Feeling of the day as above.
*hyperventilerar*
*vill andas i papperspâse*
*glad att en andas i alla fall*
*eller kanske inte i alla fall*
Oh fuck. Livet, universum, någon, hjälp mig lite här?
Jag ber inte om något explicit eller komplicerat, men lite vag... vägledning?
Att skiljas är att dö en smula?
Fucking understatement of the year.
Att skiljas är nåsågudförbannat jävla jobbigt.
*orkar inte tänka, prata, diskutera*
Blev yr och trillade ihop i en panikattack.
Kom till sans efter en timme i skönt apatiskt tillstånd.
Jagärsåjävlarasandepådigjustnuattjaggårsönderochändågörjagalltförattundkommadinilskasomjagalltidgjort.
Jagärsåjävlarasandepådigjustnuattjaggårsönderochändågörjagalltförattundkommadinilskasomjagalltidgjort.
Och ni vet, det är jag som kraschar de där tornen nu. Och jag skulle göra det igen och igen och igen.
Trasig, rasande och sårad med känslan att oj, nu slog vi i botten.
22 kommentarer:
Fuck, jag lider med dig! Skickar all mental styrka och kraft jag kan såhär via internet... kram på dig!
PRECIS vad jag behövde!!!
Styrkekramar! Framåt, igenom. Jag förstår lite av vad du går igenom, då jag genomlever detsamma. Duckar, biter ihop. Men du... Om ett tag är vi igenom. Vi fixar det! Och kommer hem till ett hem utan ilskan?
Kram
Astri
Åh, Sara. Det är hemskt, skitjobbigt. Jag separerade nyligen ovh det är sorgligt på en massa sätt. Samtidigt är det nu lugn och ro hemma.
Det låter skitjobbigt som ni har det. Jag fick höra av en klok person att det blir VÄRRE när separationsbeslutet är taget. Och så blir det nog ofta. Jag tror på isärflytt för er, faktiskt. Utan att veta säkert. Och kanske svårt att ordna bara sådär?
När det är gjort är ni isär rent fysiskt, då får du mera ro tror jag och kan bearbeta, sörja etc utan att leva i detta som låter sjukt jobbigt. Vet inte vad du får höra eller varför exakt det är så jobbigt.
Visst är det att dö en smula. Man tappar ju en del av sin partners universum ...
Lugn och ro i ditt och barnens hem.
(Vad lätt det är att säga "saker" till någon annan ...)
Du kommer klara det här Sara. Och komma ut på andra sidan som den starkaste och lyckligaste versionen av dig. Jag tror på dig!
Man kommer ut på andra sidan, som vid alla sorgen, men det tar tid, lång tid. Skulle säga ett år. Så håll ut, kämpa på, försök att fokusera på dig själv, den du vill bli, vara när det är över. Gå vidare.
Styrkekramar!
Hemskt.Jäkla.Jobbigt. Speciellt inför jul och nyâr när allt ska vara sâ jäkla perfekt. Planera och gardera dig inför det. Även fast du kommer vara i sverige.
Fina Sara! Jag har inte kommenterat på ett tag men följt dig länge. Läser och beundrar ditt mod, att separera är nog bland det svåraste beslut att ta i våra liv.
Jag har ett mantra: allt är som det ska just nu. jag tror att universum ser till att vi får det vi behöver för att utvecklas och gå den väg vi en gång valt. Insikten om varför vi gått igenom det vi gjort kommer först senare.
I mitt perspektiv verkar det som att de reaktioner du nu möter har legat till grund för ditt beslut att gå din egen väg. Ge inte efter, gå inte in i gamla mönster, stå på dig.
Stora varma kramar <3
Sara! Långsamt leder också någonstans. Du går sönder nu men du förgörs inte. Fågeln Fenix det är du. Ingen känsla varar för alltid även om det kan kännas så. Glöm inte att äta, sova och vila. Och att skratta och tillåta dig att glömma så ofta du kan. Jag hoppas att du greppar alla strån kring dig med möjligheter till hjälp? Psykolog, advokat? Om det behövs förstås.
Tror på dig så in i bängen!!! Stor Kram Anna
Det här kommer att bli bra! Det här kommer att bli bra! Det här kommer att bli bra!
