The sea, once it casts its spell, holds one in its net of wonder forever (Cousteau).

Ibland saknar jag havet. 
Eller så här: Havet fattas mig alltid.
Aldrig hettan, eller den brutala solen om sommaren, eller smutsen och avgaserna och turisterna och allt som kantade det. Men havet självt.
En konstant i ständig förändring.
Tidiga morgnar med bebis som aldrig sov, och solen som väckte havet.
Corsica, ti tengu cara.
Och jag hoppas att jag kommer att kunna ta med mig mina döttrar dit, så att de inte glömmer denna besynnerliga plats som såg dem födas.

Dorothy Carrington skrev i Granite Island, om Korsika;
"Get away from here before you're completely bewitched and enslaved..."

But enslaved I was. 

Att återvända, åtminstone en gång.
Avsluta.