Jag undrar om inte det här blir en jättestressfaktor för par som vill bli gravida, i stället för att hjälpa dem. Att hela tiden vara på stand by, och vara beredd till action när läsaren visar att nu är det dags. Tänk om man inte kan just då? Eller inte vill?
Jo, älskling, nu blinkar min mätare! Kan du komma hem från jobbet?
Och om man sedan inser att det inte hade någon effekt?
Stress är en nog så viktig faktor och ju mer fixerad man blir vid graviditet, desto mer blockerad blir man. Och då hjälper nog ingen mätare. Min läkare berättade att en klassiker i sammanhanget är par som försökt bli gravida länge, och till slut adopterar. Och sedan upptäcker att de blivit gravida, efter flera år av försök. Men när de slutar tänka på det.
För oss var det lite så. Vi tänkte att tiden i Taiwan skulle vara ett ypperligt tillfälle att skaffa barn. Men det tänkte inte min kropp. Och det är jättefrustrerande och varje månad känns som ett misslyckande.
Och alla frågor jag fick - oskyldigt men tanklöst: När är det dags för er då? Vill inte ni ha barn?
Och jag svarade alltid sammanbitet att, nej, vi vill njuta av att vara två. Jag är inte säker på att jag vill ha några barn. Alls.
Samtidigt som det högg till i magen varje gång jag såg en barnvagn. Det gjorde ont.
Sedan kom vi tillbaka till Frankrike, med tusen projekt, och miljoner saker att göra. Och det var inte längre läge för att tänka på bebis, och på något sätt lade jag undan tankarna på det mitt i allt virrvarr av bakvänd kulturchock och stora förändringar.
Ett par veckor efter ankomsten till Charles De Gaulle var vi gravida.
Det hände utan att vi märkte någonting. Och sedan vågade jag inte tro på det. Inte efter clearblue-testet. Inte efter blodprovet. Först efter första ultraljudet som visade ett litet pyre i profil kunde jag våga andas. Och hoppas.
Sedan frågar folk om det var planerat.
Jag tror ärligt talat inte att man kan planera något sådant.
11 kommentarer:
Jag har två exempel i min närhet på par som försökt skaffa barn så länge, som till och med försökt med provrörsbefruktning, men allt blir misslyckats. De har sedan ställt sig i adoptionskö och alla adoptionspapper varit klara. Då har de blivit gravida. Två par. Ett av paren är min kusin. Där har allt gått bra och de ska ha barn i augusti. Oerhört roligt.
Men oerhört lustigt hur kroppen är verkligen.
Ja... jag tror inte att det blir en stressfaktor till. Jag tror att antalet stressfaktorer spelar ingen roll om det är det som krånglar. Själva så tog det nio månader (!) innan det tog sig på riktigt (och sedan var det sedvanliga nio månader till)...
Svårt att planera det där med bebis, bebisar kommer när dom kommer. Ibland blir det ingen bebis fast man längtar och försöker och ibland blir det bebis fast man inte alls vill..
Känner igen en hel del av det du skriver...
Skönt att det lyckades!
Jag tror det där med par som adopterar och sedan blir gravida är lite av en tillfällighet. Hur ofta hör man talas om par som adopterar och inte blir gravida? Aldrig, det är ju ingen historia att berätta.
Har själv en kompis som försökt bli gravid i flera år och hon är innerligt trött på alla uppmaningar om att "slappna av" så kommer det gå vägen.
Men bebisar kanske kommer när man allra minst väntar... Grattis till din i alla fall!
det är nog som du säger, tänker man för mycket på det så funkar det inte, utan man får försöka att inte tänka på det! men det måste vara svårt.
Johanna; Vad roligt! Men vad omtumlande... VIlken omställning!
Lugnetetc; Nej, antalet kanske inte har någon betydelse om man redan är stressad. Men på något sätt hade jag nog trott att den dagen jag vill bli med barn såblir jag det. Trots att det snarast är normalt att det tar lite tid.
Frida; Nej, det är märkligt. Eller inte alls så märkligt egentligen.
Lisa; Ja, detsamma, får man vâl säga! ;)
Nadia; Jag kan verkligen förstå din kompis, och det var verkligen inga sådana råd jag ville ge, om det kunde tolkas så!
Marie; Ju mer man tänker att man inte ska tänka på det, desto mer fokuserad blir man givetvis...
Uppfattade det inte som en uppmaning, bara som funderingar.
Tror emellertid att man ibland glömmer att det i många fall finns medicinska orsaker till infertilitet. Som i min kompis fall, hon har en sjukdom som gör att hon har svårt att bli gravid. Och sådant botas ju tyvärr inte av att man slappnar av.
Och ovanstående kommentar kom ifrån mig.
Efter att ha försökt bli gravida i 10 år nu välkomnar jag denna mätare ut på marknaden. Jag som då har ägglossning kanske 2 gånger om året så är det ganska svårt o pricka in när det sker. Givetvis äter jag ägglossningsframkallande, och det är dyrt i längden o köpa ägglossningsstickor, ursch.
Så jag säger hej och hå! allt som kan hjälpa oss bli gravida är + i kanten.
Anonym; Jag kan tänka mig att det är väldigt olika, och när jag tänker efter så är det kanske inte så dumt. Jag hade också väldigt sporadisk ägglossning (och mens), och min läkare sade att hon tyckte ändå att vi hade blivit gravida förvånansvärt fort, även om det kändes som en evighet...
Dessutom var jag beredd att pröva knasiga saker; och möjligtvis var det ett sammanträffande, eller så funkar det med bidrottningshonung. ;)
Stort lycka till!!!
Skicka en kommentar