Jag träffade en svenska med 2 barn i söndags, och det var jätteroligt. Och det fick mig, återigen, att fundera på detta med tvåspråkighet. Hon och jag har lite olika förutsättningar, tror jag för att få det att funka med svenska för barnen.
Hennes lille kille som snart är 3 pratar svenska med henne. Min 3-åring säger inte ett ord på svenska, men förstår (inbillar jag mig) och min 6-åring svarar konsekvent på franska trots att jag pratar svenska med henne.
Katarinas fördel i detta är att hon inte pratar franska, vare sig med barnen eller sin man. Vårt "hemma-språk" har ju alltid varit franska, eftersom jag har pratat franska med barnens pappa. Och barn är ju så pragmatiskt lagda att när de inser att även minoritets-föräldern går att kommunicera med medelst första-språket, tja, då använder man det. Enklast så.
Véra är jätteduktig på franska, har stort ordförråd, är absolut på samma nivå - eller bättre - än franska jämnåriga. Och jag börjar tänka att jag måste injicera mer svenska i hennes liv nu, så att inte franskan tar över helt, med skola och kompisar.
Det som är positivt nu är att vårt nya "hemma-språk" är svenska.
Och att Vera är mycket motiverad. Hon tyckte att det var så roligt att se mig interagera med en annan person på svenska (det händer ju jättesällan) och inte på engelska eller franska, och sade när vi kom hem på kvällen efter att ha pratat svenska (jag, barnen sa inte ett knyst): "Mamma, det är så roligt, Oskars mamma pratar svenska, som du, och Oskars pappa pratar franska, som pappa".
Identifikationen.
Men som sagt så tror jag att jag i min iver att bli jättebra på andra språk handikappar mina barns svenska. Läste att barn för att bli tvåspråkiga ("på riktigt" utan brytning) ska exponeras för minoritetsspråket 30 procent av sin tid, eller cirka 25 timmar i veckan. Det är ganska mycket, och jag är ju inte så "aktiv" i min utlärning av svenskan till mina barn, utan babblar mest på lite vardagligt, vi sitter liksom inte och "studerar", men kanske ska jag bli lite radikalare i det här så att mina små über-fransyskor ska bli lite svenskare?
35 kommentarer:
Läser ni mycket på svenska? Det är ju ett rätt naturligt sätt att få in språkets rytm och också prata om det man läser, återberätta och så vidare. Nu har du ju guldläge att prata svenska hela tiden de är med dig! Sjunga är också utmärkt. Och lyssna på ljudsagor! Det blir till att vara envis och liksom så och sköta om svenskan. Skörda lär du inte göra i Frankrike utan i Sverige när ni har längre perioder här.
Läsa sagor och sjunga, skulle jag också tipsa om. Elias pratade inte svenska förrän vi bott i Sverige i sex månader, och då umgicks ändå han och jag långt mer än 30%. Lägg dig på en rimlig nivå, sagor etc och kanske ett besök i veckan till Svenska Kyrkan? Jättebra ställe för att få in svenska språket och sammanhanget!
Ljudböcker och film kanske kan vara något för smulorna - och så ditt vardagsprat. Tröskeln att använda när de träffar svensktalande kanske blir lägre.
Kul att du skriver om tvåspråkighet! Jag funderar mycket på det, även om min unge bara är ett halvår, och jag skrev ett inlägg om hur jag tänker häromdagen: http://www.casaannika.blogspot.com.es/2015/01/tvasprakighet.html
Prata och läs, tror jag. Låt dem lyssna... Och svenska kyrkan är nog en god idé- eller om det känns långt bort så kanske ni kan skrapa ihop en liten grupp i närområdet?
Jag tror att det viktiga är att du bestämmer långsiktiga mål, som du känner är rätt för dig: mitt barn ska förstå och kunna prata med sina morföräldrar. Om du pratar svenska hemma med dina barn får de ju mycket språk... sen tror jag att försöka hitta några kompisar till barnen att prata svenska med.
Min snart 4-åring har tagit ett enormt steg i sin språkutveckling när han umgås heltid med sin pappa, men det kommer ju i hans fall vara i perioder... Så det kommer gå upp och ned, bara att acceptera! Men fram till 3,5 år pratade han nästan ingen spanska alls men förstod sin pappa.
Det svåra är nog som du skriver att de vet att du pratar franska... Så de tar enklaste vägen ut!
