Okej. Första. Presentera mig själv.
Sara, 25 år (äsch, det vet ni ju är ren och skär lögn... 31).
Utbildad journalist, med romanskrivarambitioner, men håller just nu på att utbildar mig till något bra inom turism. Typ hotelldirektör.
Gift med C, 35, forskar inom solenergi. Förundrad mamma till Sockergrynet, prick 2.
Född i Bollmora, Tyresö, och bor i Ajaccio, på Skönhetens ö, Korsika. Vägen Bollmora-Ajaccio gick via Malmö, Falun, London, Uppsala, Montpellier, Sundsvall, Belfort, Taipei (Hell, vad jag förtjänar att slå rot).
Annars: Komplexfylld, neurotisk, rolig, passionerad, egocentrerad och lite lat till och från.
Jag låter ofta bli att svara i telefon när jag är hemma, drömmer om att vinna Master Chef, älskar parmesanost, goda viner och turkost vatten.
Defekter: Jordens närsyntaste människa, före detta anorektiker, känslig för stress och trötthet. Jättekorta ögonfransar.
Det var väl det? Något annat ni vill veta?
Jag var tvungen att stanna, på väg från dagis. Stanna för lite koffein, lite socker. Stanna eftersom för lite koffein, för lite socker. Blundade och kände doften av cigaretter, regnvåt asfalt och färska croissanter. Hörde ljuden av bilar som tutar, herrelösa hundars klor mot gatan, sophämtarna... Ljud och dofter som är de samma i hela Europa. Alla europeiska städer liknar varandra, precis som vackra människor alltid liknar varandra.
Nu är jag hemma, framför datorn. Klarsynt och bräcklig av för lite sömn skäller jag på mig själv. Vad tror jag egentligen? Att jag kan skriva? (Mina ögon är torra. Mina naglar är avbitna. Jag har mascara på kontaktlinsen. Alla dessa saker hindrar mig från att skriva.)
Skriva? In your dreams, babe. (If only I could sleep long enough to have dreams.)
Det kan man inte gå runt och tro. Däremot tror jag på omständigheternas makt att alltid bereda oss en ursäkt.
Det här ville ni säkert inte veta.
Men jag dödade precis en silverfisk.
Jag har vissa obehagliga sidor som kanske inte alltid kommer fram på bloggen.
Jag är slav under mina hormoner. Fullkomligt underkastad dem. Vi kvinnor kanske är hormonslavar? Och i förlängningen även våra män, som också blir slavar under våra hormoner. Eller i varje fall offer för dem.
Det började nog när jag var gravid och blev hur deprimerad som helst. Jag ville dö, framtiden var ett svart hål och ingenting skulle någonsin bli bra igen. Oförklarligt tyckte jag. Hormoner, var förklaringen.
Och nu. Efter flera år utan månatliga besvär och mens och hormonstormar är jag helt hormonell.
De styr mitt liv. Jag hade glömt hur det var.
Strax innan jag får mens är jag destruktiv, vill kasta saker, och vill dö. Kanon. Proportioner, vad är det?
När jag har ägglossning blir jag jätteförälskad. I lite vem som helst, det var inte så noga. Min kropp vill bara ha en bebis.
Jag vägrar p-piller. Och det är mest för att det känns potentiellt osäkert att proppa i mig mer hormoner. Lite som att osäkra ett kärnkraftverk.
Andra hormoner: När jag tränar blir jag beroende av endorfiner och lyckohormoner. Vilket leder till att jag blir galen och deprimerad om jag inte får komma ut och springa en mil lite då och då.
Hm. Egentligen vill jag nog bara veta: är det här normalt?
SNuvig. Kan den ge med sig någon gång? Och omotiverat irriterad. Ledsen och lättretlig. Och så dåligt samvete över att vara irriterad på Sockergrynet. Irriterad på C också för delen. Och resten av vÄrlden.
I simhallen i morse var det en snubbe som simmade. Som alla andra, bara det att han saknade armar.
Det kom över mig. Perspektivet på tillvaron. Men när jag känner så här hjälper det liksom inte med perspektiv. Jag är irriterad på perspektiv och vill bara krypa ihop i min egen navel.
Bortsett från den maniska blicken, kanske.
Att hindra folk från att sova är ju en internationellt känd tortyrmetod. Förr eller senare bryter man ihop. Men förklara det för vad som dessutom är jordens sötaste och jordens mest förkylda ettåring.
Dessutom har jag känt lite så här ibland, men säg det inte till nån: Vi ville så gärna ha barn, och vi försökte så länge, och blev så lyckliga när vi till sist fick till det - och så blev det till och med jordens bästa Sockergryn - att det inte är okej att gnälla och beklaga sig. Jag fick ju som jag ville, liksom?
Men ni vet, ibland.... Vill man bara låna ut henne. Så är det. Bara för att få sova en natt.
C sov på vardagsrumsgolvet i natt, efter att vi tagit upp Véra i vår säng när hon vägrade sova i sin säng. Sedan somnar hon, men utövar kickboxning i sömnen och gör det omöjligt för alla andra inblandade att sova. Jag har tjingat vardagsrumsgolvet till i kväll.
Okej. Första. 
