Fröken modig & kärleken.

Bara en liten grej om detta att hastigt kasta sig in i en relation efter århundradets mest förödande skilsmässa. Är kanske helt galet, kanske handlöst modigt.

Försöker att inte göra planer för morgondagen. Njuter av detta, och tänker att även om det upphör i morgon så kommer jag alltid att vara tacksam över att ha fått uppleva det som jag känner just nu.
Alltid.

Jag har aldrig varit så uppvaktad som det senaste året. Aldrig någonsin. Det har varit män så många män, liksom i periferin, och jag har känt mig misstänksam och smickrad och förvirrad och osäker.

Ett urval:

- Han som inte var där när jag stod upp till knäna i vatten i översvämmad lägenhet men som ville ge mig någonting litet i vitt guld från Dior när jag bad att han inte skulle ringa igen. Can't buy me love etc.
- Han som inte var vare sig så modig eller ärlig som jag trodde och som nog tedde sig som en själsfrände pga att han ansträngde sig för att vara det och för vem jag nog faktiskt bara var någon sorts nödutgång eller brandtrappa. Många tårar inblandande i det.
- Den olyckligt gifta mannen - som pratar om skilsmässa -  till vilkens fru jag förmodligen var motsatsen.
- Den åtta år yngre supervältränade, osäkre unge man som ville ha mig som flickvän eftersom jag var söt, alltid glad och lättsam, vilket visade att han överhuvudtaget inte sett mig alls. Only skin-deep.

Sedan sade jag stopp. Nu ska jag leva ensam i minst ett år. I don't need a man. You must be sweeter than my solitude etc.

Och i samma minut. Dök L upp. Han som fick mig att inse varför det aldrig tidigare funkat med någon annan. Som fick alla de där andra att vara små milstolpar på vägen framåt, som kunde belysa vad jag verkligen inte ville ha.

Och visst skulle jag kunna låta honom passera - pga planen att leva ensam - men det, mina vänner, det vore nog det allra galnaste.