Svårt att förklara varför jag mår så bra när jag är i Härjedalen, vilda, karga, höga Norrland, eller i mitt böljande, äppeldoftande, blånande Dalarna. Eller i Hälsingland, Sveriges vackraste landskap, där någonstans mittemellan dessa andra platser där jag har mina rötter.
The significant other säger:
- Du är i ditt rätta element.
Jepp. I min ungdom ville jag nog hellre att mitt rätta element skulle vara New York, eller Hong Kong, Tokyo eller åtminstone de vibrerande kvarteren i Soho, London. Det var inte det. Jag vet det nu.
Ge mig lite blåbärsskog och ett par gummistövlar och min själ slår sig till ro.
Ni vet ju att jag ville övertyga mig själv om att Korsika var rätt för mig? Det var inte det. Men det var en utmaning, en erfarenhet, en tumultartad tid. Det var här jag fick mina barn, och den här platsen och tiden kommer aldrig att bli en parentes i min minnesbok. Det är en plats med stor signifikans, men, nu kommer det: We weren't meant to be.
19 kommentarer:
Jag trodde också att en stad skulle vara mitt rätta element. Hälsingland var långsamt.
Fast för mig räckte det med 1,5 år i (lilla) Sundsvall för att få panik. Inte en stad. Inte så många människor. Inte så många valmöjligheter.
Hälsingland. Jag behövde komma bort för att veta vad jag lämnade. Man saknar inte kossan förrän båset är tomt.
Hoppas ni hittar någon form av balans.
Angelica
Hmm. För min del är det mer komplicerat. Jag är rotlös. Nästan 20 flyttar. Det har blivit en vana. Men saknaden att höra hemma finns alltid kvar.
Hemma för mig idag är vänner. Att min lilla familj har det bra. Att jag kan vara ute och promenera. Att jag känner att mitt liv har mening.
För mig är hemma tyvärr inte en speciell plats.
Jag undrar mycket om det spelar roll att jag flyttar mina barn, eller om det är lättare att växa upp på en plats. Tillhörigheten!
Hm, för mig så är det inte alls så. Jag är en person som aldrig kan slå mig till ro och jag har nog kommit att acceptera det nu. Alltså, jag menar inte att jag inte vill skaffa barn eller gifta mig (jag är redan gift) men jag kan aldrig slå mig till ro på ett och samma ställe, efter sisådär 1-2 år känner jag att jag vill ändra på något, flytta någonstans.
För några år sen så bodde vi lite mer norrut i i Frankrike i en ganska liten stad, jag trivdes inte och eftersom jag inte hade bott i Sverige på 5 år, sen jag var 20, så längtade jag "hem" till Sverige, där allt är enkelt, mysigt och okomplicerat. Jag sa till min man att jag flyttar oavsett om du följer med eller inte, självklart så sa han upp sig på sitt jobb och följde med mig till Sverige. Det blev inte alls som jag hade trott att det skulle vara, folk är inte alls så välkomnande mot "utlänningar" som man kan tro, de är ganska kalla, du vet, jag hade vant mig utan att veta det med kindpussar och artighetsfraser, att killar öppnar dörren åt en m.m. Det var inte alls så lätt att hitta bra jobb åt min man som har en masters degree som jag trodde och MÖRKRET, det känns som man aldrig ser går i en slags dvala hela vintern, nu kanske ni tycker att det är smågrejer men det fanns annat också. Efter nästan 3 år så längtade jag tillbaka till Frankrike, ett land där jag trodde att jag inte trivdes i men som jag kommit att tycka om. Jag kanske inte alltid stannar i Frankrike men jag flyttar definitivt aldrig tillbaka till Sverige om jag inte måste förstås. Semester i Sverige är det härligaste som finns.
Men, du kanske måste tillbaka till Sverige, oavsett om det är för alltid eller bara några år? Ibland måste man ge efter för sina känslor och sin längtan.
Kram på dig!
Men finns det hopp för en flytt tillbaka? Hoppas!
Stort, spännande och svårt när hen vet att livet måste byta kurs. Heja heja, det blir toppen!
Du passar jättebra i regnjacka!
Jag tror att man som utlandssvensk riskerar att glorifiera sitt "hemma" lite mer än vad man kanske bör. Jag trivs själv som allra bäst hemma på semester i de jämtländska fjällen - men jag har lärt mig efter ett antal flyttar framochtillbaka att det är skillnad på semester och att bo..
Det är mysigt några veckor med yllekofta, stövlar och öppen spis, men efter ett 10 månader längtar man ut ur yllet. Det är bara augusti och jag har redan skrapat bilrutor. Barnen kan inte kan gå utomhus utan en halvtimmeslång påklädningsprocess.
Grönsaksdisken! Maten överlag. Saknaden efter ett glas vin och en enkel pizza på ett litet torg en ljummen kväll.
Egentligen skulle jag vilja halvårsbo, vintrarna i snön och vår, sommar och höst i värmen!
