Hon&han.

Också: För att fill you in on hela den här relationship-biten:
Vi tänker i en minut att fan vad svårt det är att leva tillsammans för att i nästa vilja skaffa tre bebisar till och leva happily ever after.

Kanske helt normalt.

Hur som helst så tycker jag att det ska bli - även om fruktansvärt att vara utan mina småsmulor i sommar - ganska skönt att få rå mig själv. Mig äger ingen, utan jag kan jobba sent, äta ädelostgratinerad broccoli (det får det att tåras av sorg i ögonen på tre fjärdedelar av familjen om jag så mycket som föreslår), sova sjöstjärna i sängen, äta middag med roman i handen, göra vad jag vill hela tiden.

Ganska underbart, också.

Plus att jag definitivt inte kan tycka att Chris liksom kidnappar våra barn ner till Medelhavet och olivlundarna, eftersom detta är precis vad jag gjort flera gånger om året tidigare.

Och jag, jag har ju Paris på armslängds avstånd. Böcker att läsa. En balkong att sitta på när det skymmer.

Jag har ju er.

Scener ur ett äktenskap

Kunde inte somna. Det sprakade av tankeverksamhet från andra sidan sängen. Den signifikanta andra som låg och tänkte så det slog gnistor. Sprak sprak. Knaster knaster. Tänk tänk tänk.
Omöjligt att sova. Plats för kast med huvudkudde.

- Sluta.
- Va? Med vad?
- Sluta... tänk! Det är som att försöka sova bredvid... en snurrande tvättmaskin! Du ligger och tänker och ältar och... tänker! Sluta!
- ...?
- Har jag fel?
- Nej.
- Sluta tänk så mycket. Nu sover vi, okej?

Alltså. Detta med att ha levt med en person som i mångt och mycket ändå är ett mysterium, att ändå kunna honom utantill. Läsa hans tankar. I alla fall avläsa tankeverksamheten.

Pâtisseries.

Fredag och kontoret doftar färska bakverk. Lugnt och skönt, minst hälften av mina co-workers är på semester. Solen skiner som om den hade betalt för det, och ingen kommer längre ihåg den längsta vintern någonsin i Paris, den som just tog slut. Lavendeln blommar på terrassen och rosorna har blommat ut.

Jag har tusen saker att skriva men noll minuter över. Later, later.

Trettiotre.

- Mamma, hur många år är du?
- Eh... Trettiotre.
- Hur säger man det på franska?
- Trente-trois.

Hon bleknar. Trettiotre, det är där hennes räknekunskaper tar slut. Dit man knappt kan räkna längre.

Så, för att förtydliga:
- Mamma, är du trettiotre eller trettiotre och ett halvt?

Medger att jag snarare är trettiotre och ett halvt. Faktiskt kanske trettiotre och nio tiondelar.
Oh well.

Wedding day.

Den nionde juli. Datumet sade mig någonting.
Ah, just det, vår bröllopsdag.
Jag visste att det kändes bekant!
Men hubby's out of town och jag funderar på lite övertid.
Hemma går belle-maman runt och nyper blad av mina vildvuxna växter.
Orkidéerna som outröttligt slår ut väntar på sin tur, de vill hon klippa ner.
Jag har ej hjärta att göra det.

 Den nionde juli. 30 grader varmt, kunde inte sova i sommarvärmen. Jag och sömn, denna issue.

Oh well, happy weeding day.