Häromdagen var vi på middag, och jag pratade ganska mycket med ett par, F och C, som är drygt 30 år, och väntar sitt andra barn. Och jag kände mig djupt tacksam över att jag lever i ett förhållande som är helt annorlunda än deras. Ändå är det så klassiskt:
Hon: I går dammsög F. Det är första gången sedan vi träffades (typ 10 år).
Han: Ja, ni vet man måste ju...
Annan middagsgäst (manlig): Han tog väl fram dammugaren precis innan du kom hem, det brukar jag göra.
Hon himlar med ögonen i min riktning och ger mig ett "du vet hur det är-leende". Konspiratoriskt. Och jag hoppas att hon inte tänker komma med någon kommentar, gravida kvinnor emellan, i stil med att "det är tur att det är vi kvinnor som föder barn. Och dammsuger". Men det gör hon inte. Däremot fick jag veta att F inte vet hur man öppnar tvättmaskinen.
Och (Nej, inte den kommentaren. Jag dör.): Ja, det kommer ju bli som att ha 3 barn hemma.
Senare. Till kaffet och chokladprofiterollerna.
Han (till mig): Lagar Christophe någon mat ibland?
Jag: Eh... Ja. (Klart han gör, och dessutom är han väldigt bra på det.)
Han (till Christophe, med en blinkning. Män emellan): Jaha, du kan koka ägg?
Kvinnlig middagsgäst (imponerad): Din mamma har uppfostrat dig bra. Eller din fru? (Med en blinkning till mig.)
Uppfostrat? Hjälp.
Jag är ledsen, men jag skulle aldrig kunna leva på det sättet. Inte i sådana könsrollsmönster (ärver man dem?), och inte med en man som jag ser på som ett barn, och som inte är kapabel att klara sig själv. Och jag tar mitt och C:s jämställdhet (jo, vi försöker i alla fall eftersom det är viktigt för oss) för given, precis som jag har tänkt att sådana där konventionella könsroller inte finns hos människor som är födda efter 1970.
Och varför upprätthåller folk den här jargongen, med gamla utslitna klyschor? I brist på annat att prata om, eller för att det är sant?
11 kommentarer:
Herregud, är det sant så blir jag mörkrädd.
Som Johanna blir jag mörkrädd! Jag minns att en kille i min gymnasieklass kunde stryka sina skjortor och det var en sådan uppstådelse kring det.
Jag har förresten en singelbror som är född 75, kan laga mat, diska och öppna tvättmaskin är rätt snygg, 1,80 lite drygt och fransman. Kanske borde han marknadsföra sig själv lite eller?
Men min svärmor som har uppfostrt sin son väl för han städar superbra ;-) (ok inte bara därför) pratade bara med mig om bebiskläderna och dyl tills jag varje gång vid varje samtal en hel helg sade "ja vänta N vill också höra...".
suck...
Visst är det tröttsamt!!! Jag håller med dig! Precis som när spanjorerna får något drömmande alt. vilt i blicken om man nämner att man är svenska.
Håller med föregående, mörkrädd är rätta ordet, jag hoppas inte det är sant!!! Usch, speciellt frasen att ta hand om mannen som ett barn! Kan tilläggas att jag är själv inget stort fan av parmiddagar..
Fråga: Vad är en chokladprofiteroll?
Jag minns ett liknande tillfälle då jag fick för mig att vissa faktiskt vill ha det så här enbart för att de gillar att kunna föra denna typen av samtal...hela jargongen är så tröttsamt!
Jag tror också att vissa gillar den där skämtsamma jargongen. Men är de verkligen seriösa...?
Men ar det sa att de har flyttat fran mamma direkt hem till flickvannen? For ingen person kan val klara av att bo sjalv utan att tvatta sina klader och laga mat? Jag ar lite drygt 30 och bland mina internationella vanner finns inte alls den har attityden. Men da har ju folk ocksa bott sjalva ett bra tag.
Men oj vilken trottsam jargong!
ps tycker det ar sa intressant att lasa om dina vardagsobservationer!
Johanna; Jag blir mes trött...
Fred; Hm, din bror kan jag möjligtvis sälja in till någon av mina singelvänner!
Karlavagnen; Den attityden finns tyvärr lite överallt. Trist!
Christel: Nix, parmiddagar är inte min tekopp heller. En sorts wienerbröd fylld med glass, vaniljkräm och täckt med varm chokladsås!
Emma;Ja, i brist på annat att säga liksom?
Lisa; Ja, det är väl frågan?
Basilika; Jag hoppas att det här är undantag, jag har ju många vänner och bekanta som inte alls har den här jargongen!
Jag känner svenska familjer, där föräldrarna har ett ojämställt förhållande och en könsbetingad uppdelning av hushållssysslorna. Den stora skillnaden är att de inte verkar lika medvetna om det, eller åtminstone skrattar de inte åt det på samma sätt. Jag vet inte riktigt vilket jag tycker är värst.
Hanna; Jag känner nog lika många svenska par som har det så här som jag känner franska... Och lika många som inte har det så. Det handlar nog mest om vilka värderingar man vuxit upp med.
Åh Sara, jag tycker också som du skrev nyss: att det beror på vilka värderingar man växer upp med. Tänk vilket ansvar nu att se till att lilla personen som kommer ut blir (så småningom) en självgående och oberoende människa!
Skicka en kommentar