Jag förstår. Lider själv av längtan hem till Sverige. Till skogen, luften, sjöar, bibliotek, loppisar, höststormar. Undrar om jag kommer att känna mig hemma någonstans innan jag kan flytta tillbaka. NÄr det nu blir.
såklart att man som "Utlandssvensk" glorifierar sitt hemland :) Samma som vi svenskar glorifierar varma länder!
Pizza och vin på ett ljummet torg, färskt bröd i bageriet runt knuten, havet, stränderna...
Eller den eviga tärande hettan, bullret från staden, turisterna i flockar, stormande piskande vintrar utan vare sig värme eller snö.
För mig var det en speciell känsla när jag hittade rätt. Det bara kändes, det var inte glorifieringen jag var förälskad i
Att hitta hem är som att föda barn, fantastiskt men helt obeskrivbart för någon som inte upplevt det själv
/ Angelica som mer än gärna skulle ha lite "korsikansk" värme på somrarna...
Angelica: Jag behövde några år på annan plats, och jag gillar stora städer och kontinentalt liv, jag gör det. Men barna, de små, jag vill ge dem någonting helt annat. Jag vill ge dem vad jag hade som barn, frihet, natur, trygghet...
Anonym: Jag vet inte om jag har ett hemma än. Hemma är där hjärtat är, säger man ju?
Anna-Lena: Jag vet inte om det bara är en "passage", men jag tror att det handlar om det här med att livet för en barnfamilj verkar vara så otroligt mycket lättare i Sverige!
Linn: Jag med! Håll en tumme!
Liten: Bara på idéstadie än, inget konkret, men kanske!
Anonym: Haha, tack!
Kristin: Ja, det är väl risken förstås, att en flytt inte blir som semester... Men så var det ju i och för sig när vi flyttade hit... Vardagen kom ikapp och den var inte helt konfliktfri!
Annika: SKriver under på allt det där!
Angelica: Ja, och allt det där med att gräset alltid är grönare?
Skönt ändå att känna det så tydligt. Jag funderar nästan varje dag på var jag hör hemma. Vill jag tillbaka till Sverige eller kommer vi att stanna i Berlin? Berlin har känts så "hemma" sedan första gången jag kom hit, på sätt och vis mer hemma än Stockholm. Trots det har jag börjat längta till Sverige mer och mer, fast till naturen, vattnet, skogarna. Jag velar, men tänker att så länge vi inte känner tydligt vilket liv vill vi leva i Sverige så fortsätter vi att bo här. Som vi ju älskar att göra.
Livet som småbarnsförälder är ju lite räkmacka i Sverige ja! Vi är väldigt omhuldade som grupp. Vi flyttade hem med vår lilla från England och är fortf förbluffade och lite rörda över generös föräldraledighet, vab och dagistaxor. Var bara tvungen att raskt skaffa en till unge. Visst finns det många nackdelar också men jag tänker mig att bo här medan vi har små barn och sedan hålla det öppet i framtiden. Hoppas det styr sig för er och jag älskar din blogg! Lite magisk sagostämning här och du lyckas beskriva vackra ting utan att någonsin låta självgod eller pretentiös. Love
Det är absolut lättare för en barnfamilj i Sverige! Vi flyttade till Sverige för ett år sedan, jag och min halvfranska familj. Vår livskvalitet ökade märkbart - vi ångrar oss inte en sekund!
I Frankrike (Parisregionen) fick man kämpa för allt; dagmamma till en tremånaders bebis, samma dagmamma till två barn, nanny, au pair, dagisplatser, dagis som stänger innan föräldrarna slutat jobbet, skolmat för nötallergiker, svenskundervisning, ... I Sverige är allt det där självklart och snudd på gratis. Och då har vi inte ens pratat om all föräldraledighet vi får!
Det där med att ha barn i Sverige låter överhuvdtaget som en dröm, en utopi, en fantasi! Alla ni so mhar förmånen att ha barn i Sverige, ta inte saker som tak på dagistaxa, föräldraledighet, vab, och acceptans på arbetsplatser för småbarnsfôräldrar för givet...Det är nog ganska unikt i världen!
Jag tror barnen kommer ha det bra var ni än tar vägen, så länge pappa och mamma mår bra så mår barnen bra <3
/angelica
I Hälsingland har jag min plats där jag fyller på med energi, där rinner alla måsten undan och naturen är magisk. Ibland har jag tänkt att jag vill bo där - alltid, men egentligen skulle jag nog vilja vara där hela sommaren och hösten. När mina barn var små var jag där långa perioder, men nu blir det tyvärr bara några veckor. Bilden på dig är så fin!
Rörande, vackert, insiktsfullt och koncentrerat. Jag tror att du i framtiden kommer se tillbaka på detta ögonblick som en vändpunkt i ditt liv. Kul att du delar med dig av det.
Jag kan verkligen förstå att man längtar till Sverige när man har barn. Jag som alltid har längtat bort är så tacksam för att vara i Sverige just nu. Hoppas så att ni, familjen och du, hittar en plats som är er och känns hemma.
Du är så vacker! Tack för en fin blogg.
Skicka en kommentar