Okej.
De här ätstörningarna.
De gamla.
De förföljer mig.
Som någonting jag inte kan skaka av mig och någonting jag inte ens ser. Så mycket är det en del av mig.
Är det jag.
Och jag visste det.
Ni vet, jag är ett typiskt fall.
Jag är inte frisk.
Även om normalviktig fast i underkant.
Och för tio år sedan sade mitt psyk-team att det kommer återfall. Vid livskriser. Vid graviditet (check), barnafödande (check), förluster eller skilsmässor.
Jag blir aldrig så sjuk som då.
Men helvete, att det inte bara kan släppa taget!
Släppa mig.
Låta mig komma fri.
Släppa mig.
33 kommentarer:
Usch, jag vet inte vad jag ska säga. Du verkar stark och har en så fin lite dotter. Livet är inte lätt alltid och jag hoppas att du snart kan se ljuset på andra sidan den mörka tunnel du för tillfället verkar gå genom och förhoppningsvis kommer du ut starkare pâ andra sidan. (dumma ord som kanske inte gör någon som helst nytta men jag ville försöka iaf och jag menar dem verkligen)
Malin
*sparkar dej i röven*
F.A.N ta dig om du går ned i vikt!!
Får man säga så? Kanske inte. Men i veckebo gör vi det.
Så.
Nu hoppas jag du strax kommer till insikt alternativt får hjälp direkt så du snabbt vänder tillbaka och ser mat som något positivt och välbehövt.
Du är så vacker så man tappar andan! men någonstans innuti mig så håller jag tummarna för att några kilon till ska läggas på din rumpa, dina lår, dina armar och axlar.
Du är medveten om det, det är ett steg.
Bra så långt. Men det gäller att ha ork att ta tag i demonerna igen och fösa tillbaka dem och låsa in dem i något mörkt hörn där de hör hemma. Jag hoppas du finner energi och stöd så vi inte tvingas se dig tyna bort vackra vackra du!
Varma kramar /Angelica
Malin: Jag bär det här med mig sedan 10-15 år. Och det är så tungt. Så svårt att inte bara KLIVA UR det där jävelskapet.
Angelica: Det där är det ENDA jag behöver höra!!! Till sommaren ska jag ha fem kilo till på den här platta rumpan! KRAMAR
Jäkla skit!
Bra rutet Angelica! Sara, se till att ta hand om dig. Så tar vi hand om uppmuntrande ord och hejja rop här i cyber rymden! Tror jag talar för fler när jag säger att vi bryr oss om dig och vill se dig frisk och lycklig på en solig strand i sommar!
/En "bry-sig-omare" i Uddevalla
Molly: Precis!
Anonym: Böööl! Men jag blir tårögd av era kommentarer!
Jag läser din fina blogg varje dag. Du verkar vara en väldigt smart, kul och trevlig tjej. Jag vet inte exakt vad du går igenom just nu, men jag vill skicka lite uppmuntran och tröst. Jag tänker på dig och hoppas att allt ordnar sig till det bästa snart!
Det är du. Det och allt annat. Både positivt & negativt, bra & dåligt, ups & downs. Det svåra är att acceptera och älska allt som är jag. Och göra det bästa av det man har. Hela sig själv på bästa sätt. Men jag vet hur du känner... Hur trött och uppgiven kan man ibland inte vara på att ha den personligheten man är begåvad med?! Jag brukar försöka tänka som så; "Det blev ju rätt bra ändå, trots allt, om man ser på resultatet i sin helhet. Resultatet som är jag."
Jag sänder dig massa styrka.
Nej, det ÄR INTE du. Det är något du bär med dig, men du ÄR INTE det.
Och sen, om förra inlägget, du skriver så jävla vackert att det gör ont i hjärtat både av det du skriver och själva formuleringarna. När du blir författare ska jag läsa alla dina böcker.
/Anna
*Håller om*.
Förstår av det du skriver att du har det extra tungt just nu.
Du behöver inte svara, men visst är du så klok att du söker hjälp igen om du behöver det? Av det du skriver och antyder här på bloggen är livet extra tungt för dig just nu, kanske dags att söka hjälp angående ätstörningarna om inte annat i förebyggande syfte, så att du inte ramlar ned i ett djupt hål klängre fram?
Var varsam med dig själv nu, och var det både för din egen och din lilla dotters skull, hon behöver en mamma som mår bra både till kropp och själ.
Du vet också att du har mått skitdåligt tidigare, och sedan tagit dig upp, eller hur? Du har ju vad jag har förstått inte konstant mått skit, utan också mått riktigt bra i perioder? Det betyder att du kan ta dig ur den här svackan du befinner dig i nu, för att sedan må bättre igen. Ge inte upp!
