På flera plan, kanske. Men den meterologiska, konkreta vintern är definitivt över och kylan kommer inte mer igen.
Helgen har varit lite trött dimmig. Även om jag gillar söndagsmorgnar så gör jag det inte så mycket att jag tycker att 04.16 är en kul tid att gå upp.
Well, well. Vad gör det om hundra år? Jag är blekt trött, på det där sättet som gör att man känner sig skör och tunn som japanskt rispapper, och har njutit av att få massa vila. Jag somnade på en mjuk sandstrand, i februarisolen, med den minsta tätt intill, också hon sovandes, och de andra två spelandes fotboll en bit bort.
Vågorna och skratten som det enda jag förnimmer, och den förlåtande, varma, förföriska solen. Som om vi aldrig sett den förr. Låter mig vila i stunden och fokuserar på vad jag har. Det är mycket i livet jag tycker mig sakna, men det jag har när jag brer ut armarna och sluter dem om dem jag älskar... är värt allt.
3 kommentarer:
Det ser så härligt ut! Tittar man utåt här är det februarisol och 50 centimeter snö. Då längtar man till solvarm sand och du längtAr väl då samtidigt till snön lika mycket.
Alltså, så himla fina ni är. Din bäbis är magiskt söt som alltid. Och du skriver magiskt fint, som alltid. (väntar fortf på din bok)
Underbara, underbara bilder!
Skicka en kommentar