Jag skulle försöka att ha svenska som erat hemliga språk, de tre musketörernas;)
Hej! jag har ju en Lillo som är ganska precis jämnårig med Vera. Hon pratar konsekvent franska om alla 3, svenska med mig om jag inleder med det. Skulle säga 4 tips:
1) sâ mkt DVD o sâ mânga som möjligt (av favoriterna) pâ svenska, med tillåtelse att se precis hur mycket de vill. Jag tänker att allt de öht hör pâ svenska är stort +, just för att fâ till mängden, strunt samma alla regler. (Och de är för trötta för "samtal" när de kommer hem fr fransk skoldag - och vi med!).
2) läsning sâ mkt som mjlgt pâ svenska (och självklart sjunga med - men här känns det ju som att slå in öppna dörrar: jag är säker pâ att du redan gör både och). Öht ber de ju alltid om att "ta det pâ franska snälla" särskilt vid trötthet (L. fullständigt vägrar leka pâ annat än franska och jag tänker att det kan hon fâ välja just vad gäller det - och sen smyga in lite svenska när hon inte ens tänker pâ det).
3) SKYPE!! med mormor, morfar, moster och alla som finns. En snutt sâ ofta som möjligt (sâ de ser och påminns om att alla kära inte talar franska). Med fördelen att för dem är det som att ses (helt annan relation till dator än vi).
4) OM möjligt: lämna dem ensamma med svenska familjen in emellan om sâ några dagar. Gärna med kusin eller andra svenska barn. Här har gjorts jätteframsteg var gâng (mkt tack vare umgänge m jämngammal kusin utan oss, skall tilläggas).
Och självklart: finns lekkompisar som talar svenska sâ är det ju topp. Jag tycker 30% låter jättehögt - eller i vart fall realistiskt sett oöverstigligt: med franska arbetstider är det stört omöjligt. Men det gâr ändâ! Det gäller bara att hitta alla hâl man kan fâ in det i. (Och hâll för öronen vad gäller kommentarer som "man måste vara konsekvent och BARA tala modersmålet sâ de förstår vad som gäller" - dâ kan man också provocera fram blocage total och en olust över att vara annorlunda).
Fröken här bjöd in mig att komma och prata lite med L. s klass och det var succé. Inför detta och efter har det blivit mkt klarare och en stolthet att "hon minsann är Franco-Suédoise".
Tyvärr så är det så att om du vill att de ska vara helt tvåspråkiga så måste du jobba rätt hårt för det, det kommer inte gratis via modersmjölken.
Min 6,5-åring pratar rätt bra svenska och har lärt sig att läsa på svenska också (nu behöver ju inte du lära dem ett annat alfabet så det är ju en fördel). Hon föredrar alltid att prata hebreiska men jag försöker att påminna henne om att prata svenska med mig - när jag själv kommer ihåg det. 4,5-åringen är det lite värre ställt med. Han pratar nästan inte alls någon svenska men jag tror att han förstår det mesta.
Vad kör vi för regler då? Man pratar svenska med mamma (när mamma kommer ihåg det), jag läser bara böcker på svenska, filmer ser man på svenska och jag köper alltid på mig massor av pyssel-, ord- och läseböcker när jag är i Sverige och pytsar ut vid tillfälle. Jag rättar dem sällan när de säger fel men försöker att upprepa vad de sagt med rätt grammatik. Försöker få svenskan till något roligt och säger (omedvetet?) alltid nej på hebreiska, aldrig på svenska, till dem.
Eftersom jag själv är uppvuxen med två språk och föräldrar som behärskar bägge men har varsitt starkare förstaspråk, är det naturligt för mig att förknippa olika språk med olika personer. Det tror jag min dotter och förhoppningsvis hennes lillebror också har fått/får i sig. Jag "kan" inte prata svenska med min mamma eftersom det KÄNNS fel. Det blir som ett filter av lite främmandeskap när vi ibland ingår i ett större sammanhang där vi för artighets skull pratar svenska så andra ska förstå. Samma känsla har jag med mina barn. Jag "kan" inte prata svenska med dom. Det gör att jag är helt konsekvent i mitt språkval vilket i kombination med att vi har en finskspråkig förskola har hjälpt oss långt.
