Någon undrade över uppdelningen och vårdnaden av barnen.
Så här är det för oss:
Lillkringlorna är hos sin pappa 2 nätter varje månad.
I kid you not. Två nätter. Ej särskilt mycket.
Jag tror inte att det är en optimal uppdelning, inte för någon i det långa loppet, även om jag är djupt lycklig över att få ha dem hos mig hela tiden, aldrig sakna.
Jag hade lite käcka tankar om "varannan vecka" men inser att jag känslomässigt hade gått under av att inte träffa mina barn mer än så.
Det optimala hade kanske varit - eftersom vi bor så nära varandra - att barnen kunde vara hos sin pappa någon kväll varje vecka, någon stund varje helg. Att kunna få lite hjälp med vardagen av den som formerly var min signifikanta andra. Att någon annan också skulle känna ansvar, men jag kan inte bestämma sånt.
Så att jag skulle kunna hinna, inte vet jag, handla, träna, tänka, städa? Sova ut?
*känner mig förmäten*
Plus att jag tror att barnens pappa kommer att vara en främling för dem om det här fortsätter.
Men vad jag vill och känner kring det är underordnat.
Så. Hur som helst. Vi mår bra i detta. Barnen är lugna och glada, och jag läker långsamt ihop och reser mig ur askan från slagfältet på vilket vår skilsmässa utspelades.
Det funkar.
34 kommentarer:
What! Ni bor nära varann men han kan bara ha dem 2 nätter per månad!? Det är ju skandalöst sällan. Så himla tråkigt att läsa, mest för han själv som kommer förlora på det i längden... Och dina döttrar förstås men de har ju världens bästa mamma så de kommer nog klara sig finfint. ;-)
Jag håller tummarna för att han kommer komma till sina "senses" och börja ha dem en vardagskväll/natt per vecka också.
ps: Jag är själv skilsmässobarn och fick bara träffa min pappa 2 helger per månad samt semestrar. Vi hade ingen vidare relation och jag var mycket arg på honom för det ointresse jag tyckte han visade för mig under många, många år. Den relation vi har idag är hyfsat bra men en vi skapat i vuxen ålder..
Herregud. Klart du behöver ha dina tankar i fred emellanåt! Hämta på skola och ge dem middag i sitt hem och sedan lämna över till dig för nattning, det hade väl kunnat vara vettigt att göra då och då? Bra med co-parenting med andra separerade i alla fall. Så du får lite tid att bara vara vuxna Sara istället för bara mamma-Sara.
Det kan hända att han inser sitt misstag framöver när barnen är större. Ju äldre dom blir desto mer egna krav ställer dom på närvaro och deltagande. Och vad gäller det andra. Du hinner. Livet är långt, barnen är små så kort tid och träna kan du göra sen. Jag var en klen 35-åring, nu är jag en stark 47-åring :-).I vilket fall tycker jag att du är stark och duktigt Sara! Kram!
Ingen bra pappa alltså. Smärtsam insikt. Varannan helg och en natt i veckan inklusive hämtning den dagen och lämning morgonen efter borde vara ett absolut minimun för NÅGON slags kontinuitet när det gäller så unga barn. Vad är hans skäl?
Säger han rakt ut att han inte vill träffa sina barn? Är det ny kärlek på gång och villkor ihop med det? Huvva, jag hade blivit tokig, men det hjälper knappast.
Hoppas åtminstone att tjejerna ser sveket och inte upphöjer sällanpappan till orimlig status. Sånt är svårt.
Svek ja. Ingenting annat än ett svek. Och som förälder som finns kvar försöker man väl kompensera så gott man kan.
Och bita ihop om ilska, frustration och just det smärtsamma i att ens barns andra förälder väljer bort dem i något sorts futtigt powerplay.
Stundvis blir jag tokig, men försöker hitta andra lösningar än att låta frustrationen ta över.
Har ägnat så mycket tid och energi åt att underlätta relationen och banden pappa-barn efter skilsmässan (eftersom jag var lite guilt tripping), men lägger ned det projektet nu.
Så svårt att förstå, inse och acceptera att ens barns pappa väljer bort barnet. Men förhoppningsvis tar han sin förnuft till fånga om några år. Mitt barns pappa verkar efter typ 2 år inse att hans relation med sitt barn är viktig för framtiden och han vill mer nu... Jag försöker munkavla mig själv för vårt barn skull, inte helt lätt, och jag kan fortfarande gå från noll till 1000 på en halv sekund. Grrr! Heja dig!!!
Bra att du släppt försöken att fixa, då kanske han inser att det inte ger något att välja bort barnen. Han verkar lika tjurigt envis som min treåring kan vara.
Du er sterk, og barna vil innse sviket når det blir større. det er ikke din jobb å dekke over for ham, ei heller å prøve å gjøre det lettere for han i lengden. At en voksen mann, som ha hatt barna i sitt liv som en konstant faktor, bare nå velger de bort... sjokkerende og trist. *kram til er*
Tva nätter per manad...fy vad daligt...hoppas han tar sitt förnuft till fanga sa smaningom..!
