- Vet du vad som alltid, alltid retat mig mest hos dig?
Hon (nyfiket?):
- Nä?
- Att du aldrig kan byta ut den tomma hushållspappersrullen!
Hon (förvirrad efter att ha förväntat sig... eh... något annat.)
- ...? ...........? Va?
Han (med förlorad behärskning, viftandes med tom hushållspappersrulle):
- SKA DU VÄNTA TRE DAGAR MED ATT GÖRA DET HELLER?
Ah. Vi har alla våra issues. Och nu, när det ändå är uppe på tapeten, så tänker ej heller jag hålla tillbaka:
- Och jag har levt tio år med en man som ej är kapabel att tömma bestickkorgen och trots att besticklådan är tommare än tommast så lyckas du ändå med konststycket att balansera planetens sista tesked högst uppe på den explosivt överfyllda bestickkorgen där inget inget inget inget mera går i?
Obs att nivån på debatten sjunker med förvånansvärd hastighet. Trodde att vi slagit i botten förra veckan med:
- Om du inte tål utbrott så skulle du ha gift dig med en... finländare!
- Ja, istället för med en... ärkereaktionär taliban!
Snyggt. Classy.
37 kommentarer:
Förstår att detta inte är roligt men när du kommer att läsa detta inlägg om ett år så lovar jag dig att du kommer att fnissa.
Styrkekramar!
//Lapinette
Haha, det gör jag redan, det finns saker att skratta åt i hela denna knepiga situation. Och efter det där skrattade vi bägge två.
Ett tecken på att ett förhållande verkligen inte fungerar är då man bråkar om obetydliga ting... Men jag skrattade då jag läste det här inlägget.
Jag tror att det är en del av sorgeprocessen, ett sorts hjälpmedel att skära av banden genom irritation över småsaker, som kanske för stunden gör mindre ont än att säga "kärleken som vi hade finns inte mer för mig".
Hahaha!
Ja, jag tror att vi har kommit igenom det värsta i alla fall. VÄgen är utstakad, alla kort på borden, det värsta är sagt och gjort.
Och visst kan det hjälpa att vara lite löjlig mitt i all denna sorg över att vi inte klarade att hålla liv i vår kärlek.
Tyvärr för smärtsamt att fortsätta läsa din blogg tycker jag. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig utan att såra men det finns något så vansinnigt naivt över tron att det värsta är över, bästa julen någonsin osv osv. Jag har själv skiljt mig och vet att bästa julen någonsin inte var första julen efter skilsmässan inte ur barnens perspektiv. Det var den värsta, den och så många fler där man bara har tillgång till en förälder. Där samtalen till den förälder som inte var med var sorgsna och gav dåligt samvete till barnet som inte kunde dela sig.
Det finns också något naivt över att tro att de små teckningarna, de små orden, de små framstegen som kommer från våra barn ska delas med samma passion från någon som inte är förälder.
Jag säger inte att man inte ska skiljas men det är fan inte lätt och det är INGET ens barn kommer att tacka en för, aldrig någonsin. Det är bättre att rada upp andra argument som är hållbara för en själv men barn vill alltid att ens föräldrar ska vara tillsammans (ok minus de som ser någon blir misshandlad).
Givetvis hoppas jag att ni hittar vuxna tonlägen till varandra och givetvis tar ni er igenom det men it aint easy....allt annat är nog fantasi.
Bra att ni kan skratta åt dessa kommentarer…….de förekommer, i olika former i de mest lyckliga och varma kärleksförhållande, också.
Oops, tycker inte alls som Camilla som kommenterar ovan ...
Min och sonens jular har allihop varit fantastiskt mycket bättre än dem vi hade tillsammans mammapappabarn. Sonens bonuspappa har alltid delat min entusiasm på ett fantastiskt mycket ärligare sätt än den biologiska pappan och dessutom älskar han honom som sin egen son. Och jodå, ens barn kan verkligen tacka en för att man är en god förebild som valde att inte stanna kvar i ett förhållande som bara är destruktivt. För det är vad ett förhållande som inte fungerar är, destruktivt. Oavsett våld eller inte.
Lyckliga föräldrar ger lyckliga barn. På samma sätt som med syret i ett flygplan, måste man hjälpa sig själv först för att sedan hjälpa andra. Ingen tackar en för att alla går under av syrebrist.
