Total eclipse of.

Enligt wiki så började månens skugga sin väg framför solen strax över Atlanten, på morgonen den 11e augusti 1999. Under förmiddagen blev den totala solförmörkelsen synlig i södra Storbritannien, norra Frankrike, Tyskland, och vidare österut mot Svarta Havet, södra Pakistan och Srikakulam i Indien och den slutade sedan i Bengaliska viken.

Och jag, jag befann mig på en filt i Green Park, City of Westminster, Central London. 
Jag var 20 år, levde på rött vin och inte mycket mer, handlade byxor på h&m:s barnavdelning, (några månader till och jag sydde in jeansen jag köpt på h&m:s barnavdelning. Sydde för hand, de där nätterna då jag ändå slutat sova) och minns bara att det blev så kallt när solen försvann och allt blev mörkt, mitt på dagen. 

Jag frös hela tiden på den tiden. Jag var mager och deprimerad, bodde i Southwest London och framtiden kändes så himla ovärd, ni vet? Hade en pojkvän från Cape Town som jag inte var ett dugg kär i, som tyckte att jag var så feminin och ömtålig (läs: anorektisk). Kunde knappt stå rak, vill jag minnas, och fick ångest på Starbucks eftersom jag inte kunde vara säker på att mjölken i mitt kaffe faktiskt var skimmed. The horror. 

Fast forward till nästa totala solförmörkelse (i alla fall om du befinner dig på Färöarna). Den infinner sig förmiddagen den 20 mars 2015. Femton år senare, och jag kommer att befinna mig på terrassen utanför kontoret där jag jobbar, strax söder om Paris. Jag är nyskild och superkär, jag har bott i flera länder, har universitetsutbildning och flera jobb bakom mig, har två vackra döttrar, pratar flytande franska, är full av hopp och tillit och kärlek. 

Tänk om hon vetat det, den där magra, söta och truliga tjejen i Green Park som tappat lusten till allt? Tänk om hon vetat.