Plus mail från syrran som fick mig att skratta högt, om det svåra i att vara hemma med barn. När ens signifikanta andra har ett nytt roligt jobb, samtalar spirituellt vid kaffeautomaten och åker på team building.
Och man går runt där hemma och torkar matrester från vardagsrumsväggarna, läser Max lampa och känner sig understimulerad och ospirituell och knappt vågar säga att man hatar lekparken och man tycker att det är ganska trist att stå och lyfta upp sin unge fyra miljoner gånger i rutschkanan. Även om man älskar sagda ungen till döds, liksom.
Min signifikanta andra hann avbryta sig mitt i en mening. Innan han hann säga att jag inte begriper hur det är att vara hemma en hel dag med två små oregerliga, uppmärksamhetskrävande och kärlekstörstande ständigt kivandes sockergryn och guldklimpar.
Fyra år var jag hemma. Inte på heltid, men nästan. Jobbade när jag kunde, men barnen var mitt allt, mitt projekt, min hobby och mitt heltidsjobb. Just nu är det min mest guldkantade period, min bästa investering, min kvalitetstid med de finaste jag vet. Jag kunde åka till Sverige långa perioder, och laga hemlagad mat och amma och inte en sekund av mina barns första barndom har jag missat.
För barnen måste det väl ändå vara det bästa, att få vara hemma med sina primära vårdnadsgivare och de som älskar dem till månen och tillbaka, högre än Eiffeltornet?
Men jag fattar att min man inte direkt går runt och strålar och bubblar av lycka just nu. Dels är det inte hans grej, att gå runt och stråla av lycka, dels är det inte helt lätt att hamna i den där rollen.
Inte alls. Men ändå, han är all in. Storkokar bönor och gör pajer och flätar hår och spelar spel och what not. Och om jag får vara egoistisk/pragmatisk så är det så mycket lättare med mycket när en är hemma. Att slippa barnflicka/hämtångest/semesterdagar när barnet är sjukt...
Hm. En oändlighetsdiskussion och evighetsdilemma detta. Hur har ni haft det, har ni gått hemma och strålat och varit i perfekt symbios och harmoni med er partner under sådana här perioder?
14 kommentarer:
Jag älskar mina barn över allt annat pâ jorden men smâbarnsâldern kan jag lika gärna hoppa över. Faktiskt:) Jag tycker att det är fantstiskt att de är självgâende sâ att resten av tiden kan användas till gemensamma aktiviteter utan att behöva ta med sig halva skafferiet, näsdukar, rena kläder etc. Lekparker är dödsfällor där barnen ramlar och kan bryta nacken, blir brutalt knuffade av andras ej övervakade barn. Det är sâ skönt att den tiden är över! Föräldraledigheten fâr gärna vara längre i frankrike för idag är det alldeles för kort ( 3 mânader) Jag grät floder när jag lämnade min 2 mânadersdotter till dagmamman men den ekonomiska verkligheten ville nâgot annat. Sâ, ja, jag kan förstâ din man:) Stora tjejen gâr väl i förskolan nu va? Lilltösen kan väl vara nâgra timmar i veckan pâ ett garderie?
Vi gick båda ner på 50% och tog varannan dag hemma (de första sex veckorna var vi hemma tillsammans. Det bästa av två världar tyckte vi, ingen missade någon specifik period och båda fick göra annat. Vi kommer göra likadant med nästa unge.
Jag tyckte om att vara hemma och leka med min son, men jag kunde känna en fruktansvärt stark längtan efter tid för mig själv. Bara att göra ingenting en dag, eller att sitta en stund och läsa en bok, eller åka och dansa (som jag tycker om) utan att känna att snart vaknar han eller snart måste jag vara hemma och amma. Men det hade väl också med själva amningen att göra, även om allt är sammanlänkat.
Det här är supersvårt. Att fly till jobbet var ju vissa dagar superläckert, samtidigt som man saknade det där vardagliga i att vara hemma. En liten sorg med glädjen när E väler sin pappa före mig. glädje över det de har, men att veta att jag missar. NU jobbar vi båda sedan ganska länge. Jag blir onödigt provocerad av de som tagit ut lång föräldraledighet/hittat lösning där en är hemma. Jag antar att det säger något om mig.För visst är livet enklare då. Mindre stress. Mer mys. Men ändå, så värst stimulerande är det ju inte, de där rutschkanelyften du beskriver. Jag vet inte. Äsch.