Kram, Anna S.
Eva: Tack... Behöver det nu.
Martina: Du skickar styrka, och massa kloka ord! Tack...
Anna: Men ibland känns det som att allt det här jobbiga faktiskt är jag. Men just nu är jag peppad att slita mig loss...
Anna S: Jag vet, jag har gått igenom det förr, men samtidigt undrar jag hur många gånger jag ska halka tillbaKa igen?
XOXO
Uff, skickar lite styrka på något sätt och hoppas att du kan vinna över monstret inombords.
Men då kanske din vän Fred försökte provocera dig att börja äta mer, när han anmärkte på din "platta rumpa" för någon vecka sedan? Han kanske anade hur det var på väg att bli?
// Kristina
Men du skriver ju alltid hur mycket du äter och hur onyttigt det ofta är.. Blir besviken, du är likadan som alla bloggare..
Hmm, "Anonym": det Sara behöver just nu kanske _inte_ är folk som hackar på henne. Eller? Jag vet ingen som bloggar så naket och öppet som hon, som lämnar ut sig så mycket, och att man känner att det är på riktigt. En sak till: inte vet jag mycket om ätstörningar, men en sak jag tror mig veta är att man blir rätt intresserad av mat (för att uttrycka det milt), och att man ägnar sig mycket åt mat, både i teori och i praktik. Men för all del, jag kan ha fel.
// Kristina
Ta hand om dig. Du är bättre än att låta det där ta överhanden!
Det är lätt att säga som utomstående, men tänk på sockergrynet.
Finns det ingen psykolog där som du kan få hjälp av just nu?
Styrkekram från karin
oj. det där känner jag igen så otroligt väl. men då tänker jag att jag är en starkare person nu än då, att man inte ska känna att gamla spöken definierar vem man är - men att de är en del av ens historia precis som alla fantastiska, vackra och fina händelser är. tror också att det är så himla, himla viktigt att inte sparka på sig själv när man ligger. ingen kan förvänta sig att man ska fungera smärtfritt när det krisar. det är då gamla rädslor och beteenden visar sitt allra fulaste tryne. det fina i kråksången är att det VÄNDER. lovar att det gör det. jag menar inte att underskatta en gammal sjukdom på något sätt - det vore att förenkla. men du, bara att du skriver om det, att du vågar plocka fram skiten i ljuset och analysera den, det betyder precis allt. när vi slutar ljuga för oss själva är det lättare att känna sig fri.
ta oändligt mycket hand om dig.
kan inte annat är skicka styrkekramar, kärlek och lite jävlar anamma. sitter i samma sits (som du vet för jag kommenterat om det förr) och nej, alla år går inte att skaka av sig. i mitt fall 20 och jag är 'bara' 27...nyss fött världens finaste dotter och jodå faller, precis som under graviditeten så jag sätter 'check på samma som du...och ber till Gud att både du och jag har mod och ork att skaka hårt nog för att inte föra skiten vidare till våra små. kärlek fina sara, kärlek.
Bästa Sara, här kommer en spark till;
FAN *sparkar dig på den platta rumpan* nu går du inte ner!!!
Skämt åsido... Jag hoppas och tror du tar dig i genom detta. Du är klok, mycket klok och du kan. Du kan. Du kan massor.
Stora varma kramar från Malena
Oh Sara, det låter så banalt, men jag hoppas att det blir bättre.
Man KAN ägna sig åt roligare saker än att vara dum mot sig själv ; ) Men jag vet hur svårt det är ibland, tyvärr.
Vackra du, som bloggar med vackra ord och vackra bilder. Kom igen, låt inga ätstörningsmonster dra ner dig i fördärvet. Du är stark, och har en gudomligt söt dotter att ta hand om. Kämpa på, vi som läser finns här med pepp och stöttning när du behöver det.
Kram på dig!
/en till som bryr sig om
Nu måste DIN familj komma ner och stödja dig! Detta barkar åt skogen!
Men du, du inser ju ialla fall, så försök att kväva ätstörningsspöket.
Men jag insisterar,återvänd nu till familj i Sverige eller de måste komma ner och stödja dig nu.
Kram!!!
