Baka, laga mat.
Låtsas vardag.
Det jobbiga är jobbigare och jobbigare. Orkar inte ens prata om det. Jävla helvetes jävla skit.
Att detta valet blir så infekterat, och rörigt? Att vi har vänner som ni känner sig tvungna att välja sida som vore det ett krig.
Och jag ljuger inte. Det är ett krig. Ett slagfält. En utmattande, onödig, energikrävande combat, vilket jag - okej, jag är naiv - inte trodde att det behövde bli.
Vad är fel på folk? Och vad är det som är så dramatiskt och förbjudet egentligen i detta att två vuxna människor inser att de inte kan leva tillsammans längre. Kan man inte bara... få gå?
13 kommentarer:
Ja, det undrar jag med. Men det måste betyda att andra känner sig ifrågasatta, eller måste ifrågasätta sina egna val. Sen att man måste ha en så jävla bra anledning att lämna annars tar alla den lämnades sida.
Förhoppningsvis kommer det ett lugn efter stormen, när känslorna inte längre är lika färska och gör lika ont.
All styrka till dig!
Låta inte andras åsikter dra ner dig!
Kram
Gör saker som du och tjejerna mår bra av och ha tålamod (lättare sagt än gjort). Sedan finns det förstås en gräns då ni måste komma till handling. Men det är bara ni som vet var den gränsen går. Hoppas du får en bra helg!
Men det är ju inte så enkelt som att bara gå. Inte om det finns känslor inblandade. Det är mycket begärt att ens partner bara ska släppa taget, om man är den viktigaste människan i hans liv.
Omvärlden beter sig för jävligt. Er relation angâr bara ER. Men du kan inte pâverka dem sâ bäst att jobba med att acceptera och skynda vidare framât, uppât. Jag är inget fan av mindfulness men i sâdana här situationer är det kanske lite sâ du ska försöka tänka. Vilket jag tycker att du gör i ditt inlägg.
Skickar omtanke.
Jag tycker det är görsketakonstigt (jag är från Göteborg, då får man säga sån't) att folk måste lägga sig i och analysera och kommentera och komma med råd om hur man kan lyssna-på-varandra-och-fortsätta-älska-varandra-ändååååå ... Tyvärr, det funkar ju inte så om man faktiskt kommit bortanför den punkt där förhållandet inte längre är gynnsamt och vägen tillbaka har suddats ut.
Och varför är man elak som lämnar? Jag förstår verkligen inte det. Och varför är det så många som bryr sig och blir upprörda?
Jag kan lika gärna fråga var rymden tar slut, det lär vara lika lätt att få svar på den frågan som frågorna ovan ...
Hoppas du trots allt har en mysig helg med döttrarna!
Jag är inte skild, men vi har krisat ordentligt en gåvf. Då var det han som ville lämna, inte jag. Och jag kan ju helt klart säga att jag inte uppförde mig så bra... Skitsur var jag, ledsen och rädd. Jättesvårt att hålla ihop sig när, som sades ovan, den viktigaste människan i ens liv tänker lämna en. Vad gäller andra i ens omgivning är det klart att det är fisigt att välja sida och vara elak- men jag håller nog inte med om att en relation bara angår de som är iden, utan alla vänner och släktingar flätas in och ut ur varandras liv. Men det är klart att man ska skärpa sig ändå!
Hoppas du kan hitta kraft i hösten och flickorna!
Casa Annika: Tror du har helt rätt. Och ja, tyvärr blir det ett krig, även om man inte vill. Har upplevt en hel del av det när min moster skildes. Jag bara önskar, för hennes och hennes barns skull att hon hade gjort det så mkt tidigare (och inte efter 25 år). Han förstod ingenting, och förstår fortfarande inte, tyvärr. Men jag kan saga från egen erfarenhet att även andra, de omkring, blir sårade och får sorg. Det är inte lätt - men man måste lyssna på sig själv!
Litet förtydligande: Han förstod/förstår inte mkt på grund av, tror jag, att ingenting var fel i hans värld och framför allt var det inget fel på honom ... Nu säger jag inte att det bara var hans fel; båda gör ju fel och misstag, men när man inte är rätt för varandra i grunden så går det ju inte.
