Har så mycket att berätta.
Om våren i Paris som alla längtar efter.
Men hur vacker den är, den där dimmiga iskalla förvåren med nakna träd och kastvindar nästan in i själen.
Hur mycket jag saknar min kamera. Vill föreviga, dokumentera. Är alltid osäker på om orden räcker till, ens tusen.
Lite förvirrad i mitt nya liv, fortfarande. Men att ha smulorna hos mig, och mamma och K... Det är tyngdkraft.
Jobbet, som blir roligare och roligare. Fast det är krävande. Och jag har flyttats från Skandinavien-regionen till UK, större, viktigare och en aning mer invecklat. Roligt. Men jag är fortfarande i stadiet: "När ska de upptäcka att jag är en bluff?" alternativt "När ska de avslöja att hela detta är ett practical joke?".
Ni vet hur man känner sig i början?
9 kommentarer:
Det gläder mig att höra att saker och ting sakta men säkert börjar att falla på plats i ditt/ert nya liv. Med våren, solen, ljuset och värmen kommer också hoppet om nya möjligheter tillbaka (i alla fall är det så som jag känner).
Önskar dig en riktigt fin måndag och bra start på denna nya vecka. En vecka full av nya möjligheter och utmaningar!
I början? Jag är också fortfarande kvar i "När skall de upptäcka att jag är en bluff?"-stadiet. Och då har jag en tioårig eftergymnasial utbildning och snart tio års arbetslivserfarenhet på det. Jag har dessutom svårt att se mig själv som vuxen, även om en trebarnsmamma i de flestas ögon knappast kan betraktas som något annat.
Det där tänker jag fortfarande, "när ska de upptäcka att jag inte alls kan det här?". Nu är jag visserligen ofta ny på jobben eftersom det är vikariat, frilans- och konsultjobb som gäller. Men ändå, många har jag jobbat mycket för.
Jag har sagt det förut, men jag säger det igen: jag älskar att du är i Paris. Jag saknar Paris så oerhört och just den här tiden var den jag själv kom dit. Eftersom jag inte har någon att resa med just nu känns det åtminstone skönt att kunna KÄNNA mig som där genom att läsa det du skriver. :)
åh, vad jag känner igen det där 'när ska de upptäcka att jag är en bluff?"
Jag kan känna så fortfarande ibland, men börjar mer och mer självsäker och tänker att jag faktiskt KAN mitt jobb =)
Jag är ju faktiskt ingen bluff och allt det där har ju att göra med dåligt självfötroende...
längtar efter att få läsa om din flytt och allt som har hänt när du har kommit till rätta! (om du orkar förstås =) )
Säger samma sak här: känner mig ständigt som en bluff i alla mina arbeten ... och som 4-barns mamma som ständigt fokuserat på dem genom alla år känner jag mig verkligen som en jobbbluff ;-)
Skönt att läsa att dina bitar faller mer på plats i alla fall och det ser verkligen vackert ut i dina nya hoods!
Känner igen mig i det där, jag känner mig ofta som en bluff som bara väntar på att bli upptäckt. Märkligt det där.
Och sen måste jag skriva att dina ord verkligen räcker till, om det är något du kan så är det att skriva. Tappa inte bort det, glöm inte det. Fotona är inte alls viktiga för mig när jag besöker din blogg, det är orden.
Hej Sara, låter gott, det mesta! Vore roligt att höra: Hur gör du för att fokusera och prestera på jobbet? Kommer det "av sig självt"? God resten-av-arbetsveckan.
FOkusera och prestera, jo det kommer nog av sig själv. Är ju lite neurotisk till min läggning och kan aldrig vara "tillräckligt bra, eller lära mig tillräckligt snabbt... Plus att mitt dåliga samvete över barnen gör att jag måste vara totalt närvarande jättebra mamma när jag är hemma. Det går ju ett ta i och för sig, men kommer inte att kunna hålla samma tempo särskilt länge tror jag.
Ah, låter bra men samtidigt som att du kanske pressar dig lite mer än du behöver (?). Jag är lite perfektionist också – men tenderar istället att skjuta på saker och få det stressigt sen. Skulle gärna lyckas fokusera och prestera mer "med en gång" ... Hoppas du lyckas dra ner lite grann och hitta en mer lagom nivå, jag tror säkert att du kan göra det och det kommer fortfarande vara mer än tillräckligt bra. Ja, det vet du säkert redan. Det viktiga är ju att hålla i längden ... Lycka till!
Skicka en kommentar