Det är väl bara så att livet inte är alldeles lätt.
Men det visste vi ju, vi har ju varit med förr.
Fick lägga band på mig för att inte ringa han som varit mannen i mitt liv så länge. För att jag var ledsen, för att berätta en grej.
That's no longer an option. Avvänjningen har börjat, även om vi tar det lite i taget.
9 kommentarer:
Det där är det svåraste. Att inte höra av sig. Man är ju så himla van, att alltid göra det.
you never know how strong you are until being strong is the only choice you have.
så sa en smart människa till mig en gång.
det är jobbigt och det gör ont. iaf utifrån egna erfarenheter. men det är sant.
och du är stark Sara, min nya italienska granne. :)
je t'embrasse
Jag har följt dina inlägg den senaste tiden med en klump i magen och inser att jag inte kommenterat en enda gång. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga, allt känna futtigt och meningslöst. Sen kom jag att tänka på en sak som en kvinna som förlorat sitt barn sa en gång "det värsta är när folk bara går förbi för att de inte vet vad de ska säga". Så nu stannar jag till och ger dig en kram.
Starkt!
Vi jobbar fortfarande på den där avvänjningen, drygt ett halvår "after the fact". Det här med att vara vänner var visst inte så lätt. Men jag undrar om det hade varit lättare att låta bli... (och har man som ni ett barn är det väl inte heller ett alternativ).
Känner igen det där. Jobbigt är det... Kram
Johanna: Precis...
Mia: När flyttar vi?
Emelie: Tack! Den behövs!
Ellen: Nej, det blir svârare med barn... Man mâste sätta den här lilla personens behov först, och samtidigt hitta en lösning som funkar för alla.
Om en tjej: Kram right back at you!
Usch jag vet hur det känns. Det är så jävla jobbigt i början. Men du klarar det! Håll ut :)
Skickar en kram från Paris!
Ah, I feel you. Är precis där själv, dock utan barn. Vi bor ännu ihop, men sen, hur gör man sen? Jag vet inte om det skulle vara lättast att bara bryta kontakten helt för en stund, jag vet inte om jag klarar av att låta bli att höra av mig.
Skicka en kommentar