Françoise Dolto (1908-1988) var en av Frankrikes främsta psykoanalytiker och barnläkare. Man säger att hon ändrade sättet en hel nation ser på barn, enligt mottot: A person's a person, no matter how small. Hon vigde sitt liv åt terapi för barn, att förstå barn, och menade att ett barn - en individ - har ett själsliv och absorberar och kommunicerar information - tout est langage! - ändå från livet in uterus. Hennes övertygelse om att även spädbarn och mycket små barn kommunicerar - med sina kroppar - långt innan de utvecklat ett språk var revolutionerande. Detta pre-verbala språk är otroligt viktigt, för barnen, och för vuxna runt om kring det som kan lära sig att tolka och förstå. Det låter kanske själkvklart för många nu, men på 60-talet? Not so much.
Hon förändrade barnuppfostran på ett ganska radikalt vis, och de flesta fransmän är, vare sig de vet det eller inte, färgade av hennes teorier. Som nybliven mamma följdes jag av barnmorskor, barnläkare och pedopsykiater som alla var hängivna Doltoister. De var alla övertygade om att våra barns beteenden speglar sina föräldrar - children are the symptoms of their parents - och att barn alltid har en anledning att göra som de gör. Ett raseriutbrott sker sällan för att barnet har lust att vara rasande.
Dolto bildade tillsammans med Jacques Lacan (mannen som gav det undermedvetna ett språk) the Freudian School of Paris, och även the French Society of Psychoanalysis.
Från wiki: As a recognized feminist, she also worked on reconciling women with their sexuality; she also analyzed the attitude of children when their parents are separating or divorcing.
Det var det här sista som gjorde att jag bestämt mig för att läsa Dolto igen.
Dolto on Divorce (och även här måste man se hennes teorier mot en bakgrund av tidigt 70-tal, innan skilsmässor var banaliserade, om man nu kan kalla de det idag):
1. Dolto menade att från 6 månaders ålder ska man klart och tydligt kommunicera med barnet kring skilsmässan, klart och tydligt.
2. Ett barn till separerade föräldrar ställs inför förändringar i sin livsstil. Dess anpassningsförmåga varierar med ålder, personlighet, nivå av trötthet, men beror också på hur hans/hennes mamma och / eller pappa förklarar för honom/henne konsekvenserna separationen på deras dagliga liv.
3. Barnet är absolut i stånd att anpassa sig till denna nya verklighet, om man inkluderar det och hela tiden berättar vad som pågår.
4. Barn som levt i en familj där skilsmässan föregås av öppna konflikter och gräl, klarar sig bättre psykologiskt och socialt, än barn vars föräldrar skiljer sig utan att relationen speglat problem eller konflikter.
5. De separerade föräldrarna ska genom den kärlek de känner till barnen fortsätta att utföra sin funktion av skydd och transmission, och befria barnet från ansvar i konflikterna mellan dem.
I sina respektive roller som pappa och mamma bör de ge barnet en chans att integrera den andra föräldern, detta lägger grunden till inre säkerheten och, senare, den sexuella identiteten.
6. (...) Omvänt, om ett klimat av förtroende mellan de separerade föräldrarna upprättas känner barnet att det respekteras och det kan känna sig tryggt. Det innebät att om man kan komma över lidande, oro, förbittring och kanske hämndbegär, och se i den andra en person värd att respektera så kommer barnet att skapa sig en stark och trygg identitet kring det.
The baseline för Dolto var att en separation är en prövning och en utmaning som får oss att växa. Alla inblandade, no matter how small. Kommunikation & respekt verkar vara receptet.
7 kommentarer:
fyran var knepig. Är det bättre att man skriker o smutkastar varandra och det man hade än att man lungt o sansat konstaterar fakta? eller missförstod jag?
Kanske inte konstigare än att om föräldrarna inte varit någotsånär öppna med att de inte förstår/älskar varandra så är det knepigt för barnen att fatta Varför
Jag tror också att det är viktigt att prata med barnen om vad som händer istället för att låtsas som ingenting. Våga visa att man är både ledsen och arg. Förklara vad som händer. Om och om igen. Min äldsta son har asberger och jag är förvånad över hur "bra" han har tagit vår separation då förändringar är väldigt jobbigt för honom. Men jag har försökt att prata och förklara, om och om igen. Sen tror jag att kommunikation och respekt också är viktigt och tyvärr funkar inte den biten så bra ännu. Mycket bitterhet som fortfarande ligger och gror vilket känns otroligt jobbigt. Men, men vi kanske kommer dit så småningom...
Kram Linda
Hur släpper man sin ilska och frustration. Hur gör man för att alltid arbeta mot en äkta lösning av konflikten endast frân sin egen sida... Jag kan bara jobba med mig själv, jag vill lösa konflikten, jag kan bara förändra mig själv... Hur försöker man lita pâ nâgon som sbikit? Hur samtalar man öppet med en person som letar efter sätt att hämnas? Jag orkar inte ha alla bittra tankar som dyker upp i duschen eller om natten... Hur gör man det?
Tycker det lâter bra, dina punkter! Det finns ju barn som faktiskt önskar att deras föräldrar ska skilja sig... p g a klimatet hemma...
Jag kommenterar vidare på fyran. Jag o brorsan har i tiderna gömt oss tillsammans då våra föräldrar gick igång-faktiskt ännu osäker på om de var rätt väg. Tillika har jag själv benådats med lika hett temperament som ovanstående grälare o tvivlar starkt på att jag skulle få saken snyggt skött
Alltå, angående fyran: Det är absolut inte bättre att skrika och smutskasta varandra, men skilsmässan blir i det fallet, någonting som för barnet kan upplevas som positivt. Eftersom en separation gör att dessa konflikter - förhoppningsvis - tar slut.
Budskapet i punkt 4 tolkar jag snarare som att skilsmässan blir *begripligare* för barnen om föräldrarna bråkat, grälat och varit oense. Om föräldrarna lägger locket på för att skona barnen från bråk kommer skilsmässan att skapa många frågetecken och osäkerhet. Och därför är det ju oavsett klimatet hemma jätteviktigt att involvera ungarna i att något håller på att hända som påverkar deras liv i allra högsta grad.
Skicka en kommentar