Sara, lyssna på dig själv, DU vet vad du och dina flickor mår bra av. Klart det kan bli bästa julen någonsin! Klart att det kommer svaja under dagen, men på det stora hela blir det den bästa, för du är på rätt väg och kan visa rätt väg för dina döttrar.
Att du och C kan fnissa tillsammans i det ni går igenom, det bådar gott för framtida samarbete tycker jag.
Kram!
Ja, det kädnes lite hårt Camilla, dina ord. Jag är väldigt hoppfull och det är så skönt att värsta stormen verkar ha lagt sig, och jag och Chris kan börja fundera på hur vi tänker oss att vi kan organisera framtiden på bästa sätt. Jag tror på oss, och på detta.
Sedan är det väl lite väl idelistiskt att tro att jul är en lycklig och glad högtid för alla familjer där föräldrarna är gifta. Jag tror inte att glädje och lycka hänger på det.
Och vad gäller nya partners... Det är väl inte omöjligt att det blir aktuellt en dag, men det har väl folk klarat förr?
Oj Camilla, jag väljer att inte kommentera utan nöjer mig med att säga suck…
/ Anna
Ps Jag tror på er Sara, men på var sitt håll .
Kram Anna N
En annan åsikt här dårå.. Jag kommer från en rätt smutsig skilsmässa, min pappa ger gärna mamma en känga TROTS 27 år som skilda och isär. Jag och mina bröder hade det rätt så jobbigt i flera år och har alla ärr kvar som vi bär på. MEN, det är inte på grund av att mina föräldrar tog steget och skilde sig. Nej, absolut inte! De behövde skilja sig för att överleva. Problemet är, och det enda jag har att ställa dem till svars för, TROTS bråk och skit i 20 år, är på sättet de agerade mot varandra och oss efter skilsmässan. Jag är alltså inte ledsen att de skiljde sig; jularna blev bara någonting annat. Barn är barn och tänker inte som vuxna, utan anpassar sig efter hur livet är. Är livet så att det är 2 olika jular i 2 olika familjer, ja då är det ju liksom bara så.. De glasögon som till exempel Camilla har på sig, som sårad, ledsen, bitter kanske.. de glasögonen har inte barnen på sig. Så jag är inte ledsen över skilsmässan, jag har nu 2 familjer, fler fina syskon samt 2 lyckliga föräldrar på var sitt håll. Det enda jag som barn ur bruten familj är ledsen över är sättet de inte betedde sig som vuxna på. Men det är individuellt. "Skilsmässa" är inte individuellt, utan en strukturförändring. Det är inte likställt problem och livslång smärta.
Woops, måste rusa! Men jag hejjar på dig Sara! Alla kommer att bli gladare i slutändan! Det bara är så!
Kram! (jag hinner inte läsa igenom det jag skrivit, kanske jätte oklart? jaja)
Och min erfarenhet, med föräldrar som skiljde sig när jag var 16, är att jag enbart var arg att de inte gjorde det tidigare. Att de drog ut på det så att en stor del av barndomen gick ut på att oroa sig över vilken temperatur det skulle vara hemma, när jag kom hem. Samma gällde högtider. Som vuxen är jag superkänslig för stämningar i olika situationer.
Att stanna kvar för barnens skull blir ett ok som inte ska bäras av barn.
Det här inlägget fick mig faktiskt att skratta. Underbart att ni kan skratta tillsammans.
Förvânades över Camillas kommentar. Känns som en ganska trângsynt kommentar; men som kanske säger mer om Camillas egna upplevelser. Jag önskar att er skilsmässa blir sâ bra en skilsmässa kan bli. OCH jag är övertygad om att det kan fungera med rätt inställning frân er och era familjer!
Sedan kan jag i och för sig hâlla med om att Camilla har en poäng; visst finns det en fara i att ha höga förväntningar; MEN samtidigt ska man väl knappast gâ omkring och oroa sig. Läste nyligen att de flesta oroar sig totalt i onödan och att oron ju inte gör nâgon nytta. Det stämmer perfekt in pâ mig...
Dâ är det väl underbart att Sara har nâgot att längta till, se fram emot, nedräkning till efter en tuff period.
