Stilen.

Okej. Att träffa människor ute i yrkeslivet som är födda på nittiotalet skakar om mig.
Jag ställs inte bara öga mot öga med min egen ungdom, jag ser den liksom försvinna i backspegeln och inser att jag har passerat 30 och tiden går tokigt fort ibland, gör den inte?
Äsch, anyway, jag har aldrig känt mig bättre än nu.
Jag har en fungerande, mogen (nåja) kärleksrelation, 2 fina barn, en underbar familj och dito vänner, jag börjar få klart för mig vad jag verkligen vill göra, och jag tror banne mig att jag är snyggare idag än när jag var 20.
Fast jag kan fortfarande inte klä mig. Saknar totalt känsla för min stil, men jag tror att jag är i en stilbytesfas.
Looking for Sara, liksom, på ett ytligt plan. Min garderob är full av klänningar, jeans, byxor, blusar och toppar, och ingenting känns som mitt.

Jag behöver:
a) en stylist
b) en ny garderob
c) en något uppgraderad klädbudget
d) eller ett jobb där man har uniform

Imponerad av folk med dagens outfit och någon sorts konsensus och logik i sitt klädengagemang. Jag är fortfarande vilse. Antar att jag lider av Engla-komplex? Men jag antar att dessa människor ägnar en stor tid av sin dag åt att klä sig. Och fundera kring det. Jag lägger min tid på mycket, men inte just min garderob. Och hell, jag tror att det börjar synas på mig. Basta.

Socker.

På tal om tryffel och godsaker så är det kanske lätt att tro att vi äter mycket sådant, men det gör vi inte.
Faktiskt.
Småäter, aldrig. Treåringen får ett mellanmål om dagen, klockan halvfem. Ibland en kakbit, oftast inte.
Efterrätt? Varje dag. Men i form av yoghurt eller frukt.
Jag skulle tro att vi i den här familjen - där ingen har problem med vikten - äter ganska mycket enligt GI-principerna. Eftersom vi mår bäst av det. Och jag begränsar nog mina barns sockerintag mycket mer än andra föräldrar gör, vilket inte är helt uppskattat kanske hos de små grynen, men om trettio år kommer de tacka mig! *ler*

Söndagskvällen.Mindfulness för små.

 

När vi kan, försöker vi ge våra barn tystnad. En paus från trafik, stök, avgaser och cigarettrök på trottoarserveringarna. Vi bor mitt i sta'n, och ibland blir vi galna. 
Och barna. Ni vet, jag tror ju att till och med lekparken är stressmoment i barns liv. De måste vara så koncentrerade och lite krigiska. Hävda sig och höras. 
Jag är övertygad om att de behöver sitta i vattenbrynet om söndagskvällarna, lyssna på vågorna och tugga i sig sjögräs (lillan). Göra kullerbyttor och leka godisaffär med snäckskal (storan). Påminnas om att de är naturbarn och inga asfaltsblommor.

Sara's kitchen (tryfflarna).

Yes my dears, jag vet att det inte är jul än, men på tal om tryfflar blev jag så sugen på de här chokladtryfflarna som är en favorit i det thibaultska hemmet: Mörk choklad smaksatt med ingefära och lime. Annorlunda och himmelskt gott. Och off season eller inte, vem säger nej till en tryffel till eftermiddagskaffet? Vem?

Receptet: 

Smält 300 gram mörk choklad. Riv ned 3-4 centimeter ingefära och skalet från en limefrukt. 

Koka upp 125 gram grädde, och häll den över chokladen. När ganachen svalnat, forma små kulor med hjälp av en tesked. Ställ kallt att stelna. 

Smält ytterligare 200 gram choklad (eventuellt vit, för variationens skull), och rulla tryfflarna i den nysmälta chokladen, sedan i kakao (räkna med 150 gram). 

Förvara i kylskåp. Ät.

Status.

Okej. 
Min sprillans nya smartphone verkar ha upphört att fungera. Visste att det var bad cell phone-karma att dissa min gamla trotjänare. Är onåbar. 
Regnet vräker ned. Översvämning på min gata. 
Möte med monsieur Michelangeli i eftermiddag, oklart när. Och denne herre gör sig totalt oanträffbar. 
Oh well. Eftermiddagslycka är en ask bortglömda tryfflar till kaffet.  Ah, the power of sugar and caffeine.