Oh well.
Försöker vara lite mer chill these days. Ingen håller räkningen på alla obäddade sängar jag lämnar efter mig när jag rusar iväg med smulorna på morgonen, ingen som kommenterar alla smulor under frukostbordet, ingen som ens kommenterar att jag ändå håller ihop och kommer leende - oftast - till jobbet.
Försöker ibland tänka - som en vän sade - att jag är ju mera änka än frånskild. Då blir det lättare att hantera det faktum att jag har noll hjälp från mannen jag valde att skaffa barn med.
Läste detta någonstans - om att dejta skilda pappor:
I have also learned that men with kids love that much more
deeply. I have completely fallen for a guy or two simply by watching him
with his kids and the undying love and support he has provided them. I
have felt this love carry over to me, as well. These men seem to love
much more unconditionally.
Och så tänkte jag att det är sant. Totalt, helt sant. Pappor är män som har lärt sig att våga älska handlöst och utan restriktioner. Som tar ansvar, som leker, som sätter sina barn före allt. Och som också har förmågan att på samma sätt älska en annan vuxen person och lyckas prioritera och utan förbehåll falla för henne och ösa love & support över henne på samma sätt.
Och sen tänkte jag igen på mannen som för så många år var min signifikanta andra, som är mina barns... far. Och så tänker jag att, oh well. His loss. På så många sätt.
11 kommentarer:
Så oändligt trist det är att dina barns far valt att bli.. ..ingen..?
Men, för att citera mig själv under det här briljanta inlägget av enligtellen http://enligtellen.blogspot.se/2015/03/varfor-foralskelser-ar-livsfarliga-och.html :
'Tips-tips: haffa en man som varit singelpappa i X antal år - kan allt om att namna kläder, dammsuga, tvätta både vittvätt, fintvätt och handtvätt, handla barnkläder i rätt storlek, hålla reda på födelsedagar, gå på föräldramöten, lappa kläder, sticka vantar, laga fiskgratäng, fixa matsäck, gympakläder, maskeradutstyrsel och barnkalas etc!'
Och det verkar ju du nu ha lyckats med, så grattis..!
Män som sätter sina barn först är så oändligt mycket mer attraktiva, hur skulle man ens kunna bli ihop med någon som har barn som hen inte verkar bry sig om? Säger som du skriver mycket om en persons förmåga att älska..
Fattar inte hur det kunde bli så med C. Hur kan han skita i barnen? Det gör ont i mig med :-(
Ett ofattbart val han gjort! Frågar barnen mycket? Och framför allt hur förklarar du det för dem? Känns ju liksom som något alldeles omöjligt att förklara hur en förälder väljer bort sina barn.
Lotta
Fast det är ju inte enbart hans förlust, verkligen inte.
Min vän skildes för nåt år sedan från barnets pappa och vips "orkade" han bara träffa sin son 2 dygn i månaden. Från att ha bott ihop till plötsliga 2 dygn. Man undrar ju, vad tänker dessa pappor riktigt och vad har hänt med deras hjärtan? ofattbart.
Här är/var det ju lite samma, trots att bonuspappan inte hade egna barn så älskade han min son och både gav och ger mer än den biologiska. Sorgligt men hoppfullt samtidigt.
För mig ser jag hela tiden detta ur ett franskt perspektiv. Sedan jag fick barn har jag häpnat över hur accepterat det är att franska pappor aldrig träffar sina barn. I en kärnfamilj! Papporna pendlar och jobbar väldigt mânga timmar. Kommer hem efter att barnen gâtt och lagt sig. Inte alla... men dessa papporna finns bland vâra vänner... Pâ helgen är mormor eller farmor barnvakt. Känns som att "vara pappa" i Frankrike det innebär att "gâ till lekparken" en gâng i veckan. Papporna vet inget om sina barn när man frâgar, har kanske aldrig lämnat eller hämtat, och de pratar hellre jobb än barn, de har inga âsikter om barnuppfostran utan det är mammans territorium. Leka med sina barn. Det vet jag inte om papporna gör? Dâ är det just nâgon timme pâ lördagen. Men att "leka med sina barn" är inte heller lika vanligt som i Sverige. Barnen ska lära sig leka själva. Och jag gillar just det sâklart... Man mâste inte aktivera sina barn hela tiden? När man skiljer sig sâ bildar papporna sedan ny familj, gâr vidare, och skaffar nya barn. Lite sâ tycker jag det ser ut? Till exempel som när min sambo reste ensam med ettâringen till Paris för att träffa familjen. Familjen tyckte sâ otroligt synd om honom. Han var sâ ofattbart duktig. Hur skulle han ens kunna klara av att ta hand om barnet. Och varför varför varför följde inte jag, mamman, med honom. Jättekonstigt av oss att dela ansvaret... Om nâgon ställer en frâga om barnet sâ ställs frâgan alltid till mig. Aldrig till pappan. Männen pratar jobb och kvinnorna pratar barn. MEN jag trodde inte att C var en sâdan pappa kan jag ju säga. Det skrämmer mig lite? Min sambo gör mycket mer för vârt barn än sina vänner och jag antar att det är p g a att jag är svensk. Men hur agerar han om vi skiljer oss? Svenskt eller franskt? Vi har ju sagt att vi ska dela lika. Hade ni ocksâ pratat om det?
Oj vad jag känner igen min. Min sons pappa tar heller inget ansvar och när vi var tillsammans kände jag mig som en ensamstående. Nu är livet lättare, även om jag får noll hjälp så slipper jag besvikelsen jag kände när vi var tillsammans. Nu räknar jag inte med nånting. Skulle han få för sig sig hjälpa till får man bara se det som en bonus.
Här blir det nog lika dant fast jag är svensk och pappan fransk. Vårt förhållande håller nog inte längre efter 15år med två små barn. Är själv redan nu men vad händer sen... Får sån lust att packa mina Paris år i en stor bil och åka hem till mamma haha Skulle inte vilja ha delad vårdnad som man gör i Sverige pappan kan knappt ta hand om sig själv :( Barnen saknar redan nu sin alltid jobbande eller sovande pappa. Men jag kan inte bara stå och titta på hans frånvaro. Den långa vägen för mig börjar nu...
Men begriper inte? Inte alls. Begriper inte. Så jävla frustrerande om ni ursäktar.
När det finns pappor som är som jag beskrev... och andr asom bara verkar vara så jäkla känslomässigt disconnected liksom?
Oh well .
XOXO
Jag undrar också vad barnen säger/frågar om hans frånvaro, och vad du svarar. Det är ju ett ofattbart val han har gjort, och ett val som ju verkligen inte bara drabbar honom.
Skicka en kommentar