Sade Veras fröken och torkade sina egna tårar.
Jag har inte berättat om Veras sista dag i skolan i Ajaccio, det var så fint. Jag och Vera hade bakat kakor, dekorerat med m&m's och rosa glasyr, som hon bjöd på efter vilan.
När jag kom och hämtade min stumpa så hade de fixat jättefestligt i klassrummet, skrivit Veras namn på tavlan, rektorn - som var Veras magister i första klass - var där och hade hållit ett litet tal, precis som sekreteraren Dominique... Så gav Veras fröken mig boken de gjort till min fyraåring. Alla i klassen hade ritat en teckning och dikterat ett litet brev, i stil med:
"Vera, jag älskar dig. När du kommer och hälsar på får du sova över hos mig och du ska få låna min Snövit-klänning:"
Tjugo teckningar och fina ord, som de samlat i en bok.
Mina ögon svämmade över, och det gjorde frökens också.
- Det är så synd att hon ska sluta, vi skulle gärna ha tio stycken som Vera här.
Och den här stolta, blödiga mamman bara grät. Jag vet inte hur mycket mitt lilla gryn kommer att minnas sedan från sina första år, men hon kommer alltid att ha de där fina orden och teckningarna.
Slut på berättelsen. Eh, det är väl just för att ni gillar anekdoter om andras barn som ni läser här: Eller väl?
20 kommentarer:
Ja! Vi älskar sånt, på riktigt! :) Usch jag börjar nästan gråta själv när jag läser detta, det är så jobbigt med avsked!
Glömde säga: vilket fint minne hon fick i boken de gjort!
Mina ögon svämmar också över, så otroligt rörande.
Snart börjar ett nytt kapitel i berättelsen om hennes liv.
Kram från trogen bloggläserska/Inger
Ja, jag älskar det iallafall! Åh vad fint, ett par ögon till som svämmar över här.
Å vad fint!
Och här sitter jag och blir tårögd.
Jag måste snart säga till dig på skarpen. Sluta be om ursäkt när du skriver saker om dessa. Okej?! :)
Ja, det är bl a därför jag läser din blogg så fort skriva dylika inlägg.
Mvh Trogen läsare
Å, jättefint. Rörd man blir.
Undrar hur jag ska stå ut framöver med alla steg i min dotters liv (3,5 år nu) ... Kan man härda sig lite, tro?
oj jag började gråta, så fint! :)
Jag är sa blödig att jag grater bara jag läser det... DET är att vara lättrörd...
..og her sitter en til med tårevåte øyne.. Ja det er derfor vi leser denne bloggen, den rører oss og får oss til å le og skildrer de mer darmatiske sidene av livet så vakkert :)
Fasen, sitter ju här och gråter.
Så fint!
//Lapinette
Måste fått nåt i ögat... snif.
Föck, nu sitter jag här på jobbet försöker torka tårarna så diskret som möjligt. Så otroligt fint!
Läser och försöker hålla tillbaka tårarna. Och jag brukar inte vara så lättrörd. Fast jag är ju i och för sig mamma nu och alltså, barnen! Dessa fantastiska skapelser!
Åhhh, jag är också så blödig. Gråter nu fastän jag inte var med och inte känner er!
Yes! That is why. Bland annat.
Så himla, himla vackert! Det är stort för mammahjärtat när dyiikt händer. Tänk vilken gåva de är, de små.
Åååh! Snyft... Så fint och så sorgligt!
Aah, så rørende og fint!
Gleder meg sånn - på dine vegne - til dere er samlet igjen alle sammen og kan begynne på ordentlig det nye livet i nord. Fy søren, så heftig med alle forandringer og SAMTIDIG ha det store savnet etter resten av familien... Hang in there. Stor styrkeklem!
Skicka en kommentar