tisdagen den 2:e oktober 2012

Söndagskvällen.Mindfulness för små.

 
När vi kan, försöker vi ge våra barn tystnad. En paus från trafik, stök, avgaser och cigarettrök på trottoarserveringarna. Vi bor mitt i sta'n, och ibland blir vi galna
Och barna. Ni vet, jag tror ju att till och med lekparken är stressmoment i barns liv. De måste vara så koncentrerade och lite krigiska. Hävda sig och höras. 
Jag är övertygad om att de behöver sitta i vattenbrynet om söndagskvällarna, lyssna på vågorna och tugga i sig sjögräs (lillan). Göra kullerbyttor och leka godisaffär med snäckskal (storan). Påminnas om att de är naturbarn och inga asfaltsblommor.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Vi har ocksa flytt fran Paris innerstad till en liten by 30 minuter ut. Vi kande samma, stackars barn vilken stress de maste utsattas for dagligen bland bilar, folk och avgaser. Men sen sa en kompis till mig, fodd och uppvuxen i Paris 16e, att for henne ar det inte alls konstigt med stan och att inte ha tradgard eller natur. Hon har ju inget att jamfora med... Vi valjer annat for vara barn, men jag tror hur det an blir sa mar barnen bra om de har en trygg och karleksfull familj, om de ar uppvaxta i stan sa ar det 'som vanligt' for dem. Vad man an tycker om Ajaccio annars sa ar ju stranderna underbara. Ingen norrlandsk skog, men harliga strander. Det ar bra det ocksa, tillsvidare! ;-) /Anna

Angelica sa...

Låter sunt! :)

Jag borde egentligen ta med mina barn till asfalten och pulsen, de blir väl halft isoloerade och folkskygga här uppe på vischan!

/angelica

Anonym sa...

Så fint! Mitt mammahjärta slår några extra slag när andra mammor tänker och agerar så vackert för sina barn!

Min skrutt har varit ett monster i en veckas tid nu och pga allt regn har jag, lite själviskt, valt att vara inne. Igår fick jag nog och trotsade regnet, körde rätt ut i den djupaste dalaskogen och plockade lingon och svamp. Vad gör skruttisen om inte somnar och sover länge och djupt i bärselen på ryggen. Mer natur åt de små liven;)

barajagjohanna sa...

Usch vad praktisk jag är. För allt jag tänker är ba "vad sandigt det blir..." :) (Okej, jag tänker också att det är sjukt härligt med kvällar på stranden.)

Sara sa...

Anna: Ja visst är det så, att barn anpassar sig förtäffligt till alla omständigheter, men man vill kanske som förälder ge sina barn det man själv hade?

Angelica: Haha, äsch, de hinner med stadsliv senare!

Anonym: När mina förvandlas till monster är det bara skorna på och ut som gäller... :D

Johanna: Yes. Sand all over the place!

Sara sa...

Fina bilder, igen, och kloka, viktiga tankar om barnen. Vi har förmånen att bo i staden, precis vid skogskanten (krävs kanske en småstad för det?). Toppen när naturen behövs. På med stövlarna och fleecejackan, efter tre minuter står vi mitt i blåbärsriset och gnäll och kiv flyger sin kos!

Johanna i Berlin sa...

När min son var två och tillbringade en vecka hos min mamma på landet pekade han förundrat under de första dagarna på varenda buske och skrek "titta grööööönt!". Då fick jag lite ångest över vårt val att bo i betongen. Håller med dig, tror verkligen att barnen, och vi, behöver vara i naturen ofta.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...