Augustikväll. Marken så fast, himlen så nära.

She's back.

Tillbaks i cyberrymden!
Från vilda, vackra Härjedalen, där naturen och universum är nära, där tiden räcker till så många totalt väsentliga och livsbejakande uppgifter i stil med att plocka vinbär i duggregn, lyssna på tallarnas knäppanden i skogen, betrakta kritvita svanar mot bakgrund av nattsvart tjärn, förtjusas av åsynen av gyllene hjortron, där, alldeles under mina fötter, i rosenröd sammetsmjuk mossa, stryka grässtrån under mina fingrar och höra tystnaden över myrmarkerna.

Natten utanför huset. I gamla hus mitt i tomma intet känner man sig skyddslös när naturen kryper sig på. Eller så har jag bott för länge i en högljudd stad där människan fjärmat sig från elementen?
Vill ha, behöver ha, den här delen av världen. Ingen detoxkur i världen är som en vecka på platsen utanför Älvros, där älven flyter förbi, där landskapet är som en handvävd matta, med ränder i tusen olika nyanser. Ljung, mossa, tallar, myrar.

Underbart.

Livstecken.

Jag skulle vilja säga att vi är vid vägs ände, men det är inte sant.
Vägen här tar inte slut, den leder bara igenom igenom igenom. Förbi.
Hundratals kilometer av vita band som leder igenom byar.
Vi är i en sådan by.
I ett hus som är gammalt och som låter så mycket att vi ibland hoppar högt.
Runt omkring finns skog och myrar och mossmark och älven spegelblank, iskall och svart.
I morse var det 3 grader varmt.
Vi har en lanthandel 4 kilometer bort, där man kan handla ren- och älgkött.
Arton mil till närmsta stad.
Inget Internet men ett modernt kök och krocket i friggeboden.
Vi har det hur bra som helst.
Här där vägen bara leder förbi.
Det roligaste: Efter några dagar här i huset börjar folk i bygden bli nyfikna och gör sig ärenden. Typ sälja hembygdsföreningens kalender och låna socker. 
Det undras vilka främlingar som bor i huset i Rismyr.
Hur som helst, har ni vägarna förbi kan ni väl komma in på ett parti krocket?

Men don't have roots, men have feet.

Queridas!
Nu åker vi norrut, till vildvackra Härjedalen.
Sveriges högsta, glesaste landskap.
Mera vilt än vackert, men det är där någonstans jag nog har mina rötter. Helt rotlös är jag inte, det finns trådar i mig som drar norrut, även om vandringslusten än så länge är starkare.
Det ska bli underbart.
Vi ses där?

Yeah well whatever.

I vackert, naturskönt, svenskt sagolandskap.
C bara: Åh, vad härligt det måste vara här på sommaren!
Jag: Eh... Cheri, det är sommar.