Hata lekparken ja... det gör jag med.
Jag undviker det, har hänt att jag tagit omvägar. Men Fia tjatar inte direkt om det heller tack och lov. :)
Jag är rätt dålig på att leka men att vara hemma det första året tyckte jag gick väldigt bra, jag njöt av det. Amningen och hela alltet. Hade gärna stannat hemma längre men det kändes viktigt att även pappan fick köra hemmaracet ett tag.
Nu jobbar vi båda heltid och det funkar men livet är tajt, det är det. Hur andra gör påverkar mig däremot mindre, jag har gillat vår modell men det finns ju många bra sätt att lösa sitt familjeliv på, beroende på vilka man är och hurdana omständigheter man lever under.
Man far val gilla laget, baserat pa ens forutsattningar, antar jag. I Sverige ar det ju mycket friare eftersom man faktist har foraldraledigheten som en sjalvklarhet. Jag har varit hemma sammanlagt nastan 5 ar med mina barn (har i Frankrike) och kanner nu att jag klattrar pa vaggarna. Ett ar kvar tills minstingen borjar i maternelle, far se om jag klarar det eller maste avvika tidigare an planerat! Min man ar valdigt oppen for pappaledighet och har sagt flera ganger att om det hade funkat rent praktiskt och ekonomiskt sa hade han gaaaarna varit hemma med barnen. Men kanske lite som din C, Sara, han ar oppen och villig att hjalpa familjen men samtidigt AR det ju ganska svart och en omstallning att ga fran heltidsjobb och familjeforsorjare till att "ga hemma" med barn och pyssel. Jag tror det ar sa for bade mammor och pappor. Jag ar som du, valdigt glad att jag varit narvarande sa har mycket i mina barns tidiga ar, det ar ett privilegium, det fattar jag ocksa, men man ar ganska nära sammanbrottet ibland ocksa..! /Anna
Jag är full av beundran för de mammor som du, Sara, som vill vara hemma sålänge med sina barn och faktiskt trivs med det. Jag har en dotter och var hemma de första 7 månaderna på heltid - trivdes inte alls! Jag ammade henne rätt länge iofs och det var nog känslan av att vara så ofri, att inte bara kunna gå och komma som jag ville som var jobbigast i början. Min man och jag delade sedan på resten av föräldraledigheten så jag jobbade 3 dagar och var hemma resten, det var heelt underbart! Att få träffa kollegor, stimuleras intellektuellt, få litet mer pengar i plånboken (i min familj är det jag som är den stora inkomstgeneratorn), äta mat ostörd och kunna gå på toa ensam kändes fantastiskt.
Men sedan har jag nog alltid känt mig litet udda i detta när jag pratar med kompisar & andra mammor, just det här att jag vantrivdes med att vara hemma, litet som en sämre mamma faktiskt. Jag älskar min unge till döds såklart och att hon tidigt fick etablera en bra relation med sin pappa gynnar förstås bara alla inblandade men det är ju ändå alla de där outtalade kraven på hur mammor bör vara som jag känner att jag inte riktigt uppfyller.. Jag är för egoistisk, vill göra karriär och ha egentid.
Håller helt med Rockpaperscissorlizardspock här ovan: 50/50 och det bästa av två världar!
Antingen jobba varannan dag eller halva dagar. Vi driver firma ihop och såg ofta till att överlappa vid middagsvilan - två timmar att jobba tillsammans, 'som vanligt', på blev superlyxigt (och nödvändigt)!
De små har dessutom tillbringat en hel del tid på kontoret, vilket funkar ok. Och dessutom känns lite back to basics på något vis: hela familjen 'jobbar' tillsammans, men var och en med sitt..
Har för övrigt ammat kontinuerligt i snart fyra år, yngsta är ettochetthalvt, och jobbat hela tiden allt mellan halvtid och dubbeltid, efter förutsättningar, fördelning och arbetsmängd.