Här följt dig i flera år men kommenterar inte så ofta. Bor också i Paris regionen och lämnade min franske man för 9 år sedan. Han var arg och sårad och det hela blev väldigt infekterat. Jag mådde jättedåligt för han hade egentligen inte gjort något men jag visste efter åratal av övervägande att jag måste lämna. I nästan 2 år pratade han i stort sett inte med mig, bara strikt minimum ang barnen.
Sen råkade han ut för en allvarlig olycka, med stor risk för total förlamning. Han klarade sig mirakulöst, men bestämde sig då för att lägga allt bakom sig, att livet var för kort för att gå omkring och vara arg hela tiden. Idag är vi bästa vänner igen, något jag aldrig trodde skulle hända.
Trots att jag länge mådde så dåligt så har jag aldrig ångrat en sekund att jag gick, för jag vet att jag inte hade något val för att "överleva" och hitta tillbaka till mig själv. Vad jag ville få sagt med allt det här, är att trots att det verkar nattsvart nu, så förändras saker och ting med tiden (fast BIEN EVIDEMMENT önskar jag er verkligen inte en allvarlig olycka för att nå så långt) och livet kan faktiskt ta oväntade vändningar.
"Life has more imagination than you" är nånting som visat sig stämma många gånger i mitt liv.
Jag känner så med dig och tror jag förstår vad du går igenom. Tror också att det bästa ni kan göra just nu är att flytta isär till att börja med, om det går. Det juridiska kan man alltid ta sen när känslorna lugnat ner sig lite, så länge man åtminstone kan komma överens om vårdnaden om barnen och uppdelningen av det materiella först.
Bon courage! När man innerst inne vet att det är rätt beslut, så blir det också bra till slut, jag lovar :)
/ Anna
De finns bara en väg och den går framåt nu. Det kommer att bli bättre, så mycket bättre. OCh jag hoppas tron på att det blir bättre gör att du orkar dit. kram
Försök förklara för honom exakt vad det är du vill. Varför du dumpar honom. Vad det är i era liv som inte duger. Få honom att inse att han inte kan ge dig det du vill ha, whatever it is. Det är bra om det har med pengar att göra för det brukar män förstå.
Det är kanske inte helt fel att det blir lite krig. Inte bra att hålla inne alla känslor, och krig tar slut. Freden blir bättre efter ett (förhoppningsvis kort) krig tror jag.
Åh, jobbigt. Låter illa att det blir jobbigare och jobbigare. Och jag förstår, till en del i alla fall.
Jag tror att du kan få mera lugn när ni separerat fysiskt. Om det är så att mycket av det jobbiga sägs, görs, händer i hemmet.
Jag vet inte om det är till nytta men här kommer några egna erfarenheter ...
Jag separerade nyligen och perioden då vi fortfarande bodde ihop var inte särskilt roligt. Även om det samtidigt var väldigt vant och självklart och därför inte så konstigt att bo ihop, blev det många ganska hemska samtal, och jag fick höra hård, nästan skoningslös kritik. En klok person som själv separerat sa tidigt till mig att det blir värre efter separationsbeslutet, för då kommer en massa saker upp. I vårt fall trodde jag att vi hade sagt så mycket till varandra redan, att det kanske inte skulle bli värre, kanske tänkte jag att det inte skulle finnas så mycket att säga? Men det visade sig stämma. Det kändes som att han sa saker eller snarare vräkte ur sig saker som han inte hade sagt lika tydligt tidigare (eller i alla fall inte på länge). Med mera.
Ibland nu kan jag tänka att lugnet här hemma är skönt. Att det är skönt att inte längre bo med en person som jag riskerar att ha gräl med eller få en utskällning av eller annat.
Hur känner du med barnen, Sara? Känns det okej att de ska bo hos er båda, att inte bo med dem jämt? Har ni bestämt något om det?
Kram!
blev så förvånad !
din blogg har bara visat lycka och lycka hela tiden.
man vet aldrig vad som finns bakom fasaden..
Skicka en kommentar