Karin skriver så klokt,
det kommer bli bättre Sara!
men precis som du tampas jag med återfall - stora som små - titt som tätast.
jag vägrar göra det till normalstatus.
men alla erfarenheterna gör oss starkare, du kommer ta dig igenom det här.
och du kommer att gå många glada lyckliga hälsoviktiga år igenom livet,
skickar så mycket hejjarop & kramar jag kan
Sara! Min telefon strejkat och barnen sjuka så jag har inte varit inne på din blogg i en vecka. Blir så ledsen när jag läser, känner att du inte måt bra och kämpar med ditt liv. Jag skickar varma tankar till dig och vet att det till slut kommer att ordna sig. Förhoppningsvis snart och utan för stort lidande på vägen. Vi är många som beundrar dig! KRam till dig och sockergrynet /Liv
Oh, jag blir också så ledsen av att läsa detta. Att du inte mått bra har jag förstått men att du även kämpar med detta igen gör det inte enklare. Det goda är att du känner igen tecknen och har kanske några "vapen" för att hantera eller söka hjälp innan det går för långt. Gör det. Snälla. Du är modig som berättar. Styrkekram och *spark i baken*
Du kan Sara. Du kan, jag vet att du kan. Du ar ju envis tydligen ;o) enligt C och det ska du ju ha lite nytta av eller? klart att du kan klara av detta! Vi beundrar dig!
Fina Sara med din underbar ärliga, genuina & vackra blog... Jag precis som alla andra läsare blir så ledsen av att läsa det du skriver.
Ätstörning är INTE du, utan det är BARA en förbannad sjukdom. Vet att det är riktigt kämpigt att ta sig igenom den, men DU kan. Det har du bevisat förut. Du är vacker som få och har en begåvning att fånga mig och även alla andra läsare med dina vackra texter och härliga språk.
Du ska först tänka på dig själv och sedan på din söta lilla dotter som vill ha en frisk & glad mamma. Jag precis som alla andra VET att du kommer att ta dig igenom. Vi alla tror på DIG & väntar på den dagen din första bok ska komma ut.
En varm & stor kram från en som troget följer din blog och önskar dig allt väl!
Anni
Vet inte vad jag ska skriva mer än att jag hejar på dig. Jag tror att du är en stark person som fixar det här.
Anonym som skriver att jag alltid skriver om hur mycket jag äter: Jag äter. Ibland mycket, och ibland onyttigt. Men jag är fast i ett kompensationstänkande som gör att jag för varje croissantfrukost måste springa en mil. Och det spelar ingen roll vad jag väger, vissa dagar är jag tjockast i Ajaccio; det handlar inte om min vikt, heller. Det handlar om ångesten. Jag är normalviktig, om vikten vore problemet skulle allt vara bra. Men det är det andra: Tankarna, känslorna.
Jag tycker egentligen inte att du behöver vara besviken på mig. Jag gör vad jag kan för att hantera min vardag, mitt liv. Som alla andra.
Jag brukar inte kommentera så ofta, så du "känner" inte mig, men jag vet hur det känns. Eller. Så ska man inte säga, för jag har ingen jävla aning om hur DU känner. Men jag TROR jag vet. För mig handlade om kontroll. När allt annat går åt h-vete kan man i alla fall ha kontroll över sin kropp. Men istället mår man ännu sämre, får ännu mera ångest. Men jag kan säga att efter min senaste kris, som inleddes för snart två år sedan och som inte gav sig förrän efter terapi, en flytt till Paris och oändligt massa ältande har jag näääästan släppt det. Eller det har släppt mig. När man kommer ur en livskris inser man (förhoppningsvis) vad som är viktigt, och då kan man (förhoppningsvis) slippa monstren. Jag lever ett liv där jag är ensam. Men lycklig. Utan någon abusive basterd som är otrogen och jävlug och spär på mina tvivel om mig själv. Det KAN bli bättre. Jag hoppas med hela mitt hjärta att det blir så för dig med.
Jag måste kommentera, tros att så många redan kommenterat och skrivit så bra saker.
Du klarar det här! Jag tror att det är stressens fel. alltsamman. Låt dig inte behärskas av dessa tankar.
Kram!
Många har redan skrivit det så bra. Från mig får du en kram och ett ryt om det behövs.
Finaste, finaste Sara. Jag känner dig inte, men det käns som om jag gör det. Vi andra kan bara peppa dig att hålla näsan över vattenytan, det är du själv som måste göra det. Men j-lar vad vi peppar, hejar, tröstar och skickar styrkekramar!
Jag vet, det är drygt att alltid, alltid, alltid behöva kämpa med tankarna, mot ångsten och aldrig känna att man kan slappna av för då åker man ner under ytan. Det är utmattande - utan dess like. Om jag kunde hade jag burit dig över vattnet, men det kan jag tyvärr inte.
Däremot hoppas jag att min och alla andras kommentarer ger dig orken att kämpa lite till. För det är en kamp. Och de dagar du inte vill/orkar kämpa för dig själv då kämpar du för ditt Sockergryns skull, som den lejonmamma du trots allt är.
Stora stora varma trygga styrkekramar.
Skicka en kommentar