Och dessa.

Och dessa. Gjorde cirka 100 stycken igår, med fara för mitt liv (fastnade med handen i elvispen, kokos istället för socker etc), och detta gjorde jag eftersom jag fick för mig att det var viktigt. Mina döttrars första advent, som skulle lussekatterna få någon nedärvd och ursvensk klangbotten att vibrera inom dem. 
Vet inte. 
Hur som helst. Nu är lussekatterna gjorda.

Godbit (vin&choklad)

Vi tyckte i alla fall att det var läge att trycka i oss en ljuvlig chokladtårta, och nu avslöjar jag detta: Du kan köpa delikata små konstverk från Fauchon i frysdisken på ett snabbköp nära dig i Frankrike. 
Miam. 
Denna avnjöts med en bourgogne blanc som var fantastiskt god till, tyckte jag personligen. Men det där med vin och choklad är ett mycket känsligt ämne, om vilket de lärda tvista. Man kollar ändå med de lärda, det vill säga sin vinbibel.
En grundregel är: Never ever champagne till choklad. Chokladen förintar champagnen och vice versa. Tunga röda viner som mognat på ekfat bör till varje pris undvikas, men säkra kort är: Marsala, banyuls och porto. Eller, varför komplicera saker och ting: En kopp riktigt gott franskbryggt.

Take a guess where I stand. Pick a number one or two. Take a look at the back of your hand just like you know it you know me too.

I fredags var det 10 år sedan prick sedan jag sprang ihop med min signifikanta andra. 

Ett decennium, det är så lång tid. 

Att ha någon vid sin sida. 

Ibland tror jag att vi blev vuxna tillsammans. 

Vi blev föräldrar tillsammans. 

Våra små, i vilka jag ser både mig och honom.

Den här fredagen var jag inte ens hemma, och vi hade inte köpt massa presenter och så. 

Det där har vi skalat bort. Allt som var oväsentligt. 

Vad som är väsentligt är att vi nog gick emot den här dagen ganska ödmjukt och tacksamt. 

Det låter kanske fånigt, men att ta någonting för givet gör man inte när man fått uppleva både högt och lågt i en relation.

Jag minns en morgon med mina tårar droppandes ner i kaffet, och insikt och övertygelse om att vi kommit till slutet av den här sagan. En orakad kind jag inte nådde fram till, och en nästan påtaglig sorg. 

Glasskärvor under våra fötter, och bara korsningar och vägskäl utan riktning.

Så var det.

Men sedan överraskade livet igen, så där som det ofta gör.

Idag har vi julstökat, tagit fram adventsljusstaken. 

Vi ser fram emot julen. Tid och ro med de små. 

Det väsentliga. 

Politesse/Politeness.

Man vill imponera med att man har artig, väluppfostrad unge, inför blandat sällskap. 
Man bara:
- Véra, du vet när man sitter på stolen när man äter, och inte kastar mat, och säger tack och snälla...
- Va?
- Jo, du vet vad det kallas?
- Nä.
- P? Po...? Poli...?
(Man säger på franska eftersom sällskapet är franskt och man vill imponera.)
- Polly Pocket?

Här är sällskapet dubbelvikt av skratt, och man skrattar själv rätt mycket också, hon är så jäkla rolig, min lilla. Oh well. Politesse, politeness, polly pocket, whatever.

Skogen&slottet.

I taxin från Orly till Fontainebleau hade jag tid att betrakta Paris gråa himmel, med vidöppna ögon. Efter en sömnlös natt vågar man inte ens blinka, av rädsla för att somna. 

George, min chaufför, som bott i trakten sedan 1962, frågade om jag kände till denna vackra förort, och jag svarade nej, varpå han tog mig på en sightseeingtur för att se det vackra slottet. Sagolikt fint, men vad som är vackrare: Skogen. La fôret de Fontainebleau i höstskrud med dimman som en väv mellan de gyllene löven var kanske det vackraste jag någonsin sett. I alla fall en dag som denna.