Mer än lappsjuka.

Att längta hem. Eller tillbaka. Eller i alla fall bort från det som varit mitt hem de senaste åren. Där jag inte lyckats slå rot, men i alla fall skapat ett liv åt mig och min lilla familj. 
Svårt att förklara varför jag mår så bra när jag är i Härjedalen, vilda, karga, höga Norrland, eller i mitt böljande, äppeldoftande, blånande Dalarna. Eller i Hälsingland, Sveriges vackraste landskap, där någonstans mittemellan dessa andra platser där jag har mina rötter. 
The significant other säger:
- Du är i ditt rätta element. 
Jepp. I min ungdom ville jag nog hellre att mitt rätta element skulle vara New York, eller Hong Kong, Tokyo eller åtminstone de vibrerande kvarteren i Soho, London. Det var inte det. Jag vet det nu. 
Ge mig lite blåbärsskog och ett par gummistövlar och min själ slår sig till ro.
Ni vet ju att jag ville övertyga mig själv om att Korsika var rätt för mig? Det var inte det. Men det var en utmaning, en erfarenhet, en tumultartad tid. Det var här jag fick mina barn, och den här platsen och tiden kommer aldrig att bli en parentes i min minnesbok. Det är en plats med stor signifikans, men, nu kommer det: We weren't meant to be.

Freestyle plommonpaj.

Jag älskar att bo på en plats där det är lätt och njutningsfyllt att äta efter säsongerna. Älskar att lokala produkter är smakrika, doftande och perfekt mogna, och om jag ska vara ärlig så var det vid de iskalla frukt- och grönsaksdiskarna i de svenska snabbköpen som jag starkast kände: Min sydfranska marknad kommer att fattas mig den dag jag återvänder till Sverige. 
Nu är det tid för vindruvor och plommon, mirabeller, och sommarens allra sista persikor, meloner och nektariner. Och sensommarens ankomst firades med freestyle plommonpaj - min pajform kom bort under någon av sommarens strand-aperitifer. 
Trick för att plommonen inte ska bli beska: Mycket socker (tyvärr, health freaks, den här pajen kräver sötma), en skvätt alkohol (sött dessertvin eller amaretto), och gärna riven mandel eller mandelflagor. Och alla bagares hemlighet för att få blank, fin frukt: Smält aprikosmarmelad som penslas på plommonen. 
Serveras med vaniljglass (oh, jag vet, jag är trist och förutsägbar, men det är vad som passar bäst). 
Så. Nu firar vi den sydfranska sensommarmånaden september, lika bitterljuv och sötbesk som plommonpaj.

When destiny has a sense of humour it's called serendipity.

Det finns ord och uttryck som är oöversättliga.
Det franska uttrycket Un acte manqué är ett sådant uttryck. 
Hur förklara?
Un acte manqué - en missad handling - ligger nära ett misstag, ett misslyckande. 
Subjektet frågar sig ofta hur hen hamnade där, hur det kunde gå så? 
Det kan handla om att glömma ställa väckarklockan inför en anställningsintervju, låta telefonluren ligga av när man väntar ett viktigt samtal, skriva in fel datum i kalendern, glömma posta ett avskedsbrev... 
Enligt psykologin bakom actes manqués handlar det inte om elementära olyckor, utan om existensen av motiv som vi inte erkänt för oss själva. Vem har inte missat ett möte, ett tåg, en möjlighet?

Så hur översätta det här som egentligen handlar om ett icke-verbalt freudian slip? A faulty act?
A subconsciously deliberate mistake förklarar väldigt bra vad det handlar om, vårt undermedvetande styr våra handlingar, för att knuffa oss åt det håll hjärtat strävar.

Men så hittade jag "serendipitous error"?

Definition of 'serendipity':

n. pl. ser·en·dip·i·ties 1. The faculty of making fortunate discoveries by accident.
2. The fact or occurrence of such discoveries.
3. An instance of making such a discovery.

Nu känns det lite bättre, efter min très joli acte manqué igår, som jag svurit en del över. Jag drar djupa andetag och frågar mig själv vad mitt undermedvetna egentligen vill säga mig med en sådan serendipitous error.

Spring. Bara spring.

En reflektion kring löpning: 
Skillnaden i tuffhet mellan olika breddgrader.
När jag var i Sverige sprang jag med lätthet 10-15 kilometer per löprunda.
Utan att det kändes särdeles tungt eller flåsigt. 
Insåg just att det är på grund av att jag sprungit på Korsika. 
I 30-gradig värme, 100 % luftfuktighet, avgaser och stekande sol. 
Att springa i det svenska klimatet fick mig att tro att jag skulle klara en halvmara, minst. 
Men aldrig så här nära Medelhavet. 
*flåsar och torkar svetten ur pannan*

Semestern. Random pics.

 Vérinou på promenad i Rismyr, Härjedalen, där vi bodde tio dagar under semestern. Det är en av de vilsammaste och vackraste platser jag vet. Fast lite skrämmande om man inte känner till den här sortens natur, tallskog och myrar.

En av mina äldsta vänner, A-S med sin lilla tjej Ingrid. Det var så roligt att träffa dessa platinablonda dalkullor.

Nyplockade hjortron, eller "arktiska björnbär" som de kallas på franska. Härligt när man hittar, men jag är inte särskilt förtjust i den egendomliga smaken. Chris älskar varma hjortron med vaniljglass, men testa även med smält grönmögelost. Delikatess om man gillar hjortron och ost! 

 Min mormors guldkantade mosippekoppar. Mosippa är Härjedalens sällsynta landskapsblomma, och när man får kaffe i mosippekopparna i vardagsrummet (med tårta och tre sorters kakor) då får man nästan anta att man kvalar in som finfrämmande.

Två björnspanare på skogsväg i Härjedalen. Ärligt, går man lite för långt på den här vägen så kommer känslan så starkt av att man är betraktad. Närvaron av stora djur är så stark att håren reser sig på armarna. Ett tips är att sjunga högt. I de här skogarna finns de vilda, mäktiga djuren.

Fikapaus på Bryggcaféet i Falun med ovan nämnda platinablondiner. Mjukglass och festis, gråsparvar all over the place (hej på er, såna som ni finns inte där jag bor) en av semesterns sista dagar.