Chris lämnade tillbaka nycklarna till lägenheten på Rue Comte Bacciochi igår.
Tomma rum, tömt och tyst.
Det kändes konstigt, och ledsamt, sade han.
Ja, svarade jag.
Det är fyra år av våra liv.
Hur less vi än var på Korsika, så fyra år av våra liv, bebisåren.
De kanske allra bästa.
Nu avslutades i alla fall ett kapitel, kanske en roman.
Chris sitter snart på flyget Paris-Tokyo, och jag har börjat ett trevande nytt liv strax utanför Paris.
Det här fantastiska livet, aldrig har man tråkigt i alla fall.
5 kommentarer:
Du är fantastisk, och modig! Tänk så härligt att våga, nu behöver du inte fundera på om Paris är rätt eller inte det är "bara" att leva på och göra det bästa av allt :-)! Glädjs åt det lilla varje dag så kommer det mesta att bli superbra!! Jobbigt? Självklart! Men så värt det!! Snart är det vår i Paris.
Ja detta är oerhört spännande! Faktum är att även jag har fått lite mod att göra "det oväntade" genom att läsa om andras mod bland annat ert mod. Heja heja för oss modiga som vågar att hoppa utan att veta om något/någon tar emot oss. Vi kan bara vinna på detta!!!!
Men det är fantastiskt. Ni vågar leva och utforska. Det kan bara bli bättre så länge vi hoppas och tror på det. Skickar dig massa varma kramar och hälsningar!
Men det är fantastiskt. Ni vågar leva och utforska. Det kan bara bli bättre så länge vi hoppas och tror på det. Skickar dig massa varma kramar och hälsningar!
Ja, snart är det vår i Paris, och då har jag nog landat i detta. Stolt över att ha vågat, kommer aldrig att ångra det.
XOXO
Sara
Skicka en kommentar