OCH jag kan tycka att Sverige är ett mycket trevligt stâlle att fira jul; men det kanske är för att jag är partiskt svensk... Här i Paris saknar jag redan iskyla, knastrande snö, stearinljus, lussekatter, hyacinter, lucia, och svenskt julbord, dopp i gryta, tomtegröt, snölykta, pulka, skidor, skridskor, julgransplundring ja alla traditioner extra allt.........
"... det är INGET ens barn kommer att tacka en för, aldrig någonsin."
Mina föräldrar skilde sig aldrig för de var aldrig gifta; jag har växt upp med en ensamstående mamma som har kämpat och kämpar otroligt tufft hela livet. Jag kan bara säga såhär: jag är så tacksam efter att ha jämfört med min kusiners situation i ett dåligt förhållande att jag slapp att ha det så. Det är klart att jag alltid har saknat och saknar en närvarande far i mitt liv. MEN om alternativet hade varit att växa upp så som jag sett andra göra ... ja, då vet jag vad jag föredrar.
Hehehe, taliban! Ja, den var ju bra ... ;)
Min mamma berättade på juldagen att de skulle skiljas. Jag blev jätteglad, och förstod inte förrän i vuxen ålder varför mamma var ledsen. Jag tyckte bara att det var så skönt. Så visst finns det skilsmässor där barnen tycker att det är bra!
And now to something completely …
Känner att jag växlar spår ganska radikalt här, men min första reaktion på ditt inlägg var: För kattsingen skriv klart din roman. Du har redan en läsekrets;)
/M
Det som Camilla sa om att barnen kommer ha en sorglig jul håller jag inte alls med om! De är alldeles för små för att känna så tror jag, dessutom har Sara och Chris varit ifrån varandra längre tider innan, på sommarlov och annat.
Jag var 4 år när mina föräldrar skiljde sig, jag har aldrig känt att jag har varit ledsen för det och jag har aldrig ifrågasatt varför de skiljde sig. Däremot så har jag alltid ÖNSKAT att de fortfarande var tillsammans, men det jag har fått från deras skilsmässa är värt så mycket mer, nya syskon m.m.
Haha, en finländare av alla nationaliteter! Otippat!
Mina föräldrar skilde sig i somras - efter 40 år ihop. 40 år där de inte har varit lyckliga en enda dag. Jag har vuxit upp med tjafs, dålig stämning, tomma hot och riktigt tråkiga jular och en mamma som i alla år snackat skit om pappa inför oss barn.
Jag förstår inte varför de inte skilde sig när vi var små så vi hade fått en möjlighet att leva med två föräldrar som var lyckliga på varsitt håll istället för i ett minfält. Jag undrade över det redan som sjuåring.
Du gör helt rätt Sara, men det vet du redan!
Camilla - men det är alltså inte naivt att tro att du kan uttala dig tvärsäkert om hur Saras döttrar kommer känna i framtiden eller hur en eventuell ny kärlek kommer att bete sig mot hennes barn? Det var verkligen inte en snäll kommentar.
I övrigt, i år är det tre år sedan mina föräldrar skiljde sig. Efter 40 års äktenskap. Jag har suttit hos terapeuter och sagt att jag vill, nej vet du, BEHÖVER att de skiljer sig, sedan jag var fem.
Var snäll och uttala dig inte om hur "alla" skilsmässosituationer ser ut, det har du nämligen ingen aning om.
Jag tänker och tror och är övertygad om att det INGA barn vill ha en vardag som är fylld av hårda ord och bråk och gräl. Det om något skapar en instabilitet och osäkerhet som jag aldrig ville utsätta mina barn för.
Mina föräldrar väntade nog för länge med att skilja sig (men det gör man ju, man hoppas och tror och försöker och försöker) och som barn är det jättejobbigt.
Det är väl en sak om man som föräldrar kan leva i ett kärlekslöst men lugnt äktenskap, i vänskaplighet, liksom, det kan väl funka för barnen, men en dålig relation blir ett dåligt föräldraskap. Tror jag.
Men PERKELE!!! Vi finnar kallas ju för Nordens latinos!!! Vi har ju häftigt temprament.