Själv hade jag inte klarat att vara utan mitt barn mer än ett par dagar at gangen...hur tänker vissa : (
Skit i honom, skit i det. Ändå helt värdelöst att pracka på folk ungar när de inte vill. His loss. Du kommer fixa det här och du kommer gå ur det här med ett helvetiskt självförtroende i slutändan. Barn ger en sån jävla kraft. Inte nu, men sen. Kram Sara & all styrka!
Linna
Men vad sorgligt, går inte han känslomässigt under av att inte få se dem? Alltså, jag fattar inte riktigt men det är väl han själv och inte du som vill att de bara ser sin pappa 2 nätter i månaden? Är det han, så jävla dålig stil. Helt ärligt. Fi fan.
Jag skulle varit arg och besviken. Och det mâste vara tungt. Men som du säger hade det kanske varit tufft även om ni hade haft delad vârdnad ocg varit osams. Det enda jag kan säga är att jag uppfattar det som norm i Frankrike att papporna har en helg i mânaden och istället försöker bilda nya familjer.
Och jag tycker att du ska fortsätta värna om dina barns kontakt med sin pappa, men du har väl inget val? Jag tycker du själv ska överväga att bryta kontakten med honom däremot. Kan inte överlämningen ske via skolan? Och samarbetet med din svärmor verkar ju fungera bra!
Det gör så ont i hjärtat att läsa detta. Hur man kan välja bort sina barn?
Vill bara skicka en stor kram genom dataskärmen.
Vad gäller städning och handling? Du kanske kan önska städtant i ett âr av samtlig familj? Och tror du det finns handling av basvaror att prenumerera pâ eller blir det svârt att passa leveransen? Vi försökte själva och tyckte att de inte var tillräckligt punktliga? Annars är vi inne pâ att försöka ladda upp med mer basvaror och fryst färdigmat hemma? Jag antar att du kanske har lite högre kulinariska ambitioner än vad jag har men ibland har nöden ingen lag? Gillar att ha färdiga pastasâser, soppor i tetrapack och pizza, lasagne och fiskpinnar hemma... Kanske finns flera bra nyttigare snabbmatsvaror? Mâste säga att jag är full av beundran att du klarar din vardag sâ bra! Hade inte vâgat skilja mig av rädsla för vardagen?
Han lägger säkert ner sin barnsliga maktkamp när röken har lagt sig? Hang in there..
Kram Hella i England
Det yttersta beviset för att du gjorde helt rätt. 2 nätter. Jag dör. Fy fan är det enda jag får ur mig.
Jag hörde det någonstans mellan raderna i förra inlägget. Lider. Med. Dig. Och barnen förstås. Och allt du som vanligt beskrivit så ypperligt. Dina ord och formuleringar är liksom magi, du lämnar så mycket osagt, men berättar ändå. Imponerad. (Har säkert sagt det förut, och kommer säga det igen). En tanke som slagit mig flera gånger är pappans eventuella bloggläsning, jag menar, den kan ju inte undgått honom i alla år. Och ja, just precis – allt det där du så underfundigt alltid beskriver, kommer aldrig fram genom google translate, till exempel.
Ville bara säga att jag är ett av sådana nu vuxna "barn" som vuxit upp under liknande förhållanden. Och jävlar vilken stark, fin och tät relation jag har till min starka fantastiska mamma idag! Band är knutna som den där pappan, av vilken anledning han nu är frånvarande, inte är i närheten av. Gör fortfarande ont men mest his loss som nån annan sa!
Undrar hur man kan gå från att ha en vardag med sina barn till att tycka att det är OK att träffa dem några gånger i månaden?! Är det en kulturell grej, att det är så det är? Trodde ändå han var en någorlunda engagerad pappa... Vansinnigt.
/Marja
Tilläggsfundering: barnen verkar ju vara längre perioder med sin fars släkt, förfäras de inte av upplägget? Eller återigen, är detta så det är i Frankrike?
/Marja igen
Instämmer (förstås) i tidigare inlägg. Så konstigt … Förstår att det är tufft. Samtidigt som du slipper sakna och känna att du missar "hälften" (tidsmässigt) med barnen. Så många olika situationer det finns - när man separerat från den man har barn med, menar jag. Svårt att riktigt föreställa sig eller förstå hur det känns när före detta partnern och barnens pappa väljer att göra såhär. Det är extremt lite och jag förstår din oro för att deras relation ska bli distanserad. Jag har min dotter halva tiden (också fransk pappa), vilket ger mig lite (mycket! allt är relativt …) marginaler när det gäller tid - både för måsten och för sådant som är kul och som bidrar till att tillvaron känns meningsfull, utöver det som kommer bara av min dotter, att hon finns (förstås). Men jag saknar henne också - eller, kanske mer än att jag saknar henne, så känns det komplett och bra när hon är hemma. Ok … Som någon ovan skrev, fint med din kontakt och ditt samarbete med barnens farmor, det tror jag betyder mycket. Bon courage och kramar. //Lina
Jag vet inte riktigt vad jag kan skriva och inte, vill inte skapa mer konflikt, men att berätta detta faktum om vår uppdelning... det är ju bara fakta egentligen.