Jag är glad över Esmes finska såhär långt och hoppas att den ska bli ännu bättre över tid. Summa summarum tror jag personligen på att den vuxna är konsekvent och envis och uthållig i sitt val av språk, och att språk kan vara oerhört relationsbundet - strunt samma vad man sen pratar med andra.
Ja, jag har så dåligt samvete över att jag inte är helt konsekvent, men det blir så konstiga situationer... När jag pratar till exempel med Vera inför hennes fröken, om något som angår alla, så känns det ju bäst om jag pratar franska. Och franska är ju även det språk som jag använder allra mest också. Och nej, med franska arbetstider blir det svårt att få till 25 timmar svenska i veckan...
Jag märker ju att Romy har väldigt svårt att upprätthålla uppmärksamheten när vi tittar på svensk film, Véra klarar det bättre, men hon har ju blitivt "utsatt" för mer svenska än vad Romy har.
Svenska barnprogram på svt play har blivit en hit hemma hos oss. Mitt stora barn (jämngammal med Vera) tittade på svt med de svenska kusinerna under sverigesemestern. Sedan ville han fortsätta att titta. Var tydligen oerhört spännande (spökpatrullen) och blev ett samtalsämne på Skype sen. Sen har han fortsatt att titta på andra program av bara farten. Julkalendern är ju annars ett riktigt bra samtalsämne med svenska släkten, när det är säsong;)
Kolla om det finns en svenska skolan i paris, har själv undervisat barn i Lugano i svenska, och det var ett lyckat koncept, där lärde sig barnen svenska genom lek och sång på lördagar och fick kompisar på köpet :)
Förstår att det är svårt med dina arbetstider och få andra svenskspråkiga att umgås med i vardagen! Du gör det ju jättebra.
Jag skulle ändå försöka komma förbi känslan att det är konstigt att prata svenska till Vera inför t ex en lärare. Det är det inte! Omgivningen accepterar sånt lättare än man tror och gör de inte det så är det dom som är fel ute, aldrig du. Dessutom kan du ju översätta till den som är med, vad du just har sagt. Så gör jag, både ute och hemma, eftersom min mans finskakunskaper är ytterst begränsade. För övrigt använder ju jag också svenska allra mest. Det är bara med barnen och kring förskolan jag pratar finska. Kämpa på!
Ja det är inte lätt, speciellt inte i er situation då det verkligen är franskan som är det dominanta språket i och med skola och allt annat runt omkring.
Vi har ju tre språk hemma (Spanska, Svenska och Engelska) men bor i Polen. Vi umgås i expatkretsar, där de flesta har flera språk hemma så vi har inte riktigt ett dominant språk. Vi har ju flackat runt en hel del också i och med vårt år i Sverige vilket verkligen hjälpte svenskan.
Stora tjejen (3.5år) började på spanskt nursery och vid två års ålder var spanskan starkaste språket. Sen blev det svenskan. Nu går de båda på engelsk förskola och spanskan och svenskan är nog likvärdiga för stora tjejen. Lilla (2år) är bäst på svenska men hänger med och pratar på alla språken.
Nåt jag börjat märka nu är att de båda blandar in engelskan mer och mer. "Akta mamma så att du inte bangar ditt head" eller "idag pussade jag Hugo på the walk".
Hoppas ni får möjlighet att umgås mer med svensk/fransk familjen. Tror att det är nyckeln! Det behövs fler som pratar, du ensam mot franskan är SVÅRT!
xx
Håller med Eleonora! Jag pratar BARA svenska med tjejerna. Oavsett situation. Ibland behöver jag förklara vad jag sagt, men direkt till tjejerna pratar jag bara svenska.
Hej,
jag är en trogen läsare som inte kommenterat förut. Dessutom är jag sociolingvist, har två tvåspråkiga barn (3 och 5 år) och är själv tvåspråkig.
Språkförmåga betyder olika slags saker: det är egentligen väldigt olika att kunna prata, att förstå då man lyssnar, att kunna kommunicera (alltså både agera/reagera enligt sociala regler OCH prata rätt språk) - och dessutom läsa och skriva. Läsa och skriva är kanske inte aktuellt ännu, men i framtiden kanske?
Alla tips om filmer, böcker, musik, prata svenska med släktingar osv. är såklart sätt att stöda svenskan, du vet det redan. Men det som är likaledes viktigt är att de ser dig, en genuint flerspråkig person, göra ditt bästa på de språk du kan. Det är viktigare än att de kan svara på svenska (jag hatar alla de där tipsen om att inte "förstå" ifall inte barnet säger på rätt språk; som om föräldern skulle säga att det inte går att vara flerspråkig, samtidigt som föräldern vill att barnet ska vara just det).