Det är ju därför jag passar sa bra in i Spanien! Finnar kan ju konsten att "explodera" när de blir arga. Nu pratar jag inte bara om mig själ utan hela min familj, släkten och andra finnar jag känner. De är inte direkt nagra "filbunkar"...;-)
Skickar lite "styrkekramar" till dig fran Madrid,
Marina (La Madrileña)
Hej alla,
Nummer 1 detta var inte någon form av angrepp personligen mot någon och i synnerhet inte dig Sara. Jag skrev själv att jag hade skiljt mig , mina ord är en del av mina upplevelser och erfarenheter efter att kunna prata om det med mina 20 åriga barn. Jag har absolut inte uttalat mig om dina barn, det vill jag understryka. Jag har bara känt att diskussionen framför allt i kommentarerna är ibland naiva. Kanske har ni de flesta haft en skilsmässa där man har blåst på såret och sen är smärtan borta, jätte bra. Men jag tycker att det är viktigt med nyanser, att skilja sig är svårt, det kan bli jätte bra, det kan bli jävligt svårt och framföra allt jobbigt för barnen. Mina barn reagerade inte direkt, de var ganska små (minsta 3) men det har kommit i omgångar sedan och kanske är det bra att få höra även den sidan när man är uppe i processen. Inte som ett opepp utan som något att ha med i ryggsäcken utifall….
Nummer 2 jag hoppas inget annat än att allt går bra att ni hittar balans och styrka för att samsas och ta hand om era barn. Du är på många sätt så klok och stark och jag har läst dig med glädje och sorg under många år. Super pepp till dig!!
Alla familjer är olika och allt blir "normalt" för barnen. Att tro att det enda rätta är två gifta (olyckliga) föräldrar känns väldigt långt ifrån 2013.
Största anledning till att jag separerade var att jag inte vill att vårt barn skulle växa upp med ständiga disskutioner, bråk och irriterande hackande på varandra. Så igenkännande med kulturskillnadsbråken!
Jag tror visst att det kan bli en lycklig jul för barnen så länge man beter sig som vuxna och bestämmer sig för att bråk finns inte på menyn över jul. Svälja!
Att sakna den ena föräldern är väl det värsta men. Det finns barn i hela världen som växer upp med föräldrar som pga av jobb inte kan vara närvarande varje dag. Min son kommer växa upp med en pappa på distans till Spanien som han kommer sakna, säkert hela sin uppväxt, men jag tror inte det kommer skada honom. Utan att ta vara på tiden man har tillsammans. Skapa lyckliga minnen!
Kram på dig! Du vet bäst för dig, dina barn och lita på det!
Jo, ville bara tillägga att jag läste nånstans att det är viktigt att låta barnen få vara ledsna, att det är ok att sakna.
Jag tror även att fallet blir mycket hårdare om man inte är beredd. Mitt barn har t.ex. inga farföräldrar och det kommer vi säkert få prata om. Döden.
Lite trött på att allt ska vara så himla perfekt, rosafluffigt. Yta (även om helvetet pågår bakom). Tror att öppenhet och ärlighet mot barnen räcker långt. Ni båda föräldrar, lever, och älskar dem över allt annat.
ojdå. Camilla här ovan är en bitter människa. jag tror er jul blir den bästa lite inspiration här kanske; http://www.youtube.com/watch?v=mI0VKWAxeV4
Jag håller med Marina. I min familj har det alltid varit den finska sidan som är explosiv, medan den svenska sidan är sävlig. Tror aldrig min man skulle komma på tanken att tacka mig för mitt finska temperament, snarare är det väl hans största utmaning i relationen.
Men hörrni, ta det varligt med orden - om Camilla är en "bitter människa" vet vi inget om, men åtminstone för mig har det en mycket dömande klang att skriva så. Och döma tycker jag inte att någon ska som inte vet hela bakgrunden. Camilla skriver utifrån sin erfarenhet, lika mycket värd om enbart positiva erfarenheter, och jag tycker att hennes andra inlägg, när hon redan kallats bitter av somliga, visar på mognad och storsinthet och inte alls någon negativ livssyn.
Ta det lite lugnt i kommentarsfälten, det är ett gott råd.
Cruella - precis mina tankar!
Háller helt med cruella !! Tycker för övrigt att mánga kommentarer här är otroligt ensidiga..värsta exemplet för nágon tid sedan när nágon refererade till Chris som "fanskapet"..Är jag verkligen ensam om att inse att vi läsare bara tar del av Saras version och inte ens den ger klar anledning att kalla Chris "fanskapet". Bara en tanke, men i alla fall...
