Jag har fikat med min vän A-S, och det var så härligt att bara sitta och prata i flera timmar. Vi har känt varanda sedan vi var sex, och träffas väldigt sällan nuförtiden. Det är synd, men vi passar på när vi kan. Över flera koppar te, hallonpaj och delicatoboll avhandlades ämnen som:
Män (våra, inte längre singelsnack om andras eller annat intressant)
Jakten på jobb/den perfekta lägenheten
Gamla konstiga bekanta som inte längre bjuder en på fest/bröllop
Svärfamiljer - hur hantera dem?
Att man känner sig som världens största bluff ibland
Ah, det är någonting speciellt med tjejkompisar. Det har jag faktiskt funderat på en del, fransyskorna verkar inte värdesätta det på samma sätt som vi. Det är ovanligt att se tjejer sitta i timmar på cafeerna i Frankrike och bara prata, och ändå ovanligare att se tjejgäng gå ut tillsammans på kvällarna. Lite trist, men det är väl någon kulturell betingelse. Åh, jag är förmodligen inte heller den enda som tycker att det är svårt att komma fransyskorna inpå livet? Ibland känns det som att de ser en mer som en konkurrent än tjejkompis-material.
10 kommentarer:
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv...
Jag har bott i Paris i 13 år men jag känner nästan alltid som att tjejer ofta "tävlar".
Jag har en fransk tjejkompis som jag kan prata om allt med...
Men vi har kännt varandra i 7 år...
Mitt intryck av spanjorskorna är att dom är ungefär likadana , tyvärr. För visst är det kul att umgås med bara tjejkompisar ibland. Så är det förstås något speciellt med dom kompisar man känt sen man var barn.
Intressant det där. Även om det bara var drygt tre månader jag bodde i Paris så fattade jag inte hur jag skulle lära känna fransyskorna. Det kanske hade underlättat om jag hade ett jobb visserligen. Nu gick jag i skolan med svenskar och britter och japaner och tyskar och de var lättast att hänga med. Jag undrar om det är ännu svårare att få franska vänner när man är utlänning som vi?
Ni verkar ha haft mysigt i alla fall, din kompis och du. Det är kul när man få återse en vän sådär. Jag har ett par vänner jag träffar så oerhört sällan, men det är alltid lika kul att ta långfika och uppdatera varann om livet och diskutera saker i all oändlighet.
Kan bara instämma vad gäller latinska tjejer. Jag tror att vi i Norden har en sammanhållning bland tjejer som är ganska unik. T om nederländskor är svåra att lära känna. När man är ung och vacker ses man som konkurrent, när man bara är vacker så ses man som något som katten dragit in.
Jamen varför är det så? Jag har bott i Frankrike, och bor nu i Belgien, i flera år men har aldrig lyckats hitta någon riktigt bra tjejkompis bland fransyskorna. Skönt att höra att det inte bara är jag... har också känt av den där konstiga konkurrenskänslan som verkar bli lite bättre av att ha en pojkvän vid sin sida men inte mycket...Trist!
Jag vet inte varför det är så, men det är någonting jag upplever väldigt starkt när jag är i Frankrike... och saknar den naturliga gemenskapen mellan tjejer som jag tycker finns mer i Sverige. Men nu generaliserar jag ju förstås...
Det här är intressant: de flesta fransmän/fransyskor som kommer till Sverige klagar över precis samma sak!(fast en français!) Jag tror att det beror på flera saker: bland annat att man kommer på ett inte så naturligt sätt i landet invånares liv. Det gäller särskilt om man ska plugga språk: fransmän pluggar inte franska och svenskar är inte utbytesstudenter i Sverige: det gör det svårt att hitta kontaktytor!
Jag har läst ett program i Uppsala och varit engagerad i både nation och studentkår och har ett antal kvinnliga kompisar som jag verkligen kan prata om allt med.
Jag tror också att man i Frankrike umgås hemma på ett helt annat sätt än i Sverige. Man äter middag hemma hos varandra lycket lättare och snabbare tror jag. Med mina gymnasiekompisar sågs vi nästan alltid bara hemma t.ex. inte genom att fika på stan.
Sist men inte minst: jag tycker inte heller att man kan säga "fransyskor" och säga att alla agerar på samma sätt. Utöver de individrelaterade skillanderna så finns även mycket stora skillnader med hur man umgås i norra delen (som jag kommer ifrån) och södra delen (som jag bodde i i fyra år). Jag fick en värre kulturkrock att läsa i Aix-en-Provence än att bo i Tyskland eller flytta till Sverige.
Förlåt att det blev så långt ;-)
Lugnetetc; inte alls för långt, bara intressant!
Det är lätt att generalisera, och dra fransyskor såväl som svenskor över en kam.
Givetvis handlar det om svårigheterna överhuvudtaget att komma in i en annan kultur, men det du säger om norr och söder är intressant. Vi bodde ett tag utanför strasbourg, och jag upplevde att människor var så öppna och vänskapliga, det var jag inte van vid från montpellier. I norra frankrike tror jag dessutom att man umgås mer som man gör i sverige; man grillar i trädgården och träffas för att prata över en kaffe. En allmän åsikt (som jag inte är långt från att helt tro på) är att sydfransoser är ganska "mefiants".
Sedan kan det även vara svårt att komma till en annan svensk stad och försöka skaffa sig nya vänner, om man inte pluggar, då brukar det gå automatiskt.
Ja Sara jag tror också att det är svårt att byta stad. Min svenske sambo som har jobbat otroligt mycket all den tid han bott i Sthlm (mindre sedan jag kom in i bilden) har knappast några kompisar här fast jag har "massor"!
Jag uppfattade att det i södra frankrike var mycket "ja men du får väl komma och äta middag" utan att man någon gång fick någon inbjudan... men det var också att jag med min nordfranska dialekt uppfattades som "parisienne" vilket är skäl nog för att bli väldigt misstänksam :-)
Skicka en kommentar