En helgdag till minne av vapenvilan, eldupphöret på västfronten den elfte i elfte klockan elva 1918.
I mitt liv har en annan sorts vapenvila inletts. Ingen vapenvila eller fred där man strör rosor i min väg och hyllar min framfart, men... oh well.
Har tröttat ut mina små med långpromenad och lek i det vackra vädret, sen tidig middag och läggning utan knot. Tandborsning och saga, pussar och vill ni ha lampan tänd?
Like a boss.
Och jag njuter av my sweet solitude. Det är faktiskt fint. Ensamt, förstås, men på ett bra sätt. Alltså, i synnerhet efter att ha varit sina barns livegna slav - kom igen, det är ju lite så det är - hela dagen och inte fått avsluta en tanke efter att ha bombarderats av frågor jag inte kan svara på e.g. Mamma, kan du säga mig om det finns vita svalor? (Ja, det är väl inte omöjligt...), Mamma, vem är Gud (Hjärtat, kan vi ta den diskussionen en annan dag?), Mamma, kan vi vara helt säkra på att tomten vet var vi firar jul? (Ja, är det nåt vi kan vara säkra på här i världen så är det det, lovar).
Så himla fint när man får avsluta en tanke.
Tenderar att vara lite asocial just nu, orkar inte ens svara på textmeddelanden. Vill vara i min egen sfär ett tag, en stund. En kväll.
2 kommentarer:
"sina barns livegna slav - kom igen, det är ju lite så det är" Jomenvisst! Och då har jag bara ett... Tack för en fin blogg.
Fint! Kramar //Lina
Skicka en kommentar