Människor har väldigt olika språkförmåga, och språkförmåga går att öva upp, och dessutom utvecklas barn i olika takt. Det är bäst att inte jämföra olika barns språkförmåga alls, ifall man inte har ett stort (flera hundra) antal flerspråkiga barns språkförmåga som man kan jämföra med. Kanske motoriska eller sociala färdigheter just nu är i fokus i just det lilla barnet; kanske hela språket, intakt, kommer en dag när språk är i fokus i hens utveckling; kanske behöver barnet senare hjälp och stöd; barn utvecklas så olika, man vet inte så noga.
Jag tror det bästa är att flera språk är en del av vardagen, och att attityden hos de vuxna är tillåtande och uppmuntrande. Enspråkiga personer tänker då de inte förstår en text eller ett samtal om typ atomubåtar att ajdå, jag vet visst noll och intet om atomubåtar, för jag förstår inte riktigt vad det handlar om. Hos flerspråkiga personer tenderar attityder hos både omkringvarande och personen själv vara att ajdå, nu kan hen inte språket som behövs för att diskutera atomubåtar. All språkförmåga är kontextuell: har man inte övat sig i att kronprinsessa kronprinsessan kan man inte det även om man i övrigt är helt bra på svenska. Och vem vet nu något om atomubåtar.
Alltså, gott mod! Det blir nog bra. Om barnen klarar av att kommunicera på svenska på något sätt då de förstår att den de talar med verkligen inte förstår franska, så räcker det långt (det är nog för svårt för en treåring; femåringar brukar ibland kunna förstå att det de själva kan inte är saker alla i hela världen kan). För en mångsidig språkförmåga på svenska borde de öva sig i att tala svenska (och senare: läsa och eventuellt skriva svenska), men jag tycker inte det är bråttom, och tycker heller inte att du ska försöka tvinga fram det (genom att typ be dina släktingar inte förstå franska, eller något sådant).
Många kuliga språkstunder!
Johanna
Intressant inlägg Johanna! Du har så rätt i att man inte borde jämföra. Jag gör nog ibland det när jag blir besviken över att min dotters finska inte är lika perfekt som de barn på förskolan som har två finskspråkiga föräldrar... Vilket förstås är helt befängt av mig.
Spännande det där! Min pappa är ju amerikan och jag pratade engelska med honom under hela uppväxten (och än idag, iofs) medan jag pratade svenska med mamma och alla andra. Jag pratar flytande engelska, vilket ju många svenskar gör men jag låter som en amerikan, förutom att flera år med att jobba i ett internationellt företag med engelska som företagsspråk betyder att både brittisk engelska och kollegor med engelska som andraspråk påverkat mitt ordförråd en del. Hm.
Har alltid tänkt att jag skulle vilja bo i Frankrike när mina (framtida) barn är små, så att jag kan prata engelska med dem, min sambo kan prata svenska och så hör de franska hela dagarna. Så får de tre språk liksom "gratis". Jag har fått kämpa så mycket för att lära mig ett tredje språk och är fortfarande lite bitter över det. Haha.
Att kolla på svensk film och läsa på svenska (alt läsa kvällssagan på svenska) är ju enkla sätt att börja föra in det i vardagen, och göra det kul.
Som Johanna skrev, språk är individuellt. Men om du vill de ska träffa andra barn med svenska som språk sök då till Svenska skolan där. Tänker att det kan stärka deras identitet som tvåspråkiga.
Jag har aldrig varit så myckey för konsekvens... Och tycker att det låter helt rimligt att du pratar svenska när du ich smulorna är själva eller med någon annan svenskspråkig men pratar franska i franska sammanhang.
Två språkighet är alltid en rikedom och det är inte så noga om det ena eller båda språken inte är perfekta. Själv har jag vuxit upp i en två språkig familj och ibland har det ena språket varit starkare än det andra och tvärtom. Ofta säger jag att jag är halvspråkig. Barn har en otrolig kapacitet och de lär sig snabbt. Sen glömmer man också snabbt om man ej alls använder språket. Så mest handlar det väl att utsätta sina barn medvetet för det andra språket. Det ger dem också en möjlighet att i framtiden kunna t.ex. Studera i sverige eller Norden. Att få ett till språk gratis är alltså aldrig fel och utöver det kan man lära sig flera i skolan. Och då man läser språk stöder de ofta varandra och ett språk är ej bort från ett annat. Har med eget barn också valt att ha två språk hemma. Alltid är det inte lätt men säkert värt det på sikt. Kämpa på, och tack för fin blogg.
