Förstår inte varför det nödvändigtvis är jag som måste ha fel i den här diskussionen.
Varför vi går i cirklar utan att komma någon vart.
Varför vi går i cirklar utan att komma någon vart.
Varför argumenten tar slut, luften också. Varför jag försöker komma undan, kanske.
Varför man ska försöka fyra miljoner saker och mota bort fyrtiotusen argument.
Varför det känns lättare att hitta tusen undanflykter, ursäkter, omständigheter än att säga den enda enkla saken. Den som är så svår att argumentera bort. Den som inte lyssnar till logik, borde, måste, rationella argument.
Att säga att man vet att hjärtat längtar ut. Att hjärtat inte längre vill.
Så svårt. Kanske för att det är där man rör det som gör ont. Det är där tårarna kommer, och sorgen.
Vi ville ju. Allt ville vi. Och vi lyckades inte hålla liv i den här kärleken.
Kalla det vad ni vill, jag kallar det ett misslyckande.
Och att stiga ut på andra sidan, skakad, rufsig.
Kantstött och sårig.
Stigmatiserad också, det får vi inte glömma.
Frånskild, är det det jag ska bli?
Ensam mamma?
Sorglig.
Och ändå: Fråga mig hundra gånger om detta är värt detta - mycket mycket höga -pris.
Och hundra gånger svarar jag ja.
Med tvekan.
Men, ja.
Hursomhelstförstårjagintevarfördetärjagsommåstehafelidenhärdiskussionen.
17 kommentarer:
Typiskt män ... heh. Nej, jag tror inte att du har fel- det är bara han som har svårt att se din sida av saken ...
Det man inte ser när man är mitt uppe i det hela, det är att båda kan ha rätt. Och fel. Jäklar, vad svårt allt är när man är mitt uppe i allt. Men det där med om man är sorglig som frånskild? Nähääärå! Om någon tycker att jag är sorglig så tycker jag hemskt synd om den personen. Jag är en miljard gånger hellre frånskild och lycklig, än gift och olycklig. DET hade varit riktigt sorgligt!
Hu, jobbigt!
Men jag tror nog att det kommer att vara du som får lov att ta de hårdaste smällarna...det var ju du som "tog initiativet" och då är det ditt "fel". Tror att personer som blir lämnade ofta resonerar så, och dom är sårade och vill ha lite hämnd... Väldigt jobbigt för alla inblandade och tyvärr så tror jag att du bara måste försöka fortsätta som du gör med att förklara, använda samma argument och tänka på att du verkligen gör det här för din och dina döttrars skull.
Känner igen mig. Allt var mitt fel och jag förklarade, förklarade och förklarade och han förstod inte. Fick stå till svars... Jag var hemsk och hade fel och han ville att vi skulle försöka allt som jag redan tyckte att vi hade försökt. Usch, vad jobbig det är i en sådan situation. Håll ut och stå på dig. Försök att hävda dig och försök att behålla lugnet.
Man är aldrig misslyckad när man har gett det ett (flera) ärligt försök!
Det är oerhört tröttsamt med föreställningen folk har att man bara är "lyckad" när man lever i ett äktenskap/förhållande. Vi som är ofrivilliga singlar under större delen av våra vuxna liv utan tillstymmelse till vare sig partner & barn skulle då alltså inte vara lika lyckade och bra människor enligt den uppfattningen. Tro mig, jag har fått höra det från både familj och vänner.
Men jag förstår mycket väl att du känner att skilsmässa är ett stort misslyckande, förväxla det bara inte med att DU är misslyckad. För det är du inte.
Tycker mig ana några strofer ur "Långsamt farväl" av Mauro, den är fantastiskt bra och målande.
Lilla vännen. Du har det jättetufft just nu och är väldigt plötsligt ensam med din man som motstândare. Jag tror ändâ att du egentligen vet att ingen av er har rätt eller fel. Det är bara en miljon obehagliga, arga, ledsna känslor. Jag tror att du ska tala klarsprâk trots allt. Säga att jag älskar inte längre. Kanske kommer det "varför" och han behöver säkert prata och kriga. Men om du inte orkar det. Dâ kanske du kan hitta en utväg i en paus eller fysisk separation. Tänk pâ C som om han är i trotsâldern just nu och inte kan kontrollera sina känslor. Att du mâste upprepa 1019 gânger för att han ska förstâ att du vill inte. Han söker säkert just nu desperat efter en utväg att fâ dig att stanna och är elak, manipulativ, bitter. Glöm inte att han gör det för att ert äktenskap varit sâ viktigt för honom, att det är för att han älskar dig, att det är därför han har sâ ont. Jag hoppas att du orkar tänka positivt eller hitta saker som fâr dig att mâ lite bättre. Det är hemskt att vara anklagad för att vara den som splittrat en lycklig familj. Men det var ingen lycklig familj. Du tar ât dig, jättesvârt att hâlla huvudet högt. Men du gör inte fel; det är inte ditt fel. Det är ingens fel eller lika mycket bâdas fel. Och jag tycker absolut inte att det är ett misslyckande.
Åh.
Kram.
klart. det är mycket svårare att skilja sig än att stanna kvar, men säger hjärtat nej så måste man gå.
Det kommer ta ett tag, kanske flera månader innan det sjunker in, innan han orkar ta tag i känslorna dina ord skapar. Mitt ex slöt sig, slutade lyssna. Allt jag sa fastnade liksom inte. Men nu 9 månader senare börjar han acceptera. Förstå. Att mitt hjärta måste jag lyssna på och att han har förlorat mig. Men att jag fortfarande vill vara vänner. Bästa vänner. För våran son skull.
