Lite varierad info:
Har sabbat min telefon for good. Skärmen i miljoner bitar. Är kapad från omvärlden. Minns tårfyllt epoken då man hade Nokia 2310. Indestructible. Den kunde slängas i asfalten upprepade gånger, köras i tvättmaskinen, tuggas mellan labrador-tänder och klivas på. Ej en skråma. Dessa nya håller ju en knapp vecka? Ej så slittålig.
Min 3-åring kallar mig ej längre "mamma" eller "maman". Hon säger "Sara". Hade väl anat att den dagen skulle komma, men kanske inte nu? "insert sound of heart breaking"
Skrev ett sorts kärleksmail igår. Ibland blir jag helt låst, folk tror att jag är utåtriktad och bär hjärtat i mina öppna händer framför mig. Det är inte sant, jag är super-introvert stundtals. Och lite snål och klinisk i talspråk. Var tvungen att få ur mig vad jag kände på ett eller annat sätt. Fick ett lyckligt svar tillbaka. Har insett att folk är så himla dåliga på att läsa mina tankar och känslor annars.
5 kommentarer:
När mina barn kallat mig vid namn har jag kramat dem och sagt att till dem är jag mamma, och så har de slutat ganska snart. Tror alla barn testar ett tag att kalla föräldrarna det alla andra kallar dem.
Bra med uttryckta känslor!
Jag har aldrig förstått det 'förfärliga' i att bli kallad vid förnamn av sina barn som många uttrycker - att det skulle vara ett beteende barn 'testar' och som ska korrigeras (som anonym här ovan indikerar)..
Mina barn har varierat lite, båda började - när de började prata - kalla oss föräldrar vid förnamn, vilket väl är helt naturligt då vi inte kallar varken varandra eller oss själva för 'mamma' eller 'pappa' (ex 'kom ska mamma hjälpa dig' eller 'ge den till pappa' - HU!!), utan jag omtalar mig själv som 'jag' och barnens far vid namn (likaså andra släktingar, sedan berättar vi såklart att 'H är din morfar' och hur det släktskapet ser ut och innebär etc men skulle ALDRIG verkligen aldrig kalla min pappa, alltså H, för 'morfar').
När de nu har haft en ganska lång period när de säger 'mamma' och 'pappa' blir jag nästan rörd till tårar när de kallar mig vid namn - så fantastiskt fint, intimt och gulligt!
PS - har alltså själv för det mesta kallat mina föräldrar vid förnamn (mina syskon likaså) - de har heller aldrig omtalat sig själva i den märkliga tredjepersonformen som uppstår när man pratar sig själv som 'mamma'.
/M igen
Vi föräldrar pratar ofta om varandra som mamma och pappa. Jag tycker om det. Tycker även om smeknamn. Jag skulle kunna säga till ett mindre barn att kalla mig mamma. Jag skulle ju inte tvinga barnet till det men att bara tala om att "jag är ju din mamma" är väl okej. Samtidigt spelar det väl ingen större roll om barnet kallar mig vid förnamn. Och samtidigt tycker jag om att bli kallad mamma. Vet inte vem som ska bestämma vad jag ska bli kallad. Jag eller barnet. Bägge tillsammans. Men det är väl kanske inte en strid värd att fightas om heller. Jag kallar mina föräldar för mamma och pappa. Känns som det varit naturligt. Tror att under 70-talet fanns det en trend att kalla varandra vid förnamn. Min sambo fick aldrig kalla sina föräldrar för mamma och pappa. Och svärmor vägrar bli kallad farmor. Det gör väl ingenting. Alla vet ju om släktbanden.
Min mamma har väldigt snällt önskat att vi tre här i världen som kan tilltala henne som mamma (eller i vårt fall det finska äiti) också gör det. Det har inte varit svårt att tillmötesgå henne i det. Samma känsla har jag i relation till mina egna barn.
Hur andra gör/vill ha det lägger jag inga värderingar i. Huvudsaken man trivs och är glad. .
Skicka en kommentar