Jag och C lånade ut sockergrynet till svärföräldrarna (på besök igen) och gick ut och åt thaimat och drack korsikanskt vin från Patrimonio i går kväll. Trist mat, halvdant vin, de största räkchips jag sett, och en servitris som frågade om vi hellre ville ha bestick.- Nej!, skrek vi unisont. Bestick är för folk som inte studerat ätpinneteknik i Taiwan ett år. Bestick är för fega. Vi gillar utmaningar.
Sedan pratade vi. Mycket och länge. Om ett jobbigt år, om ett förhållande som vi inte vårdat som vi borde ha gjort, om vår fantastiska dotter, om mig, om honom. Om oss, om oss, om oss.
Jag sov bättre än på länge, sövd av regnets ihärdiga trummande på fönsterblecket. Och C var mycket sen till jobbet idag efter att vi försovit oss, gjort frukost åt varandra, och inte riktigt ville släppa taget.
6 kommentarer:
Vad härligt det låter:) Det ÄR viktigt att vårda varann men är lätt att glömma mitt i vardagsstressen...
Åh, vad söta ni är.
Later som en bra kväll. Och du skriver sa himla fint. Visst är det härligt när man liksom inte vill släppa taget om varann?
Kram Lisa
Man kan krisa ordentligt ibland men bara man emellanåt kan sätta sig ner och prata ut och se och älska varandra brukar det gå bra :) Hellre bergochdalbana än stendött eller hur? /Maria i Nb
HURRA!
Du fångar så mycket med få ord! Blir berörd.
Skicka en kommentar