Bra och kloka kommentarer. Jag kan nog själv lâta bitter och arg stundtals. Och Camilla, din andra kommentar... Sâ sann. Det är mycket svârare än vad jag trott det här. Harmoni och balans känns ljusâr bort.
Annan grej, som jag läser i andra kommentarer: Jag hoppas att det inte verkar som att jag solkar ner Chris pâ nâgot vis här? Det är verkligen inte meningen, det âr en bra man pâ mânga sätt, en fantastisk pappa, men vi kan inte leva ihop. Vi gôr varandra olyckliga och dâ tycker jag inte att man ska fortsâtta tillsammans.
Plus att Finland versus Taliban, är ett mycket onyanserat sätt att lyfta fram vâra - stora - kulturskillnader.
Jag är ett skilsmässobarn. Självklart önskar jag att mina föräldrar hade kunnat leva lyckliga i alla sina dagar och att vi på något vänster hade kunnat vara en familj tillsammans. Allihop. Så var inte verkligheten. Precis efteråt var ett rent helvete. Mamma kastade skit och pappa skylde ifrån sig. De kan fortfarande inte vara i samma rum mer än en timme utan att börja tjafsa och min pappas fru (anledningen till skilsmässan...) har inte kunnat vara med på studenter, giftemål, dop och annat. Jag hatade min pappas nya med hela mitt hjärta och stod inte ut att se mamma ledsen hela tiden. Jag kände mig inte hemma hos min pappa och bråkade 5 dagar i veckan med min mamma. Min räddning var när min pappa flyttade till norra Skåne när jag var 19 år och köpte en lägenhet till mig så jag kunde flytta hemifrån. Men det tog tid för oss alla att läka såren. Det har med andra ord varit en smutsig skilsmässasom mest drabbat oss barn. Just nu är det okej, men såhär i efterhand hade jag önskat att de skött det annorlunda och tänkt mer på oss. De var så själviska. Så snälla Sara, tala aldrig illa om ditt ex inför dina barn, ställ aldrig ultimatum, ge dem inte skuldkänslor för hur de väljer och säg aldrig "det där är din pappas ord" när ni bråkar. Men du verkar vara en vettig person och jag är säker på att ni kommer försöka göra det bästa för era barn. Kom bara ihåg, att ALLT klistrar sig fast på skilsmässobarn och stannar kvar hela livet. Det finns saker mina föräldrar sagt i vrede och sorg, som jag aldrig kommer glömma.
Och en sista sak. Skilsmässa är inte bara helvete. Det kan vara ganska mysigt för barnen om man bara ser till att de känner sig hemma på båda ställen. Allting blir lite speciellt och man blir lite mer självständig. Och jag säger bara en sak: Hellre att det händer nu än om 10-12 år när de är tonåringar. Jag var 14 år och bara puberteten var ju en pina, haha.
Hur som helst, det var inte tänkt att skriva en novell om mitt liv, men jag ville bara förklara att skilsmässa är skit till en början, för alla. Men det blir vad man gör det till och håller man det rent och inte drar in barnen så behöver det inte vara så svårt för dem. Det viktiga är nog att inte döda hoppet om käelek som faktiskt håller livet ut. För det finns även idag :)
All styrka till dig Sara, du kommer klara det här. Du verkar ha kämpat in i det sista, men när man inser att lyckan inte kommer infinna sig av att stanna kvar, är man skyldig alla i ens närhet att vara ärlig mot sig själv. och bli lycklig.
Kram på dig!
mvh / en som går genom relationsproblem hon med
Kan lägga till att jag trivs bra nu med min pappas nya fru och är otroligt glad för honom att han är lycklig. Visst har hon inga barn själv, men vi har en bra relation. Hon är lite som fastern jag aldrig haft och tänker annorlyúnda än min mamma. såhär i efetrhand är jag tacksam för att de skilde sig för de var inte i en lycklig relation. Nu är min pappa i en bra relation och det är jag glad för. Den dagen du träffar någon ny kärlek, kommer dina barn känna detsamma :)
Alright, peace out!
Åh Christine säger det så bra, "allt klistrar sig fast på skilsmässobarnen". Det är sant, jag har hemska minnen från gräl mellan mina föräldrar som jag önskar att jag aldrig hade behövt höra. Det måste väl gå att skiljas på ett respektfullt sätt?
Skicka en kommentar