Det är säkert som med alla sorger. Olika stadier. Förnekan. Ilska. Etc.
Ja, det tog ett tag innan jag högt vågade säga orden. Ensam mamma. Planera för ett liv som ensamstående. Men jag vet att det är rätt.
Förlåt, om jag svarade mest om mig själv, men dina tankar o ord väcker många känslor hos mig. Man måste följa sitt hjärta. Vad har man annars? Lita på sig själv, sina känslor att man tar rätt beslut.
Sen skulle jag vara tydlig, tom, lägga på luren när franska släkten ringer och vill prata. Tycka. Lägga sig i.
Kram dig!
Du är stark! Jag tror på dig!
Oh vad kloka ni är. Jag VET ju att det här är rätt beslut. Men visst, jag är så otroligt ensam i det.
Nedtryckt i skorna efter långt mail från fransk släkting om att hon är orolig för mina barns hälsa nu när jag bara tänker på mig själv. Och att jag ju måste vara där och stötta Chris i hans nya situation med nytt jobb... Och jag tänker att jag tänker i allra första hand på mina barns hälsa, den är viktigast i världen. Och att jag visst kommer att stötta Christophe, som vän, och som mamma till hans barn. Men inte längre som fru.
Iuuh, de där släktingarna som lägger sig i ... Det har jag förträngt. Omg, vad jag tydligen varit en bitch som förstört en hel släkts liv genom att jag skilde mig. Suck.
Innerst inne vet du att du inte har gjort det, men att andra är så elaka (ja, det är rent elakt) att de ska ringa och tala om och ryta och hålla på, det är svårt att höra och svårt att låta rinna av. Men du klarar det också, j-lar i min lilla låda vad man klarar. Suck igen.
Gaah, vad jobbigt med alla fransk släkt som tycker du är det svarta fåret nu. Har du nån vän i Frankrike som står på Din sida, som Du kan hålla i handen när det stormar? Jag tror det är viktigt att du tar fatt på alla dina franska vänner som kan stötta dig i det här, du ska inte behöva rida ut stormen ensam..med all släkt & familj på avstånd.
Kan inte din syrra ta med sig bebisen och komma och bo hos er ett tag så får du stöd? ;-)
Nej men herregud det är ju för jävligt. Jag som uppfattade det som att det var C du inte kunde kommunicera med. Förlât mig. Men oj vad rosenrasande jag hade blivit över ett sânt mejl; och just nu när du är mitt uppe i ett av ditt livs säkert ledsammaste skeden.
Och hallâ, C kan väl klara av ett nytt jobb pâ egen hand?
Var inte orolig för dina barn; fast jag tanker att du inte kan lâta bli, det bevisar ju bara att du gör ditt bästa. Gosa med barnen och försök ha trevligt ibland. Ni har bâda varit de mest fantastiska föräldrar. Jag tror att därför är de trygga nog för att klara detta och du har skrivit att ni tänker vara närvarande bägge i deras liv. Jag tror att detta kan bli jättebra. Tycker vekligen att du resonerar moget kring skilsmässa. Släkten inser nog det med tids nog. Släktens inställning just nu lâter destruktiv tycker jag. Jag skulle absolut inte svara. Jag tycker till och med egentligen att C borde skälla ut sin släkting men det brukar aldrig ha nâgot positivt med sig. De borde anstränga sig att peppa, stötta och hjälpa er bägge. Vad ska det tjäna till att anklaga dig. Typiskt konservativa, traditionella, katolska Frankrike. Klart att du är jättearg.
Jag är nog värre än bara ett vanligt hederligt "svart får" i detta.
En skamfläck?
Äsch, jag skojar, men det är lite tufft. Och allt PRAKTISKT som man inte riktigt vet vart man börjar med?
En annan låt som Lisa Nilsson sjunger, Långsamt leder också någonstans... När den skivan kom krossades min familj. Mammas överlevnadsstrategi? Tillåta glädje och glömska ibland, vila där. Glöm inte maten, sömnen och motionen. Sörj. Det är en stor förlust att mista sin familj, sin konstellation, att behöva dela sina barn. Det går att laga till en ny form. Sara-fina, du kommer blomma igen. Du skulle se min mamma i dag.
Det värsta som finns är att inte vara älskad längre. "Du älskade mig förut, varför älskar du mig inte nu"? Varför? En fråga som är svår att svara på och vad värre är, som mottagare kan man ändå inte ta till sig svaret. Så man fortsätter att fråga. Och anklaga.
Det är svårt för er båda just nu. Och ingen är boven. Som sagt, endag i taget och lite ljummet vatten... Kram.
men gud, va har du för svärfamilj? C är väl vuxen. En vuxen man skall klara sig utan en kvinna som torkar upp runt honom. Är det ovanligare att man skiljer sig i Franrike? här är ju var och varannan skild så de är ju inget att bli skamfläcks förklarad för. Om man frågar ut kidsen på dagis om deras familj så faller man av kärran med alla kombinationer somm finns... typ mammas nya killes föredettas barn och sånt- Men jag minns du hade fått mindre trevliga utlåtanden även tidigare då det strulade mellan er... Barnen kommer även att bli starkare av dethär! Kämpa på! jag hopppas du har nån att prata ut med
Skicka en kommentar