Och visst, den "klassiska" vårdnaden i frankrike är varannan helg - men i domstolsbeslutet preciseras att detta är ett MINIMUM och att den förälder som träffar barnet minst har fri tillgång till barnen om föräldrarna är överens om det.
Men jag vet så många - unga - pappor som kämpat sig till vårdnaden om sina barn vid separation och skilsmässa. Det är helt möjligt även i Frankrike.
And a little note om Farmor: Min exmake har förbjudit henne att hjälpa mig. Så det är nog slut med det.
"And a little note om Farmor: Min exmake har förbjudit henne att hjälpa mig. Så det är nog slut med det."
...Wow...just wow.... what a sorry excuse for a man.
Det blir bedre, promise!
Minns att jag fragade nagot om detta innan och inte riktigt förstod hur det stod till. Nu förstår jag och jag förstår även varför du inte skrivit tidigare. Pa ett konstigt sätt maste man ju som mamma och del av den förra relationen, nästan skämmas över sin fd make/sambos val i sana här situationer (trots att det SA KLART INTE är mammans fel). Man undrar liksom hur någon som ska (och säkert gör innerst inne) älska dem sa mycket kan välja att inte träffa dem mer.
Min svägerska hade samma situation för nagot ar sedan, pappan träffade dem varannan helg, men gradvis har det blivit mer och mer till nu, varannan vecka sa det kan ju vända snart, da far du bara vara beredd att bita ihop och inte kommentera för bittert om vad han missat.... (och angående farmodern - alltså, ärligt? Hur lagt kan man sjunka?).
Nu kanske jag drar förhastade slutsatser och lägger ord i mun, o.s.v., men det känns ju extremt bakvänt - som att ex-makens perspektiv är att allt handlar om att hjälpa eller inte hjälpa dig, och inte alls om vad barnen mår bra av eller om att helt enkelt tillbringa tid tillsammans. För farmor/ex-svärmor lär väl tidigare ha kommit minst lika mycket för att UMGÅS med sina BARNBARN som för att hjälpa dig? (Vilket förstås inte alls är en förebråelse, utan klart mänskligt och positivt!)
Jag har ett liknande exempel på nära håll, och det är tufft! I deras fall är ett av de tre barnen också sjukt, så det är om möjligt ännu svårare att förstå hur pappan kan välja bort sina barn bara för att jäklas med mamman. Man hoppas bara att föräldrar som beter sig så till slut kommer till insikt och väljer barnens (och allas) bästa. All styrka till dig!
Vilket jävla rôvhôl
/angelica i Hälsingland
Vad hämndlysten han verkar, han försöker sätta så många käppar i hjulet som möjligt och struntar i att det drabbar barnen. För det gör det ju, det går inte att bara säga att han får skylla sig själv för att han kommer att få en dålig eller obefintlig relation med barnen. Farmor och farfar och barnens relation är ju DERAS relation. Han har ingen rätt, åtminstone moraliskt, att bryta den kontakten. Hoppas att farmor och farfar har styrka att säga ifrån, att de har rätt att träffa sina barnbarn även om deras föräldrar är skilda! Den dagen han kommer till insikt om att hans agerande skadar barnen kommer han att må dåligt. Och förlorad tid går inte att ta igen.
@Angelica i Hälsingland: WORD!
Men ehh... vilken jäkla ynkrygg till man. Fy fan. Hans beteende kommer få konsekvenser både för honom och för era döttrar. Tyvärr.
Hoppas han mognar med åren och inser vilket svin han varit.
Måste bara säga att jag känner igen mej i såå mycket som du skriver, du har en jättefin blogg. Jag tycker att ditt ex delar många egenskaper med mitt, i mitt fall finns inga barn iblandade, men exet har förbjudit familjen att ha kontakt med mej trots att vi hade en jättefin relation. Så otroligt onödigt. hatarhatarhatar att generalisera, men nu ska jag göra det iallafall. Mitt ex var också sydeuropé. tror att det i grund och botten grundar sig på taskig kvinnosyn bland vissa (inte alla) män i sydeuropa. I mitt fall var allt frid och fröjd i början, men ju längre vi kom i relaitonen, desto klarare blev det hur mycket uppväxten hade format hans familjesyn, och att allt prat om att han nog vill ha en partner som är självständig och jobbar bara var struntprat. I grund och botten ville han ha en fru som levde för honom, inte med honom. Tråkigt när man får sina fördomar bekräftade. Kämpa på!
Jag har verkligen been through the motions i detta, men frustartionen och ilskan har liksom tagit över och jag mår så dåligt över det.
Nu utgår jag från principen att den enda man kan påverka är sig själv, och försöker att begränsa the emotional damage som det här får på både mig och barnen, genom att tänka bort honom. Finns han inte där för oss så släpper vi det liksom. Det underlättar ju inte i vardagen, men tar bort frustrationen och ilskan i alla fall.
Önskar att farmodern fattar ett eget beslut och inte följder den där ordern. HOPPAS! Men det kan vara svårt om det är temperament inblandat, jag menar det blir en jäkla press med detta förbud. Så taskigt - mot alla! Kram
Skicka en kommentar