Min nuvarande chef har varit rektor på Svenska skolan i Paris. ��
Svenska skolan har kurser i svenska pâ onsdagar. Det passar nog inte dig. Däremot har svenska kyrkan ocksâ aktiviteter pâ onsdagar tror jag? Nâgon ledig onsdag skulle ni ju kunna âka dit kanske om ni inte är för trötta men det känns inte särskilt smidigt. Passar nog bättre att fâ in svenska och resa till Sverige pâ loven vilket du redan gör?
Prata, sjunga, läsa, musik, radio, titta pâ barnkanalen, svenska appar, svenska spel, barnalfapet, pysselböcker, lâta barnen själva ringa mormor och morfar och sin kusin kanske m fl?
Med veras fröken mâste du ju prata franska, men jag skulle nog pratat svenska med barnet sâ ofta som möjligt i sociala sammanhang, inte alltid, ibland för att sedan översätta och upprepa pâ franska. Med vänner och familj försöker jag att prata svenska när jag tilltalar barnet och övrigt sällskap inte behöver förstâ, för att vara artig kör jag ibland "översättningsmetoden" eller sâ bara struntar jag i att de inte förstâr. Ja sällskapet reagerar lite med att känna sig nyfikna, obekväma och de tror ofta att jag är sträng för mitt tonläge är djupt, mörkt, bestämt pâ svenska men ljust och flickigt och lite osäkert pâ franska! Men alla vänjer sig faktiskt jättefort. Ibland frâgar de vad jag sagt. Ibland pratar jag franska för att vara artig. Jag kan känna att det är en fördel att jag kan "uppfostra" barnet utan att familjen och vänner alltid har full insyn (och lägger sig i ;o)... Jag försöker alltid tilltala barnet pâ svenska om det bara gäller oss, kanske att jag sänker rösten när jag pratar svenska enbart med honom. Jag har fördelen att min franska är betydligt sämre än din och inte har vanan inne att prata franska inför mitt barn utan det är onaturligt för oss ;o) och vi pratar engelska mellan oss föräldrar. Tror det är mycket en vana som man kan ändra efter ett par veckor. Jag har undrat om jag borde prata franska istället för engelska hemma... Kanske att jag försöker. Fôr min franskas skull! Jag tror du har rätt att det ger svenskan en skjuts att ha tre sprâk i familjen istället för tvâ pâ nâgot konstigt sätt. MEN obs att om dina barn växt upp som mitt hade deras franska inte varit lika stark gissar jag och det kan ju vara en nackdel det med... Jag kan oroa mig för att mitt barn inte är lika flytande i franska som de franska barnen även om han är mycket mer flytande i svenska än vad dina barn kanske är. Han är väldigt jämt tvâsprâkig! Jag är ganska förvânad själv för jag trodde att franskan skulle fâ övertaget. Hade alltsâ nästan önskat att han skulle vara lite starkare i franska men vad jag läst kan det svänga fram och tillbaka frân âr till âr. Om du vill att dina barns svenska ska bli starkare tror jag absolut att du kan pâverka det. Men man kan ju inte alltid prioritera svenskan 100%. Vi gâr pâ gymnastik istället för svenska, och sedan blir det kanske simlektioner, och jag är för trött för att âka in till Paris för att umgâs med andra svenskar (lite blyg och lat) men kanske att jag prioriterar annorlunda senare. Finns även Distanssvenska. Kanske kan hitta en sommarkurs till Vera för jag antar att hon inte orkar med mera läxor och inte du heller... Kanske finns nâgot med lâgt tempo? Jag skulle vara nyfiken pâ om det finns nägora teorier om hur ett flersprâkigt barn bäst lär sig stava pâ sitt "minoritetssprâk" och när?
Ja, det är lite bökigt, jag jobbar ju heltid och att ta med barnen till svenska kyrkan på onsdagar vore ju fantastiskt, men det går liksom inte. Tyckte att det var så tänkvärt som någon skrev ovan att det är viktigt också att jag visar mina barn min "3-språkighet", och inte bara insisterar med svenskan.
