véra, vill du leka med Lily idag eller vill du vara med mamma och pappa? Det givna svaret: Lily! Mammans hjärta: Kras. 
Well, well. Det fanns en gång då jag var viktigast i världen för henne, då bara hon och jag existerade i vår bubbla, då hon följde mig med blicken var jag än gick, hennes lilla mjuka huvud vred sig så att hon hela tiden kunde se mig, de få gånger vi var på ett par meters avstånd. Hon somnade mot mitt hjärta, lyste upp när hon hörde min röst... Jag kommer ihåg det så väl. Därför att nu är jag där med Romy.
Så är det. Faserna som kommer och går, och sedan är borta för alltid. Det är därför det är ett jäkla privilegium att vara förälder. En andra gång dessutom; eftersom man inser vidden i det, och man vet att varje ögonblick är guldstoft som slängs mot oss, vi sträcker upp händerna för att fånga, för att röra, och då är det borta. Tiden får en annan mening, en annan rytm. Med barn är det enbart framåtrörelse, endast rörelse. Inget står stilla. Aldrig mer.