Gör en lista! Rent konkret vad har ni kvar att göra innan ni kan gå skilda vägar? Hitta annat boende? Skicka in skilsmässoansökningar? Bestämma om delad vårdnad/växelvis boende? Även om han inte hittat ett jobb än så kan ni inte vänta på det (ifall ni väntar på det). Du måste ge dig ett liv. Sista månaderna har det låtit som att du har det väldigt tufft, det är nedbrytande och svårt att ta sig tillbaka. På sikt vill ni väll ha en bnra vuxenrelation som föräldrar till era fantastiska juveler, då kan ni inte låta varandra bryta ner er för mycket!
Lycka till, det kommer bli bättre!
Samtidigt jo, att undkomma ilskan, så jäkla inpräntat i ryggmärg, så vant, så...klokt.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att alla de där tillbakahållna (bakom tänder hårt pressade?) orden kanske också behöver sägas? Kanske inte allt men ...något? Du är ju ingen universalskurk i situationen. Jag tänker mig att risken annars är att han har bearbetat sin ilska när ni väl separerar i praktiken,men att du blir sittande med din.
Och jo, jag går helt på magkänsla här och har kanske fel så in i helvete, om jag har fel bara strunta i hela kommentaren.
Din styrka får vara att du vet vad du vill och vart du vill gå. Men herregud hur mycket ska du tåla? Att ta hand om sina egna demoner är nog så jobbigt, ska du ta hand om hans också? All styrka till dig Sara!
Fan, Sara, jag vet... eller... jag har ju inte gått igenom en skilsmässa, men likväl en separation som fullständigt tog knäcken på mig pga flera anledningar. Men så jag vet att det är helt fruktansvärt jobbigt, och din situation tio gånger värre. Men du klarar det. Det kommer bli lättare. Det tar tid att läka, men du läker. Långsamt, långsamt.
Jag hoppas det blir lättare snart och skickar massa massa styrkekramar. Du klarar dig! (Och psst, du kanske måste börja tänka på dig själv lite mer? Vad behöver DU för att må bra?)
Det gör inget att fâ panik, det har nog de flesta av oss fâtt, jag har det definitivt, modigt av dig att erkänna det.
Jag önskar att jag kunde erbjuda dig en plats att fly till. Det är tungt att vara en heltidsarbetande smâbarnsmamma. En arg relation ovanpâ det. Jag tycker att du har hanterat det jättebra.
Självklart fâr du vara arg och bitter. Helt normalt. Kan du komma pâ nâgot sätt att hitta mer lugn?
Kramar
IUHUHUH, ångest! Droger är ju inget man ska förespråka, men lite 2mg valium kanske är på sin plats då och då? För att inte spränga bröstkorgen? I mina värsta perioder fick jag det utskrivet och tog var 5e timma när det var som svårast och det hjälpte så himla bra! Eller, jag dog inte längre. Ångesten och det svåra finns ju kvar, men hjärtat håller ihop och lungorna kan andas en stund till. Bara ett välmenat förslag från ett f.d. vrak som vet precis vad du går igenom och försöker hjälpa på nå't smått sätt.
Kram!
Även jag lider med dig. Önskar dig (mer) styrka.
Kram!
Kram och styrka!
från en som läser ofta
Skickar mod och styrkekramar genom cyberspace! Måste vara jobbigt att bo under samma tak - går det ej att fixa en lägenhet till så att ni kan få lite andrum?
Mäh. Det måste inte vara så. Heller. Du gjorde vad du kunde. Nu: gå. Överlev.
kram
KRAMAR!
Kan bara hålla med ovanstående om att det nog är vist att flytta isär fysiskt. Har han ingenstans där han kan bo så ni kommer ifrån varandra? Min vilda gissning är att det nog tyvärr ej kommer bli bättre - och du måste ju stå ut. Ta hand om dig!
Ja, jag antar att det är mänskligt och normalt att försöka undvika ilska och utbrott... Jag är i grund och botten otroligt konflikträdd och gör mycket för att undkomma eventuella utbrott. Men nu hamnade jag till slut vid en punkt där det var oundvikligt, och kanske är det bra för mig också, att för en gång skull bara göra en kamikaze-grej, För att vara sann inför mig själv.
Och valium, ja, kanske. Men panikattacker har jag klarat av förr, har lärt mig att hantera dem. Sömnen är det värre med, har nästan slutat sova. Och där kan det vara fint med insomningstabletter i alla fall.
Skicka en kommentar