Jag försöker vara mer uppmärksam nu i alla fall, på hur mycket de faktiskt förstår av vad jag säger. VI har ju faktiskt inget svenskt umgänge här, och det är ju lite synd, men det handlar väl en del om en tidsfråga också. Drömmen vore ju att flickorna kunde gå på svenska skolan i Paris, kanske i ett senare skede.
Hej,
Mina barn är ju precis som dina, halv svenska med en fransktalande pappa. Pappan och jag pratar fortfarande franska med varandra, men jag har aldrig svarat eller pratat med barnen pa franska (någonsin). De vet att med mig är det bara svenska som gäller och därför pratar det alltid svenska med mig. Nu kanske det är lite 'för sent' för dig eftersom du redan kommunicerar med dem när de pratar franska med dig, men vi kör tex svenska hemma för det mesta: nästan alla böcker är pa svenska (jag läser jättemycket för dem), om de far se barnprogram sa far de bara se svenska, vi har massa sanger pa svenska (spotify är värt en del här), etc. Bada barnen pratar flytande svenska och franska nu (5 och 3). Nu bor vi i ett engelsk-talande land och de är kul att se hur snabbt de lär sig ett tredje sprak.
Lycka till med svenskan!
Läste föregående inlägg nu och haller med: bry dig inte om att det blir 'konstigt' när du pratar svenska med barnen inför någon fransk - jag pratar alltid svenska med dem och sen vänder jag mig till den tredje personen och översätter. De tycker att det är helt naturligt, och de vet att jag är 3 -sprakig utan att det påverkar var svenska. De pratar också svenska med varandra när de leker eftersom vi fran början sa att det var deras 'hemliga' sprak. Det betyder ju att den stora lär den lilla väldigt mycket och plötsligt blir 'hemmaspraket' svenska med alla utom pappa.
Jag märker ju tydligt skillnaden mellan mina barn. Vera var ju hemma med mig sina första 2 år, och där lade väl grunden till hennes svenska. Romy blev ju exponerad för franska hela dagarna när hon var dryga året, så det tippade ju över snabbt. Sedan måste jag skamset erkänna att detta senaste året med skilsmässa och flytt och domstol och tusen miljoner praktiska saker - plus det emotionella - liksom tagit så mycket kraft att aktivt lära mina barn svenska har liksom inte varit någon prioritet.
Jag blir nyfiken- ni som är helt konsekventa med att prata svenska med era barn, hur gör ni när ni tex äter middag med andra eller när barnen har med kompisar hem- säger ni allting både på svenska och franska då också? Eller är det bara när ni vänder er direkt till ert barn?
Gud jag tror kanske inte att man kan vara helt konsekvent. Eller? Jag försöker prata svenska när jag vänder mig till mitt barn. Om jag tilltalar flera barn pratar jag franska. Och ibland pratar jag franska direkt till mitt barn för att de andra ska förstâ det som sägs. En blandning. Ibland kan jag även förtydliga ett svenskt ord genom att säga det franska ordet ocksâ om jag är osäker om han vet vad jag menade om det bara är vi tvâ men det är ganska sällan. Det jag är nyfiken är vad som händer när han blir större? Kanske vi halkar in i ett dominerande familjesprâk? Nu är det lätt att prata "ett sprâk-en person" eftersom vi inte pratar alla tre om en och samma sak sâ mycket utan mer vuxenkonversation pâ engelska och barnkonversation pâ franska/svenska. Jag har en känsla av att vi kommer prata mindre engelska när barnet blir större och vi har mer familjekonversationer som flyter bättre, och kanske mest franska, och dâ undrar jag om jag kommer klara att konsekvent prata svenska eller börja kodväxla mer själv. Men jag har även läst att vissa? rekommenderar att man har minoritetssprâket som familjesprâk alltsâ borde det bli svenskan för oss... Ibland undrar jag vad jag gett mig in pâ. Och om jag borde oroa mig för franskan. Har även läst att man ska prioritera skolsprâket! Franskan... aaah... Men tänker lite att det fâr väl pappan göra, lägga fokus pâ franskan, och att det ska kanske inte jag ta ansvar för.
