Jag tror att jag behöver komma bort en stund. Det enda ord jag hittar som låter rätt är to disconnect. Att koppla bort, koppla ur.
Jag känner så stor oro just nu. Blandat med stor lycka, och förväntan. Men min livssituation just nu är inte vad jag hade tänkt mig att den skulle vara. Jag känner mig egoistisk och osäker.
Min läkare kallar det ambivalens, och vill att jag går till en psykolog. Hon har i och för sig föreslagit en dietist också, men jag tror att jag har större hjälp av en hjärnskrynklare. Det är jobbigt med terapi, men jag hävdar att det är utvecklande, och att alla borde ta chansen att nysta lite i orsaken till sina egna ambivalenser. Madame le docteur menar att under graviditeten är det mycket gammalt som väcks till liv, till och med egna minnen från spädbarnstiden som vi egentligen inte minns, men känner. Och oron över att inte räcka till. Att vilja vara en sådan människa som jag vill att mitt barn ska bli. Och inte säker på att vara det.
Men det går upp och ner, och jag insåg nu att jag behövde byta miljö en stund. För att låta tankarna komma. Och tårarna. Som helar och läker. För att inte mota bort dem.
Jag är inte helt nere under isen, inte alls. Men ambivalent. Så tillsvidare sitter jag i soffan hos mamma eller pappa - just nu med en varm filt och åskan som närmar sig från långt borta. Och accepterar min ambivalens. Den ska vara konstruktiv.
6 kommentarer:
Jag tror som du att det är viktigt att förstå sig själv, nysta i saker som man lagt åt sidan. Kanske erkänna saker, beteenden och sidor för sig själv som man inte är så stolt över... Kunna förstå sig själv och veta vem man är. Att få ett barn är oerhört modigt... Det måste få en att tänka... Jag skickar lite varm sol och Raphaël från Château de Vincennes där han har spelat ikväll... Det är ju Fête de la Musique och 30°C varmt!!! Kram!
Det låter ganska mysigt att sitta där under filten. Och låta saker komma fram. Det kan behövas. Ta hand om dig! Själv går mina dagar just nu mest åt till att sitta på en kontorsstol på ett kontor inne på Kupolen... gäsp...
Tycker inte det låter det minsta konstigt. Är det inte snarare rätt vanligt att under de perioder då man genomgår stora förändringar i livet blir en grubblare. Speciellt om man har fallenhet för det som jag har.
Men att ha någon att gå till som lyssnar på ens egentligen inte särskilt spännande eller dramatiska liv kan faktiskt vara rätt skönt.
Ambivalens, jag tror att den som inte har något tvivel är inte riktigt klok :) Mysa under en filt tycker jag låter jättebra för att låta olika saker bearbetas i huvudet. Tycker inte heller det verkar konstigt, låt dina tankar ta tid och ta hand om dig.
Jag tycker nästan att det är lite magiskt när människor är just mänskliga. När de har så mycket inom sig att de nästan spricker lite grann. Så tack för att du delar med Dig av känslan. Det gör dig till en stor människa. Och en fantastisk mamma!
Tack för era kommentarer! Ni vet precis vad man behöver höra... Tack!
Skicka en kommentar