Känner att jag varit mycket med mina barn - och de med mig/oss, vi är närvarande i varandras liv - 'kontoret' är dessutom inte något abstrakt för dem utan en plats, och människor, de känner väl. Samtidigt har jag sluppit släppa jobbet helt ens i någon period, utan alltid kunnat få vara också mitt yrkesjag - en stor del av mig!
Kan tydligen säga/skriva mycket om det här när jag börjar tänka på det (om att dela tiden likt och i kortare stycken i stället för varsitt år, inte 'försvinna' från sitt yrkesliv eller från barnen + att barnen deltar i våra aktiviteter och inte bara vi i deras etc etc), men stoppar kanske där..
/M
Det blir ju en lite knasig diskussion i och för sig, eftersom man nog inte kan jämföra norra och södra europa vad gäller det här med att vara hemma med barn.
Att kunna dela 50/50 och ha många månaders betald ledighet låter ju som ett drömläge, förstås.
Det är ju en lyx att kunna välja så mycket olika modeller. Här i södra europa har man inte samma utgångsläge.
Jag vantrivdes i slutet av föräldraledigheten. Trött, grinig, irriterad och längtade efter att förskolan skulle börja. Valde ändock att vänta med förskolestart för att barnet inte skulle vara minst i gruppen. Valde en lite mindre förskola. Är mycket lyckligare som mamma av att inte vara heltidsmamma. Som tur är stormtrivs barnet. Han är även en försiktig och blyg typ. Jag inbillar mig att det kanske är bra för honom med lite mer social träning. Vet inte om det stämmer. Men jag ville faktiskt inte vara hemma längre. För mig var inte slutet av föräldraledigheten en särskilt mysig tid tyvärr. Däremot älskade jag bebistiden och speciellt efter att jag hade slutat amma. Jag antar att barnets personlighet och utvecklingsfaser spelar stor roll samt hur trött man är. Jag skulle absolut göra om det men tycker även att barnflicka eller förskola verkar toppen. Jag hade barnflicka när jag var liten som jag fortfarande har kontakt med och som var barnvakt till mig länge. Som en del av familjen. Tyvärr har vi inte haft ekonomi till en barnflicka men kanske till nästa barn.
Fast nu uppfattade jag det inte som att vi skulle jämföra utan din fråga var:
Hur har ni haft det, har ni gått hemma och strålat och varit i perfekt symbios och harmoni med er partner under sådana här perioder?
Och fick då för mig att du ville att vi skulle berätta hur vi gjort. Din text och fråga fick mig också att tänka över hur vi fixat och ordnat och vad som varit bra - och då var det första som kom upp 50/50, och det i kortare 'pass' än att ena tar första halvan ock andra den andra, varit bra - för oss!
Du vet ju dessutom inte var vi som skriver här bor - inte i Sverige för min del, eller hur många månaders betald föräldraledighet vi haft - färre än tiden vi jobbat 50/50 (eller snarare 70/70 el 80/80 då..).
Har bott länge i Frankrike och vi hade nog kört samma princip där - i och med att vi har 'lyxen' att driva egen firma och ändå inte kan ta ut lön varje månad..
Har läst dig länge med stor behållning, och trodde uppriktigt att du var intresserad av mer än att jämföra, därför tog jag mig tiden att skriva lite här.. Ja, jag anser oss absolut priviligerade som fått till det här, men du har ju ingen aning om hur, var och på vilken bekostnad..
Och nej, ingen (av oss vuxna) har strålat i perfekt symbios och harmoni - utan det har varit hårt jobb för att få ihop det! Vi har däremot fått fungera som både föräldrar och yrkesmänniskor samtidigt parallellt och på ganska lika villkor, samt att våra barn fått uppleva oss ur olika aspekter - det var den stora lyxen!
M: Absolut. Det var bara en allmän reflektion kring detta.
Anna: Vi har inte fått plats på något dagis eller garderie till Romy, så undrar nu oö vi ska försöka "hålla ut" tills hon kan börja skolan nästa höst?
Jag är tacksam och glad över att ha varit hemma så länge, och en liten del av mig skulle vilja jobba kortare dagar, för att kunna hämta från skolan, men det funkar inte just nu. Samtidigt vill man ju vara en FANTASTISK mamma när man väl är hemma, men, ja, är ej alltid fantastisk, strålande mamma. Eller fru. ;)
Skicka en kommentar