Jag har bott i Frankrike sen 1986 och min dotter föddes här 1996. Jag sjöng och läste alltid för henne på svenska när hon var i den åldern och pratade konsekvent svenska med henne, när vi var hemma. Inget studerande i den meningen. Inga svenska kompisar eller kyrka eller liknande (bor på en ort där inga andra svenskar bor, typ).
När vi var vi i miljöer med andra människor pratade jag franska med henne. Upp till 8-9 års ålder så svarade hon konsekvent på franska, vilket jag aldrig brydde mig om. Än idag varvar vi mellan svenska och franska även om jag oftast håller mig till svenska. När hon började använda mobiltelefon skrev jag konsekvent sms på svenska för att hon skulle lära sig läsa.
Idag är hon 18 och har flyttat till Sverige för att studera. Hon talar flytande svenska men har lite fransk brytning - men vad spelar det för roll ? Hon är inte heller 100 % i stavning och meningsuppbyggnader men det är ju inte jätteviktigt. Det viktiga tycker jag är att hon inte har några som helst komplex över sin svenska. Och tack vare svenska är hon även duktig både på tyska och engelska. ett extra spårlöst är en "gratis " gåva.
Jag själv växte upp med tyska föräldrar som dock bara pratade tyska sinsemellan men inte med mig. Jag lärde mig ändå flytande tyska eftersom hörde det varje dag.
Jag tycker inte du ska dåligt samvete att du inte gör "tillräckligt". Försök kanske alltid använda svenska hemma även om de använder franska.plus allt annat som du redan fått tips om. 25 timmar i veckan är inte realistiskt hur som, när man jobbar.
Lycka till med dina miettes
Svar till Lo: Ja. Jag som vill lära mina barn finska i Sverige pratar bara finska med/till dom, oavsett sammanhang. Om situationen kräver översätter jag vad jag just har sagt. T ex vid middagsbordet använder vi alltid två språk eftersom barnens far inte kan mer finska än att han typ vet att maito betyder mjölk. Det är inte särskilt konstigt att köra dubbelt när man är van vid det. Och vad andra, icke familjemedlemmar, tycker om saken bryr jag mig alltså inte om. Jaha pratar ni finska? är väl den vanligaste helt vänligt nyfikna frågan vi kan få. Ja det gör vi, säger jag. Upplever det som rätt okomplicerat på det stora hela.
Tack, Eleonora, för svaret. Jag flrstår att ditt barn är ganska litet (förskola) och då funkar det säkert. Vad jag är extra nyfiken på är hur man gör i en gruppkonversation, alltså i ett böljande samtal/diskussion? Känns som det skulle kunna bli lite stolpigt, men det är kanske bara en fördom.
Jag är uppvuxen med två språk och min mamma växlade till svenska när vi var fler och gör ju så än idag. Så jag förstår vad du menar, så kommer jag säkert också göra när mina barn är lite större. Men än så länge funkar det bra med enbart finska.
Min erfarenhet är att språk är en vana och en känsla och att det ger en jäkla medvind om man kommer till en nivå där man liksom betingat ett språk med en viss person. Även som förälder. För då har man också besegrat motståndet i att inte göra det för stunden enklaste, dvs att prata såsom omgivningen gör. Annars är det nog lätt hänt att man successivt ger upp hela grejen. Det är det jag vill undvika genom att vara så konsekvent ihärdig jag kan nu, när barnen är små. Det handlar ju inte om att vara fyrkantigt principfast baraföratt.
Såklart har jag själv också känt det inre motståndet och jag har sett rätt många förskolemammor (ja för det är av någon anledning nästan bara svenska män som har finska kvinnor, sällan tvärtom) som redan när barnen är 3-4 år har tröttnat och i princip slutat prata finska med dom. Barnen vänjer sig då jättesnabbt och går över till svenska i alla lägen där det går. Och det är ju helt okej om man tycker att det viktigaste är att de ändå förstår finska och kan prata litegrann. Var och en lägger ribban där man vill och som det funkar, sett till helheten.
Svenska skolan kostar cirka 9000€ om âret... en stor investering om man har flera barn och vill at de ska gâ där i flera âr :o) Sedan vet jag inte hur lätt det är att studera vidare pâ högskola i Frankrike. Däremot är det ju lätt att flytta tillbaka till Sverige eller läsa vidare i Sverige. Svenska skolan är ju en fantastisk lösning om man bor i Paris mer temporärt, och speciellt med större barn när man inte vill missa delar av svenska läroplanen?
Skicka en kommentar