Det regnar, ingen snö.
Och det där speciella, blå ljuset som egentligen inte är ljus. Bara en av årets kortaste dagar.
Jag är framme.
Det pirrade i hela kroppen och det var med ett stort leende jag förundrat gick runt på Arlanda.
The most beautiful airport in the world-award går till lilla Arlanda, eller hur.
Sedan tåget norrut.
Mina tjejer väntade på perrongen, trots att det var sent.
Ingen snö, bara is.
Min status: Lättnad att vara här. I säkerhet, i lugn och ro.
Och sorgen. Är det nu den kommer?
Vad trasig jag är, och ledsen.
Det finns ingen segrare i detta.
Bara förlorare.
Och förlusterna. Jag vågar inte riktigt räkna dem än. Vågar inte erkänna vad jag förlorat.
Vågar inte lyssna på sångerna som hör till. Då tappar jag kontrollen.
Man kan inte gå hel ur en skilsmässa. Man kan läka sen. Men trasig blir man.
Nu längtar jag efter snön, som måste falla mjukt och fint. Isen, som ska lägga sig över sjön. Vattnet, svart och djupt under ytan. Mörkret, som redan under eftermiddagen lägger sig över den här delen av världen. Ljusen, som jag ska blåsa ut ett efter ett och känna doften av nyss utbrunna ljus. Och smaken av något bitterljuvt. Det tyngsta att förlora är det man aldrig hade. Den största förlusten är den där allt var inom räckhåll.
Jag lyssnar på Empty. Jag visste att du var tom. Jag visste att du alltid, och ändå. Jag är ensam, men åh, som jag växt.
10 kommentarer:
Det låter ändå som att du mår lite, lite bättre? Eller jag som inbillar mig? Hoppas det i alla fall. Ta hand om dig o. njut av ledigheten ...
Fina du! Kramar
Tänkte på dig och mig och oss andra som genomlever förändringar när jag läste den här fina krönikan idag:
"Julen förtätar allt, trygghet och kärlek, men också sorg och ångest. Den förstärker och förstorar den fas vi befinner oss i just de där decemberdagarna varje år. Julen är ett obarmhärtigt förstoringsglas."
http://www.dagensnyheter.se/shared/52fef67e-8233-4000-9f8f-c84e210c4085
Den fasen du befinner dig i är oerhört slitsam, men du kommer ur den. Starkare och lyckligare!
Alexandra: Euh... Jag vet inte? Känns som att hela hösten hotar att komma ikapp mig nu, och jag är osäker på om jag vågar låta det hända!
Hanna: Välbehövligt med kramar!
Matilda: Haha, läste den också, kanske är det så?
Hanna: Men ÖVERLEVER man? Jag är hudnra år gammal och JORDENS slitnaste!
Jag har överlevt, även om jag inte trodde det. På riktigt inte trodde det. Sliten men lycklig. :)
Jo, man överlever, fast man inte tror det. Och jag tycker du ser fräsch ut! :)
Jag hörde en gång Mark Levengood säga att man måste bryta ihop för att bli hel igen. Det är förstås svårt att bryta ihop när man har barn och jobb som man ska sköta och allt det där och man låter sig inte riktigt göra det för att man måste det och det och det. Men gör det ändå. Du får det. Sen får du läka och bli hel och du kommer ut det.
Skicka en kommentar